Etikettarkiv: grön infrastruktur

Kan handlingsplaner för grön infrastruktur klargöra hur etappmålet om skydd av landområden nås?

Sverige har beslutat om ett etappmål att senast år 2020 ska 20 % av land- och sötvattensområdena i Sverige vara skyddade. Enligt Regeringsbeslutet ska det ske genom formellt skydd, frivilliga avsättningar och insatser för grön infrastruktur. Jag har tidigare skrivit om de olika sätten att räkna på vilken skog som är skyddad kopplat till etappmålet.

Grön infrastruktur är sambanden mellan olika delar av naturen, som bland annat är viktiga för att olika arter ska kunna förflytta och sprida sig. Men frågan är vilka insatser för grön infrastruktur som kan räknas in i målet. I regeringsbeslutet skriver man:

Det finns även andra skydds- och bevarandeformer – utöver de som Miljömålsberedningen har redovisat – som är lämpliga komponenter i en grön infrastruktur. Till exempel omfattar det generella strandskyddet 100 meter från strandlinjen både på land och i vattenområ­det. Den miljöhänsyn som tas i samband med skogs­bruksåtgärder är värdefull för att bevara den biologiska mångfalden i skogen…

…En del, men inte hela ytan impediment kan av kvalitetsskäl inte räknas in som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur.

Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, till­sammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020.

Helt klart menade regeringen att även områden som varken är skyddade enligt miljöbalken eller som frivilliga avsättningar ska kunna räknas in om de har höga naturvärden eller bidrar till den gröna infrastrukturen. Det gäller lågproduktiv skogsmark och avsatta hänsynsytor, som båda har ett skydd enligt skogsvårdslagen.

Vad gäller det formella skyddet vet vi exakt var i terrängen det ligger och därmed hur stor areal det omfattar. Det finns också ganska bra statistik över de frivilliga avsättningarna. Det är betydligt svårare med den gröna infrastrukturen som aldrig ritats in på karta.

Nu har länsstyrelserna ett uppdrag av regeringen att ta fram regionala handlingsplaner för grön infrastruktur. Hur dessa kommer att utformas är ännu oklart och kommer variera mellan länen. I de flesta fall kommer man dock ta fram någon form av nulägesbeskrivning av vilka delar av landskapet som är viktiga för den gröna infrastrukturen.

Att på karta rita in områden som är viktiga för den gröna infrastrukturen är på många sätt problematiskt ur markägarsynpunkt. Sådana områden tenderar ibland att omöjliggöra markanvändning på ett sätt som från början inte var avsett. Men det kan också innebära en möjlighet att faktiskt bestämma storleken på alla områden som har ett skydd, men som inte koordinatsatts. Det kan ske oavsett om områdena ritas in på karta eller inte.

I de fall hänsynsytor och impediment anses ha betydelse för den gröna infrastrukturen bör de i enlighet med regeringsbeslutet också räknas in i miljömålet. Handlingsplanerna för grön infrastruktur är ett utmärkt tillfälle att avgöra vilka hänsynsytor och impediment som faktiskt har betydelse. Inte nödvändigtvis på karta, men genom uppskattningar utifrån vad som anses viktigt i varje region.

Samtidigt kan man bedöma vilka strandskyddsområden mm som har betydelse för infrastrukturen. Då har vi också möjliggjort en uppföljning av om vi faktiskt klarar etappmålet.

Annonser

Att beakta skogsägarnas drivkrafter vid formella avsättningar

Just nu arbetar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en översyn av den nationella strategin för skydd av skog. Den ska bland annat behandla vilka skogsområden som bör prioriteras för reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal och hur områdena ska fördelas i landet.

Risken är stor att den nya strategin precis den nuvarande, får ett starkt fokus på att optimera bevarandet av rödlistade arter utifrån områdenas storlek och hur olika naturvärden ligger i förhållande till varandra. Det anses ofta vara det bästa urvalskriteriet för att bevara biologisk mångfald och har också stöd i bevarandebiologisk forskning. Men teorin glömmer en avgörande faktor – markägaren.

Bevarandet av skogens artrikedom beror inte endast på avsättningarnas storlek och hur de ligger i förhållande till varandra, utan det handlar minst lika mycket om hur det kringliggande landskapet brukas och skogsägares vilja att frivilligt bevara värdefull skog eller att skapa nya naturvärden i skogen. Skogsägarnas drivkrafter och de incitament skyddsstrategin skapar borde därför vara minst lika viktiga vid prioriteringen av skogsavsättningar.

Att skapa en grön infrastruktur utifrån hur arterna i teorin kan spridas är vanskligt. Det som är en spridningskorridor för en art blir en barriär för en annan. Om det lyckas beror därför helt på vilken art man följer upp. Däremot är de flesta överens om att bevarande och skötsel av värdekärnor generellt är effektivt för att bevara mångfalden. Sannolikt ger det minst lika mycket att avsätta värdekärnor där det samverkar med skogsägarnas drivkrafter, som där vissa arter i teorin har förutsättningar att sprida sig till en närliggande värdekärna.

Det finns flera styrmedel som idag i praktiken bestraffar den skogsägare som utvecklar och bevarar naturvärden. Det gäller inte minst nyckelbiotoper och artskyddsbestämmelser där den som låtit naturvärden utvecklas riskerar att förlora förfoganderätten över marken, utan ersättning. Problematiken skulle till stor del kunna lösas för drabbade skogsägare genom att i skyddsarbetet prioritera nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar, liksom skog där brukandet riskerar att stoppas på grund av artförekomster. En sådan prioritering skulle betyda mycket för skogsägares drivkrafter att bevara och utveckla naturvärden.

Generellt tror jag en viktig signal från samhället skulle vara att man är beredd att ta ansvar för den skog man anser vara så skyddsvärd att markägaren inte kan bruka den. Ibland sker dock långtgående förbud till följd av artskyddsbestämmelser trots att skogen inte anses vara skyddsvärd. I dessa fall borde man närma sig en insikt om att artskyddsförordningens bestämmelser är orimliga. Att då myndigheterna tvingas avsätta områdena mot ersättning blir i sig ett incitament för en bättre naturvårdspolitik. Egentligen bör ju varken markägaren eller staten tvingas avsätta skog som inte är skyddsvärd.

Även Komet-arbetssättet skulle vara effektivt för att tillvarata skogsägarnas drivkrafter. Genom att prioritera de skogsområden som skogsägaren själv vill avsätta blir naturvården en möjlighet istället för ett hot. Idag har den skogsägare som vill avsätta sin värdefulla skog begränsad möjlighet att bli ersatt samtidigt som andra skogsägare drabbas av reservat mot sin vilja. För båda dessa grupper av skogsägare tar man idag ofta bort incitamenten att bevara och skapa naturvärden.

De som arbetar med statlig naturvård har ofta så stor tilltro till naturvårdsbiologisk forskning att man glömmer bort människan. När man försöker optimera naturvården endast utifrån befintliga värdekärnor är risken stor att man låter det bästa bli det godas fiende.

Grön infrastruktur – För vad?

Runt om i Sverige ska man nu ta fram regionala handlingsplaner för ”grön infrastruktur”. Målet är att göra naturvården effektivare och att det ska bli lättare för olika arter att sprida sig i landskapet. Helst önskar man en landskapsplanering som inte tar hänsyn till fastighetsgränser.

Synpunkterna kring hur vi ska fördela områden som avsätts för naturvård är minst sagt motstridiga. Antingen ska vi koncentrera avsättningarna där det redan är mycket avsatt, eller så ska vi sprida på dem för att få en representativitet av olika naturmiljöer i landet. Vi anses av somliga inte nå Nagoyamålet för att avsättningarna inte är tillräckligt väl spridda i landet. Samtidigt anses familjeskogsbrukets frivilliga avsättningar och markägarinitierat formellt skydd (Komet) mindre effektivt för att de är alltför spridda.

Tanken att naturvården bör koncentreras har lett till att skogsbolagen lägger alltmer av sina frivilliga avsättningar närmare fjällkanten. Dagens användning av nyckelbiotopsbegreppet bidrar också till den utvecklingen. Men gynnar det verkligen naturvården?

Myndigheterna vill med skogsstrategier och gröna infrastrukturplaner bestämma vilka skogsområden som ska avsättas, inte där det finns ett intresse från markägaren, utan där det stämmer med deras bild av var i landskapet avsättningen gör mest nytta. Men vad har vi egentligen för kunskap för att utforma en optimal grön infrastruktur?

Ett skogsområdes storlek har visserligen betydelse för många arter, och det finns också belägg för att vissa arter behöver en större mängd lämplig livsmiljö i sitt landskap för att långsiktigt överleva. För dessa arter är det bättre med rejält med livsmiljö på en plats än halvmycket på flera. Andra arter tycks inte ha detta behov och gynnas sannolikt mer av att äggen läggs i flera korgar. Stödet för att s.k. klivstenar eller spridningskorridorer fungerar är begränsat, och norska forskare har visat att flertalet kryptogamer inte begränsas av sin spridningsförmåga utan av sin etableringsförmåga. Det som är en spridningskorridor för en art är en barriär för en annan. För flertalet arter är det ytterst osäkert hur en grön infrastruktur bäst utformas.

Ändå lyfts nu ”triadskogsbruk” som en möjlig väg för att bättre bevara mångfalden. Det innebär att mer omfattande naturhänsyn ska tas i vissa landskap samtidigt som den minskade skogsproduktionen där kompenseras genom ett intensivskogsbruk i andra landskap. På så sätt skulle de arter som kräver mycket av en specifik miljö på lång sikt klara sig bättre.

Detta synsätt, liksom mycket av tankarna kring grön infrastruktur, utgår från att naturvårdens enda syfte är att bevara de rödlistade arterna. Skulle målet istället vara andra arter, ett varierat landskap, friluftsliv eller ekosystemtjänster skulle fördelningen av naturvården se helt annorlunda ut. En rik biologisk mångfald gynnar visserligen flera ekosystemtjänster. Men det är de vanliga arterna som har störst betydelse för ekosystemtjänsterna. Generellt har en art mindre betydelse för ekosystemtjänsterna ju högre upp på rödlistan den är. Och ska vi ha en rik mångfald av ganska vanliga arter är det sannolikt bäst att sprida naturvården i landskapet. Eftersom ekosystemtjänster är nyttor för människan bör de i första hand främjas nära där människan verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter.

En mångfald i skogsägarkåren leder till ett varierat skogslandskap. Familjeskogsbrukets hyggen är små men ganska många, vilket gör att landskapet splittras upp. Med naturvårdsbiologernas synsätt vore det istället bättre med större och färre hyggen och att alla i samma landskap fokuserar på likartad miljöhänsyn. Jag är tveksam till att det verkligen är så vi vill ha det.