Etikettarkiv: lokal bevarandestatus

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?

Annonser

Att tillämpa artskyddsförordningen utifrån lokal bevarandestatus

I mitt allra första blogginlägg skrev jag om ett beslut av Skogsstyrelsen att förbjuda en avverkning där det fanns lavskrika. Ett beslut som man klokt nog drog tillbaka. Nu är lavskrikan åter aktuell genom att den orsakat att fem skogsägare förbjuds avverka sin skog kring Fångåsen utanför Arbrå i Hälsningland. Även nu förtjänar myndigheten både ris och ros. Ris för att man överhuvudtaget betraktat avverkningarna som förbjudna, men ros (en ganska taggig) för att man tydliggjort sitt ställningstagande genom ett formellt beslut som går att överklaga. Tidigare har man bara gjort en bedömning att åtgärden är förbjuden i ett meddelande till skogsägaren. Då har man lagt hela ansvaret på skogsägaren. Det finns ingenting att överklaga, samtidigt som man blir åtalsanmäld om man ändå avverkar. Därför är det bra att man skrivit ett förbud när man ändå tagit ställning.

Men framförallt är hela bedömningen att avverkningen är förbjuden mycket problematisk, och den skulle få dramatiska konsekvenser om den står sig i domstol. Enligt myndigheternas riktlinjer ska en åtgärd anses vara förbjuden om den försvårar upprätthållandet av gynnsam bevarandestatus hos arten. Lavskrikan är inte rödlistad. Anledning till att den aktuella avverkningen förbjuds är att den lokala bevarandestatusen inte anses vara god och att lokalen ligger nära gränsen av artens utbredningsområde. Den här typen av bedömning utifrån den lokala populationen gör artskyddsbestämmelserna än mer problematiska.

Skogsstyrelsen har listat ett sextiotal fåglar som särskilt ska beaktas när man tillämpar artskyddsförordningen. Det intressanta är att myndigheten föreslagit att lavskrikan inte ska vara en av dessa. De övriga arterna anses alltså ha högre prioritet, och man borde bedöma att risken för påverkan på bevaradestatusen i ännu större omfattning påverkas av lokal status för de andra arterna. Med den bedömning man gjort vid Fångåsen kommer det alltid vara någon eller några av arterna som är på gränsen av sitt utbredningsområde eller har en lokalt svag population. Den här gången var det lavskrika. Nästa gång är det spillkråka, tretåig hackspett, talltita, stjärtmes eller tjäder. Arter som precis som lavskrika anses påverkas av skogsbruket men tycks klara sig ganska bra i de brukade svenska skogarna med de avsättningar som görs och den hänsyn som tas. Risken är att man kommer kunna hitta någon art som anses ha lokalt dålig status i en mycket stor del av de avverkningsbara skogarna.

Normal brukar man anse att det är viktigast att göra bevarandeinsatser i arternas kärnområden och inte i dess periferi. Har vi starka populationer i kärnområdena kommer det bidra till att fåglarna har god förmåga att återetablera sig i periferierna om de försvinner lokalt. Och vi får hela tiden nya potentiella miljöer för fåglarna. Den gamla skogen ökar. Ur ett bevarandebiologiskt perspektiv är det därför missriktat att satsa på periferierna, vilket dagens tillämpning bidrar till.

Risken är att lokala ornitologer och engagerade myndighetstjänstemän brinner lite extra för de områden där man själv rör sig. Man tycker nog att den lokala populationen av  mindre hackspett, entita eller duvhök är lite extra viktig, och arterna kanske lokalt har ganska svaga lokala populationer. Det kan precis som i fallet med lavskrikan på Fångåsen leda till långtgående inskränkningar som inte kan motiveras för artens bevarande ur ett större perspektiv. För man ser alltid en risk att arten ska försvinna om man inte ser utanför sin egen läns- eller sockengräns. Men arternas överlevnad avgörs inte av om platsen där de för tillfället befinner sig ändrar karaktär. Särskilt inte om artens miljöer återskapas i minst samma takt som de försvinner.

I myndigheternas riktlinjer för artskydd i skogen, föreslår man att Skogsstyrelsen och Länsstyrelsen gemensamt ska peka ut arter som på regional nivå kan behöva särskild uppmärksamhet inom skogsbruket. Risken är stor att varje län kommer ta på sig ett antal arter som de anser sig ha ett särskilt ansvar för. Och myndigheternas naturvårdsspecialister brukar var mycket ansvarskännande när det gäller att bevara arter. Ett sådant arbetssätt riskerar att stoppa många avverkningar och kraftigt öka byråkratin vid skogsbruksåtgärder.