Etikettarkiv: impediment

De trädklädda impedimentens bevarandevärden

Det finns delade meningar kring huruvida de trädklädda impedimenten, dvs de lågproduktiva skogar som producerar mindre än 1 m3 per hektar och år, ska räknas in i det som är skyddad skog. Dessa lågproduktiva skogar får inte brukas enligt skogsvårdslagen och har därmed per automatik ett skydd. Men i många fall vill man inte heller räkna den lågproduktiva arealen i reservaten som skog, utan man väljer att räkna på arealen produktiv skogsmark. Anledningen är att de lågproduktiva skogarna anses vara en annan landskapstyp, och att de inte anses lika artrika. Särskilt anses de hysa färre rödlistade arter.

För mig som har skog i Jämtland ter sig detta synsätt mycket märkligt. Jag har en hel del lågproduktiv skog, både rena impediment och skogar som precis klarar tröskeln för produktiv skogsmark. Här är det ofta mycket svårt att avgöra vad som är impediment och inte.

Marken i mina trädklädda impediment är ofta rik, med högörter, orkidéer och en markflora med betydligt större artrikedom än i den produktiva skogen. Men marken är blöt vilket begränsar trädens tillväxt. På närliggande marker där min morfar, eller de före honom dikat är skogen mycket växtlig.

I skogsimpedimenten på mina marker har vi stött på sällsynta arter som skogsfru och videsparv. Guckosko växer på flera platser. Men här finns även vanligare rödlistade arter som ofta anses höra gammelskogen till. Det gäller exempelvis garnlav, gammelgranskål, granticka, skrovellav och lunglav. Skulle verkligt artkunniga personer inventera skogarna är jag övertygad om att man skulle hitta många rödlistade arter, inte minst av mossor, lavar och insekter.

Även om granarna sällan är särskilt höga, är de ofta mycket gamla och ibland hyfsat grova. Impedimenten har under lång tid i huvudsak undantagits från skogsbruk och har inte påverkats av bränder i samma omfattning som den omgivande skogen. Det är i dessa skogar det är mest uppenbart att kontinuiteten under lång tid är obruten.

Om man frågar naturvårdens företrädare är det nog få som tycker att impedimenten ska få brukas som annan skog. När det kommer till kritan menar man nog att mina lågproduktiva sumpskogar har betydelse både för den biologiska mångfalden och ekosystemtjänsterna. Få skulle nog visa en acceptans för att jag och andra skulle få dika våra sumpskogar för att höja produktionen. Man vill bara inte räkna in dem i den skyddade arealen eftersom det då blir svårare att argumentera för hur lite skog vi avsätter.

Jag anser att flera av mina trädklädda impediment har betydligt större bevarandevärde än nästan all produktiv skog på mina marker. De hyser naturvärden som inte finns i den produktiva skogen samtidigt som de är viktiga refugier för skogsarter som behöver kontinuitet och gamla träd.

Kanske sticker mina impediment ut just för att min skog ligger i en kalkrik trakt, och i det Skogsstyrelsen i nyckelbiotopssammanhang kallar nordvästra Sverige. Men för mig känns det märkligt att de inte anses hysa så höga naturvärden att de inte kan räknas in i den avsatta skogen. De trädklädda impedimenten må ha blivit obrukade av ekonomiska skäl. Det hindrar inte att de utgör ett värdefullt bidrag bland naturvårdsavsättningarna.

Annonser

Kan handlingsplaner för grön infrastruktur klargöra hur etappmålet om skydd av landområden nås?

Sverige har beslutat om ett etappmål att senast år 2020 ska 20 % av land- och sötvattensområdena i Sverige vara skyddade. Enligt Regeringsbeslutet ska det ske genom formellt skydd, frivilliga avsättningar och insatser för grön infrastruktur. Jag har tidigare skrivit om de olika sätten att räkna på vilken skog som är skyddad kopplat till etappmålet.

Grön infrastruktur är sambanden mellan olika delar av naturen, som bland annat är viktiga för att olika arter ska kunna förflytta och sprida sig. Men frågan är vilka insatser för grön infrastruktur som kan räknas in i målet. I regeringsbeslutet skriver man:

Det finns även andra skydds- och bevarandeformer – utöver de som Miljömålsberedningen har redovisat – som är lämpliga komponenter i en grön infrastruktur. Till exempel omfattar det generella strandskyddet 100 meter från strandlinjen både på land och i vattenområ­det. Den miljöhänsyn som tas i samband med skogs­bruksåtgärder är värdefull för att bevara den biologiska mångfalden i skogen…

…En del, men inte hela ytan impediment kan av kvalitetsskäl inte räknas in som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur.

Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, till­sammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020.

Helt klart menade regeringen att även områden som varken är skyddade enligt miljöbalken eller som frivilliga avsättningar ska kunna räknas in om de har höga naturvärden eller bidrar till den gröna infrastrukturen. Det gäller lågproduktiv skogsmark och avsatta hänsynsytor, som båda har ett skydd enligt skogsvårdslagen.

Vad gäller det formella skyddet vet vi exakt var i terrängen det ligger och därmed hur stor areal det omfattar. Det finns också ganska bra statistik över de frivilliga avsättningarna. Det är betydligt svårare med den gröna infrastrukturen som aldrig ritats in på karta.

Nu har länsstyrelserna ett uppdrag av regeringen att ta fram regionala handlingsplaner för grön infrastruktur. Hur dessa kommer att utformas är ännu oklart och kommer variera mellan länen. I de flesta fall kommer man dock ta fram någon form av nulägesbeskrivning av vilka delar av landskapet som är viktiga för den gröna infrastrukturen.

Att på karta rita in områden som är viktiga för den gröna infrastrukturen är på många sätt problematiskt ur markägarsynpunkt. Sådana områden tenderar ibland att omöjliggöra markanvändning på ett sätt som från början inte var avsett. Men det kan också innebära en möjlighet att faktiskt bestämma storleken på alla områden som har ett skydd, men som inte koordinatsatts. Det kan ske oavsett om områdena ritas in på karta eller inte.

I de fall hänsynsytor och impediment anses ha betydelse för den gröna infrastrukturen bör de i enlighet med regeringsbeslutet också räknas in i miljömålet. Handlingsplanerna för grön infrastruktur är ett utmärkt tillfälle att avgöra vilka hänsynsytor och impediment som faktiskt har betydelse. Inte nödvändigtvis på karta, men genom uppskattningar utifrån vad som anses viktigt i varje region.

Samtidigt kan man bedöma vilka strandskyddsområden mm som har betydelse för infrastrukturen. Då har vi också möjliggjort en uppföljning av om vi faktiskt klarar etappmålet.

Har Sverige en ståndpunkt kring vad som ska räknas som skyddad skog?

Meningarna om hur mycket skog som avsätts för naturvårdsändamål i Sverige går kraftigt isär. Miljörörelsen menar att endast 4 % skyddas medan skogsbrukets företrädare ibland lyfter att så mycket som en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk. Inte heller myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen redovisar samma siffror. Avgörande är bland annat om vi använder den internationella skogsmarksdefinitionen eller det svenska skogsbruksbegreppet – produktiv skog.

Bevarandeintressenterna inräknar vanligen endast produktiv skogsmark som skyddats genom nationalpark, reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, vilket blir 4 %. Ibland räknas inte heller skyddad fjällnära skog in. Den generöse kan i sin tur räkna med att 9 % har ett formellt skydd när lågproduktiv skog inräknas. 4% inräknas då som frivilliga avsättningar. 14 % är impediment som inte får brukas enligt skogsvårdslagen och ligger utanför andra skyddade områden. 6 % av skogsarealen (8 % av den brukade arealen) lämnas för framtiden som hänsynsytor vid avverkning. Tillsammans blir det 33 %.

När vi inte alls är överens om utgångsläget blir det närmast omöjligt att i dialog hitta framtida lösningar som innebär de bästa avvägningarna mellan biologisk mångfald, klimatnytta och produktion i skogslandskapet. De som kan göra något för skogens mångfald har fastnat i sina skyttegravar. Alla skulle vinna på ett officiellt ställningstagande.

Det är olyckligt att miljörörelsen och delar av myndighetsvärlden helt förnekar delar av skyddet samtidigt som skogsnäringen ibland ger intryck av att allt det vi avsätter är av bästa naturvårdskvalitet. För att komma vidare i naturvårdsdialogen tror jag att vi måste erkänna att en stor andelen av skogen är avsatt för naturvårdsändamål men att all denna skog inte är optimal ur naturvårdssynpunkt. Själv tror jag att de formella avsättningarna, huvuddelen av de frivilliga avsättningarna och hänsynsytorna är mycket viktiga för mångfalden, medan endast delar av impedimenten har samma värde.

Men har vi inte redan en officiell ståndpunkt i Sverige? I regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald från februari 2014 angavs att  ”Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, tillsammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020”. Bedömningen byggde på att frivilliga avsättningar och delar av, men inte alla, impedimenten räknas in. Impedimenten antingen som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur. Beslutet tog utgångspunkt i Miljömålsberedningens delbetänkande om en långsiktigt hållbar markanvändning.

Jag tror egentligen inte procentsiffrorna är det viktiga för mångfalden. Men eftersom nuläget är viktigt för framtida arbete kommer vi inte undan siffrorna. För att framtida diskussioner ska bli konstruktiva behövs en gemensam grund, helst med en acceptans för att det är regeringsbeslutet som gäller. Att börja om från början är ingen betjänt av.