Etikettarkiv: kontinuitet

Går det att förutse vad som är nyckelbiotop?

Häromdagen besökte jag en skogsägare som drabbats av Skogsstyrelsens nyckelbiotopsinventering. Det rörde sig om ett 9 hektar stort område med ekonomiskt värdefull och växtlig skog. Intäkterna från en avverkning skulle sannolikt ge en miljon kronor.

Redan tidigare hade Skogsstyrelsen registrerat en halv hektar av området som nyckelbiotop. Det omkringliggande området bedömdes uppenbarligen inte som nyckelbiotop då, eftersom en tydlig avgränsning gjordes som inte följer beståndsgränserna. Men när skogsägaren avverkningsanmäler beståndet registreras hela beståndet som nyckelbiotop.

Jag har själv inventerat nyckelbiotoper för länge sedan, men när jag går genom beståndet kan jag omöjligt se något som visar att skogen är nyckelbiotop. Skogen ser ut som en vanlig slutavverkningsskog, drygt 100 år gammal. Den är genomgallrad, tämligen enskiktad och med mycket sparsam förekomst av död ved. Se bild nedan.

2017-07-12 09.37.45

Karaktäristisk bild från skogsområdet.

Enligt inventeringsprotokollet ska det dock finnas ett påtagligt inslag av senvuxna granar, och en av de granar man borrat hade en ålder på minst 190 år. Men det är ganska svårt att, även med ett tränat öga, hitta dessa gamla granar. I några fall är det dock uppenbart att träden stått och stampat länge i ungdomen, men fått fart efter avverkning eller gallring. Sådana träd kommer att ha många täta årsringar nära märgen men bredare årsringar utåt. Då går det inte att avgöra trädets ålder på dess barkstruktur. Man kan också ifrågasätta naturvärdet av sådana träd eftersom den del som är tillgänglig för de arter som lever i ved och bark inte avviker från andra träd. Det visar dock på viss kontinuitet genom att åtminstone undertryckta småträd blivit kvar efter tidigare avverkning.

I min vandring genom skogen hittar jag de rödlistade arterna knärot och ullticka. Ulltickan växte på en av de mycket fåtaliga lågorna i skogen, i detta fall en stam som var 10 cm grov. Förekomsten måste ses som slumpmässig eftersom det inte finns något som tyder på rikare förekomst av granlågor tidigare, varken i beståndet eller i närområdet. Knäroten kan visserligen indikera skogskontinuitet men är en vanlig art och förekommer i många äldre skogar.

På några platser finns små områden med tydliga naturvärdesstrukturer som klippor, och körtlar med asp. För den som inte känner skogens hemlighet tycks dessa vara hänsynskrävande biotoper och inte delar av en nyckelbiotop.

Det som anses göra skogen värdefull är att den visar tecken på att vara en så kallad kalkbarrskog. Man har hittat ett par rödlistade marksvampar, men framförallt har man hittat många ovanliga marksvampar i närområdet. Längs stigar och i fuktigare partier finns lite orkidéer, blåsippor mm. Skogen ligger i en kalkrik trakt. Det tillsammans med skogskontinuiteten gör att skogen anses ha mycket stor betydelse för skogens flora och fauna och ska därmed klassas som nyckelbiotop. Möjligtvis är det så att en mykolog skulle hitta många intressanta marksvampar när det blir höst. Men detta kan ingen som besöker området mitt i sommaren förutse utifrån den i huvudsak vardagliga markfloran med blåbärsris och trivialmossor.

När jag själv inventerade nyckelbiotoper för 20 år sedan skulle den här typen av skogar aldrig ha bedömts vara nyckelbiotop. Uppenbarligen har nyckelbiotopsbegreppet utvidgats. Möjligen beror det på att vi fått nya kunskaper. Men vad som anses ha särskild betydelse för den biologiska mångfalden borde vara ett relativt begrepp. Om nya typer av områden anses ha särskild betydelse bör kanske andra ges mindre vikt. Men hittills har de nya kunskaperna bara lett till att fler skogar blir nyckelbiotoper.

Men det jag tycker är allra mest bekymmersamt med den här typen av bedömningar är att det blir fullständigt omöjligt att förutse vilka skogar som kan vara nyckelbiotoper. Den som köper en skogsfastighet i vissa delar av landet har ingen möjlighet att förutse skogens avkastningsvärde. Vågar man investera i skog om stora delar av skogen plötsligt kan bli ekonomiskt värdelös?

Är kontinuitetsskogsbruk lösningen för skogens många värden?

Hyggesfritt skogsbruk eller kontinuitetsskogsbruk kan definieras på många olika sätt. Det jag kommer att skriva om här är blädningsliknande metoder, dvs ett skogsbruk med träd i olika åldersklasser och storlekar i samma bestånd, där främst de större träden tas ut. Jag kommer alltså inte syfta på exempelvis luck- och kanthuggningar eller skärm- och fröträdsställningar, vilka ibland också räknas som hyggesfria metoder. Och innan ni slutat läsa – ja, jag tror att kontinuitetsskogsbruk kan vara en del av lösningen för vissa av skogens värden.

Ofta framställs kontinuitetsskogsbruk som en metod som skulle gynna de flesta av skogens värden, inte minst biologisk mångfald, rekreation och klimat. Samtidigt vill förespråkarna gärna hävda att det är minst lika lönsamt för skogsägarna. Trots detta är det väldigt liten andel av skogen som brukas med kontinuitetsmetoder, vilket sannolikt tyder på att skogsägarna inte alls delar bedömningen om lönsamhet. Studier pekar snarare på att ca 40 % av skogens nuvärde i genomsnitt skulle gå förlorad med dagens skogar vid en övergång från trakthyggesbruk till kontinuitetsskogsbruk.

Många har nog en förskönad bild av hur kontinuitetsskogsbruk ser ut. Jag tror väldigt många saknar insikten att alternativet till ett trakthyggesbruk är ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk. Åtminstone om vi också ska få del av den miljönytta förnybara produkter från skogen kan bidra med. Alternativet är inte bibehållandet av någon form av idealskog som jag tror många föreställer sig. I en produktionsinriktad kontinuitetsskog domineras aldrig skogen av gamla träd. Den produktionsinriktade kontinuitetsskogen är ofta inte särskilt attraktiv för friluftslivet, skogsbruket orsakar inte färre körskador och skapar inte fler av de strukturer som  är viktiga för biologisk mångfald. Snarare är det svårare att bibehålla död ved, hänsynsträd och hänsynsytor över längre tidsperioder. Och de övriga äldre träden ska ju avverkas.

Men vissa svårspridda arter som är beroende av ett kontinuerligt trädskikt gynnas. Det gäller främst arter som inte specifikt är beroende av gamla och döda träd. Vissa mykorrhizasvampar kan gynnas om de är knutna till gran och bok och ibland även till andra ädellövträd. Även hänglavar på gran anses vara gynnade. Beroende på hur kontinuitetsskogsbruket bedrivs och lyckas kan skogarna bli ganska glesa och luckiga vilket också kan vara en fördel för vissa arter. För några fågelarter är även den skiktning kontinuitetsskogsbruket kan bidra till värdefullt.

Men sanningen är att den art som gynnas mest är gran. Detta samtidigt som så mycket annat gynnar granen och de naturvärden som är knutna till granen. Huvuddelen av våra reservat och biotopskydd lämnas för fri utveckling vilket gynnar granen och dess följearter. Särskilt i södra Sverige planteras alltför lite tall eftersom det ofta är ogörligt med dagens älgstam. Det innebär att gran ofta planteras på tallmarker vilket är mycket olyckligt både för biologisk mångfald och produktion. Vad vi behöver på sikt är nog inte i första hand mer granskog.

Granen är tillsammans med boken vårt enda utpräglade sekundärträdslag, vilket innebär att den har en god förmåga att växa upp i sluten skog. Även några av de andra ädellövträden kan växa upp i sluten skog men kräver då ljusare luckor i skogen. Tall, ek och våra nordliga lövträd är pionjärträd och kräver stora öppna områden för att kunna etablera sig. De har förr gynnats av storskaliga naturliga störningar som bränder, och är nu i brist på dessa mer eller mindre beroende av hyggen för att kunna föryngra sig i större skala.

Det innebär att trakthyggesbruket på lång sikt även är att föredra för alla de arter som direkt eller indirekt är beroende av pionjärlövträden. Lunglav och vitryggig hackspett må vara beroende av äldre träd, men i brist på bränder är de också beroende av hyggen för att deras livsmiljöer ska nyskapas. Ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk i hela landskapet skulle succesivt minska förutsättningarna för dem att överleva. Att med miljöargument hävda att vi helt ska sluta med trakthyggesbruket är därför inte trovärdigt. Huvuddelen av Sveriges skogsmark har nämligen präglats av storskaliga störningar, vilket också speglar vår flora och fauna.

Däremot vore det värdefullt med ett kontinuitetsskogsbruk på vissa platser med rätt förutsättningar – där det finns särskilt kontinuitetsgynnade arter, på vissa platser med starka rennäringsintressen och i vissa områden med betydelse för friluftslivet. Det måste ske där skogsägaren har intresset och där rätt förutsättningar i övrigt finns. Samhället bör även överväga att mot ersättning skriva avtal med markägare om ett kontinuerligt skogstäcke i vissa miljöer. Kontinuitetsskogsbruket kan ibland vara ett sätt att kombinera naturvård med brukande, vilket jag ser som eftersträvansvärt. Men för att bäst tjäna miljön bör det kombineras med naturvårdsavsättningar och naturvårdande skötsel samt ett trakthyggesbruk som omfattar större delen av skogsmarken.

Underskattar rödlistan betydelsen av nya naturvärden i skogen?

En viktig faktor till att många skogslevande arter är rödlistade är att de anses minska. I 2010 års rödlista var minskning skäl till rödlistningen för 75 % av de skogslevade arterna. Men vilken statistik har vi egentligen om hur arternas antal förändras? Om ryggradsdjur, och särskilt fåglar, vet man ganska mycket. Samma sak gäller kärlväxter. Men för de stora artgrupperna på rödlistan; svampar, mossor, lavar och insekter finns i stort sett ingen statistik. Bedömningen av arternas utveckling har därför i huvudsak utgått från hur deras livsmiljöer utvecklats.

Den som läst statistik från Riksskogstaxeringen vet att vi haft en mycket positiv utveckling för flertalet av de miljöer och substrat som är viktiga för biologisk mångfald i skogen. Det gäller bland annat gammal skog, död ved, äldre lövrik skog, grova lövträd och ädellövskog. Det går alltså mycket bra för de flesta av arternas potentiella livsmiljöer. Hur kan då Artdatabanken göra bedömningen att arterna minskar utifrån utvecklingen av deras miljöer?

De som sitter i Artdatabankens expertgrupper har givetvis kunskap om att motsvarande miljöer och strukturer tillkommer i högre grad än de försvinner, men man gör ändå bedömningen att arterna minskar, sannolikt eftersom de anses svårspridda. Kontinuiteten anses viktigare än miljöns förekomst i landskapet. Varje förlust av en skog med naturvärde ses som en nettoförlust där ingen eller liten hänsyn tas till att nya tillkommer.

Det är absolut så att många arter starkt gynnas av en lång kontinuitet av skog eller en viss struktur på platsen, men betydelsen av kontinuitet är omtvistad. Själv tror jag att man överskattar betydelsen av kontinuitet för många arter. Vår svenska artsammansättning är trots allt starkt präglad av storskaliga störningar, främst brand.

Uppenbart är att de flesta arter har en god spridningsförmåga. Det gäller särskilt kryptogamer som kan spridas mycket långt. I en frivillig avsättning i min egen skog hittade jag förra året nyetablerad rosenticka, rynkskinn och ullticka på en låga trots att den omgivande skogen utgörs av tidigare igenlagd betesmark. Även dessa arter som ansetts som särskilt kontinuitetskrävande hittar till nya miljöer när rätt förutsättningar skapas.

Om Artdatabanken lagt större vikt vid den objektiva statistiken från Riksskogstaxeringen och mindre vikt vid betydelsen av kontinuitet när de bedömt utvecklingen för arterna, – Hur många arter hade då trillat ur rödlistan?

Köttickan är en art som borde ha gynnats av att vi får alltmer död ved i skogarna. Den bedöms dock av artdatabanken som minskande för att dess livsmiljöer anses försämras. Här i trivial tallskog i anslutning till ett elljusspår.

Köttickan är en art som borde ha gynnats av att vi får alltmer död ved i skogarna. Den bedöms dock av artdatabanken som minskande för att dess livsmiljöer anses försämras. Här i trivial tallskog i anslutning till ett elljusspår.