Etikettarkiv: kontrollinventering

En nyckelbiotopsinventering helt utan skogsägarperspektiv

Skogsstyrelsen har tagit fram en ny metod för inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Nordvästra Sverige definieras i detta sammanhang som alla kommuner som har fjäll. Inlandskommunerna sträcker sig i allmänhet långt ner i landet vilket gör att ungefär en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark omfattas. I uppdraget att ta fram en ny metod ligger att tröskeln för vad som är nyckelbiotop ska vara högre än i övriga landet, samt att metoden ska accepteras av skogsägare.

Jag menar att en acceptans förutsätter en nivå som gör att staten har råd att ersätta skogsägare för de nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar. En så pass hög tröskel är också motiverad utifrån den stora mängden avsättningar i regionen. Det gör att det krävs mycket för att det enskilda skogsområdet ska kunna anses vara av mycket stor betydelse för skogens flora och fauna, vilket definierar en nyckelbiotop. Marginalnyttan av varje enskilt skogsområde bör ju vara lägre ju mer man har.

Den nya metoden som bygger på provytor och checklistor innebär att det är lite mer förutsägbart vad som kan klassas som nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har testat inventeringen genom stickprov i olika delar av regionen för att bland annat få fram hur stor andel som förväntas bedömas som nyckelbiotop. Resultatet är att ungefär 12 % av den produktiva skogen utanför formellt avsatta områden bedöms vara nyckelbiotop. Detta i ett område där 14 % av den produktiva skogen redan utgörs av formella avsättningar. I hittillsvarande inventeringar har ungefär 3 % av skogen utanför formellt skyddade områden registrerats som nyckelbiotop. För skogsägarna kommer helt klart upplevelsen vara att betydligt mer än förut blir nyckelbiotop. Den nya metodiken innebär att minst en fjärdedel av den slutavverkningsbara skogen som inte redan är reservat eller motsvarande bedöms vara nyckelbiotop.

Skogsstyrelsens testinventeringar rymmer också annan intressant statistik eftersom man lagt provytor i samma områden där man gjorde en kontrolinventering av nyckelbiotoperna år 2000. Resultaten från dessa provytor kan skalas upp för hela nordvästra Sverige. I samband med kontrollinventeringen år 2000 registrerades inga nyckelbiotoper, men även då blev resultatet en omfattning av biotoper som mångfalt överskrider de biotoper man registrerat.

Det visar sig bland annat att 55 000 hektar som skulle bedömts som nyckelbiotop av kontrollinventerarna har avverkats. Det är inte konstigt eftersom de inte registrerats som nyckelbiotop, och knappast höll värden som skogsägarna uppfattade som nyckelbiotopsvärden. När en fjärdedel av den äldre skogen är nyckelbiotop uppfattas ju ofta nyckelbiotoperna som ganska vanlig skog.

Ännu mer intressant är att 128 000 hektar nyckelbiotoper tillkommit under samma period. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men skogsstyrelsens bedömning är att det i huvudsak beror på att naturvärdena faktiskt utvecklats till nyckelbiotopsvärden under tidsperioden. Alltså ingen tvekan om att det faktiskt skapas nya nyckelbiotoper, åtminstone med Skogsstyrelsens bedömningsmetod. Trots en betydande avverkning av nyckelbiotoper är nettotillskottet av nyckelbiotoper avsevärt.

37 000 hektar nyckelbiotoper bedöms ha getts ett formellt skydd i nordvästra Sverige sedan kontrollinventeringen år 2000.

När Kontrollinventeringen genomfördes år 2000 hade inventerarna inget uppdrag att sätta tröskeln högre i nordväst än i övriga landet. Ändå blir det lika mycket nyckelbiotoper med den nya metoden som år 2000. Nyckelbiotopsinventeringen avbröts år 2017 i nordvästra Sverige för att nyckelbiotopsbegreppet fungerade dåligt där. I Sveaskogs inventeringar i västra Dalarna hittades lika mycket rödlistade arter utanför som i nyckelbiotoper om skogen var äldre än 70 år. Men framförallt innebar de bedömningar man börjat tillämpa att alltför stor andel av skogen blev nyckelbiotop. Det var ett av skälen till att politikens uppdrag till Skogsstyrelsen var att ställa högre krav för nyckelbiotoper i nordväst.

Skogsstyrelsen menar att tröskeln i nordväst nu är högre än i resten av landet, precis som den alltid varit. Om man tillämpar de kriterier som är framtagna för nordvästra Sverige i övriga landet skulle nämligen vissa nyckelbiotopsklassade skogar inte vara nyckelbiotop där. Därmed har man uppfyllt sitt uppdrag anser man. Jag menar att det handlar om semantik.

Miljörörelsen ondgör sig nu över att tröskeln för nyckelbiotoper höjs i nordvästra Sverige. Men tröskeln har inte höjts. Vad man vill ha är uppenbarligen en tröskel som är lägre än den som tillämpades vid kontrollinventeringen år 2000. Lägre än den tröskel politikerna menade var alltför lågt satt.

Vad får den nya bedömningsmetoden och den tröskel man använder för konsekvenser för berörda skogsägare? Skogsbolagen kan i stor omfattning fördela om sina frivilliga avsättningar till nordvästra Sverige från andra delar av landet, med tveksam nytta för naturvården. Men även för många större skogsägare kommer inventeringen slå hårt. Inte minst vad gäller virkesförsörjningen till industrin.

Enskilda skogsägare kommer att drabbas hårdast. Upp till var fjärde skogsområde man vill avverka riskerar att stoppas vid avverkningsanmälan, antingen för att Skogsstyrelsen registrerar det som nyckelbiotop då, eller för att köpare inte vågar befatta sig med virket när man gjort en bedömning enligt metoden.

Det är inte troligt att nyckelbiotoperna i nordvästra Sverige kommer att kunna prioriteras för formellt skydd i någon större omfattning. Trots att Skogsstyrelsen genom klassificeringen bedömer att de har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna anses de inte skyddsvärda jämfört med skogar i andra delar av landet där man inte tidigare avsatt lika stor andel. Myndigheterna har visserligen lite extra resurser för skogsägare med stor andel nyckelbiotop (> 5 %), men i nordvästra Sverige kommer det vara ett undantag att skogsägare inte har stor andel nyckelbiotop. Pengarna kommer därför inte vara i närheten av att räcka. Värdet av nyckelbiotoperna i nordväst ligger på flera 10-tals miljarder kronor.

Att metoden görs mer objektiv ger en större förutsägbarhet för skogsägare. Men det innebär också, med den tröskel man nu satt, att man riskerar att låsa upp stora skogsområden utan möjligheter till individuella bedömningar. Det öppnar för betydligt större möjligheter för andra aktörer att omöjliggöra avverkningar. Skogsägare kommer i än större grad förlora rådigheten över sin skog.

Det går möjligen att objektivt bedöma om ett skogsområde når ett visst tröskelvärde som satts för nyckelbiotoper. Men det går inte att objektivt bestämma var det tröskelvärdet ska ligga. Genom en subjektivt lagd tröskel avgör nu Skogsstyrelsen i praktiken vilka skogsområden som hindras att avverkas.

Nyckelbiotopsinventeringens kumulativa karaktär

Nyckelbiotoper är skogar som anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och som hyser eller kan förväntas hysa rödlistade arter. I stort sett all äldre skog kan förväntas hysa rödlistade arter, så den delen av definitionen kan i stort sätt alltid inventeraren bocka av. Kvarstår gör en subjektiv bedömning kring huruvida skogen har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna. Med den här definitionen är det mycket lätt att klassa ett skogsområde som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att det inte är det. Detta är troligen det viktigaste skälet till att det knappt förekommer att Skogsstyrelsen avregistrerar nyckelbiotoper om inte skogens naturvärden av någon anledning gått förlorade.

Skogsstyrelsen har aldrig gjort någon egentlig kontrollinventering för att ta reda på hur stor avvikelsen är mellan olika nyckelbiotopsinventerare. Men i samband med Polytaxen (P0) och dess kvalitetskontroll skulle även nyckelbiotoper registreras. Bland de objekt som omfattades av kvalitetskontrollen av P0 upptäcktes och registrerades 14 nyckelbiotoper. Vid 13 av 14 fall hade de olika skogsstyrelseinventerarna inte identifierat och registrerat samma nyckelbiotop. Riktigt så divergerande bedömningar får man hoppas inte är regel, men det är, såvitt jag vet, faktiskt den bästa undersökningen av noggrannheten vi har. Helt klart är att det ofta är omöjligt att i förväg förutse vilken skog som kommer klassas som nyckelbiotop.

Olikheten i bedömningar i kombination med att inga nyckelbiotoper avregistreras innebär att ju fler inventerare som bedömer ett område desto större risk är det att skogsområdet klassas som nyckelbiotop.

Tänk er att två inventerare totalinventerar ett område enligt figuren nedan. Den ene inventerarens nyckelbiotoper markeras röda och den andres gula. Båda inventerarna kommer ibland att identifiera samma område, men kanske avgränsa det lite olika. I några fall kommer man att identifiera helt olika områden. Men vem ska då anses ha rätt när två inventerare inventerat samma trakt vid olika tillfällen? Jo, båda anses ha rätt. Slutresultatet av inventeringen blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

principskiss Nyckelbiotoper

Principskiss över när två personer nyckelbiotopsinventerat samma område. Den ena inventerarens nyckelbiotoper markeras med rött, den andres med gult. Slutresultatet blir att den sammanlagda arealen av röda och gula polygoner klassas som nyckelbiotop.

Skogsbrukets företrädare blir ofta ifrågasatta när de ställer sig negativa till en ny landsomfattande nyckelbiotopsinventering. Certifierade aktörer ska ju inte köpa virke från nyckelbiotoper oavsett om biotopen är registrerad eller inte. Då är det väl bra att i förväg veta vilken skog som är nyckelbiotop så man inte överraskas i samband med avverkningsanmälan?

Om det ändå vore så. Men precis som i fallet med de två tidigare landsomfattande omdreven kommer inte heller denna inventering ge ett slutresultat. Den stora skillnaden är att det kommer bli fler nyckelbiotoper. För den nya inventeringen kommer inte innebära att de gamla biotoperna ses över. Istället kommer de olika bedömningarna från båda inventeringarna att kumuleras. Till råga på allt kommer sedan ibland virkesköparen eller den tjänsteman som kontrollerar avverkningsanmälan, göra en tredje eller fjärde bedömning som innebär att ytterligare ett skikt läggs på och att ytterligare skogsområden bedöms vara nyckelbiotop.

Med dagens arbetssätt är skogsbruket inte betjänt av att fler inventerare besöker skogen. Det gör det inte mer förutsägbart var biotoperna finns. Resultatet blir inte mer korrekt. Men skogsbruket omöjliggörs i fler skogområden.