Etikettarkiv: gammal skog

Vilken biologisk mångfald ska vi bevara?

Det är väl känt att många av de miljöer och substrat som är viktiga för skogens biologiska mångfald ökat den sista 20-års-perioden, och i många fall under betydligt längre tid än så. Vi har exempelvis mer hård död ved och fler grova lövträd än vi hade för 100 år sedan. Åtminstone i sen tid har vi fått mer ädellövskog, mer lövträdsdominerad skog och mer gammal skog.

Skillnaderna är stora mellan norra och södra Sverige. De positiva trenderna är ofta ännu mer markanta i södra Sverige. Där har t.ex. den gamla skogen ökat under hela det senaste seklet. Det är ändå i södra Sverige som vi har flest rödlistade arter och där behovet av bevarandeinsatser ofta anses störst.

Mångfaldsparametrar

Utvecklingen av några för biologiska mångfalden viktiga parametrar. Alla figurerna är hämtade från SLU:s rapport Skogsdata 2019, med data från Riksskogstaxeringen

Men när något ökar är det nästan alltid något annat som minskar. Vår framgångsrika skogsskötsel som gett allt virkesrikare skogar har förstås även inneburit färre glesa skogar och skogar med luckor. Det har missgynnat vissa arter.

När de positiva trenderna lyfts påpekar väldigt ofta företrädare för myndigheter eller miljörörelse att nivåerna ändå är mycket lägre än vad som skulle funnits i ett naturskogstillstånd, dvs i en skog som aldrig påverkats av människan. Det är förstås sant, men är det verkligen en mångfald som inte funnits i Sverige på hundratals år som vi ska eftersträva?

Jo, det räcker inte att miljöerna ökar säger myndigheterna. Vi har åtagit oss att bevara alla arter i livskraftiga populationer i alla naturgeografiska regioner. Det är så våra miljömål ska uttolkas. Enligt Artdatabanken är livskraftiga arter sådana som inte är rödlistade. De får alltså inte minska på ett tydligt sätt eller ha mycket små populationer. Och många av de arter som finns i våra skogar kräver att en viss andel av landskapet utgör lämplig livsmiljö för att de ska ha livskraftiga populationer. Arterna minskar för att deras livsmiljöer är för fragmenterade jämfört med ett naturskogstillstånd. Även om arterna ännu finns kvar har vi en utdöendeskuld som innebär att arter på sikt riskerar försvinna lokalt, regionalt eller nationellt.

Jag menar, som jag skrivit tidigare, att naturen aldrig kan räcka till för att alla arter ska ha tillräckligt med lämplig livsmiljö. Åtminstone inte om miljön ska vara tillräcklig för att arterna ska hålla sig utanför rödlistan. Det hjälper inte om vi lämnar hela Sverige till fri utveckling. Om inte annat kommer alla arter som de senaste 100 åren gynnats av vår markanvändning, att minska kraftigt.

Som jag skrivit många gånger kommer vi alltid ha arter som uppfyller kriterier för rödlistning därför att många arter är mycket sällsynta. Och ett landskap utan sällsynta eller mycket sällsynta arter vore onaturligt.

Frågan är då om det ska få finnas arter vars populationer minskar?

Åter till de arter som anses minska för att deras livsmiljöer är för fragmenterade, trots att livsmiljöerna ökar eller är stabila. I de fall fragmenteringen är orsak till att arterna inte anses ha livskraftiga populationer krävs alltså en, åtminstone partiell, återgång till ett förhistoriskt landskap.  Annars kommer vi fortsatt ha en förlust av biologisk mångfald. Så blir det om varje försvinnande av en art (eller genetisk variation), nationellt, regionalt eller lokalt, ses som en förlust av mångfald. Och i någon bemärkelse är det ju en förlust av biologisk mångfald. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, eller att den biologiska mångfalden utarmas.

För samtidigt har vi en mångfald som ökar.

Ibland får jag höra att de arter som minskar bara ersätts av generalist-arter. Jag tror inte alls att det är så. För mig är det en självklarhet att de nya miljöer som skapats också innebär en i många avseenden rikare mångfald. De flesta arterna i nästan alla ekosystem är sällsynta. Det borde också innebära att de nya miljöerna koloniseras av en mängd sällsynta arter. Inte alltid samma arter som funnit historiskt, men sannolikt en minst lika rik biologisk mångfald som den som fanns för t.ex. 20 år sedan.

Jag menar att man måste acceptera att vi blivit fler människor, att vi brukar naturen och att vi förändrat naturen för att tillgodose våra behov. Vi kan då inte eftersträva en mångfald som bygger på att naturen till stor del är opåverkad. Vår välfärd och vår förmåga att leverera förnybara produkter till andra delar av världen kräver en acceptans för att mångfalden inte är statisk. Vi kan eftersträva en varierad natur, och att mångfalden förblir minst lika rik som idag. Men inte en mångfald med exakt samma artsammansättning som förr, där inga arter tillåts minska.

Globalt har vi en allvarlig nettoförlust av biologisk mångfald. Det beror på jakt och fiske, men också till stora delar på att människor tar allt större arealer natur i anspråk utan att ny natur tillkommer. Så ser det inte ut i svenska skogar. Här tillkommer nya områden med naturvärden i ungefär samma omfattning som andra försvinner. Ibland är det lite andra typer av naturvärden. Men det betyder inte att naturen blir sämre.

Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats

Många forskare och naturvårdsintressenter menar att ett stort antal arter minskar och kanske är dömda att dö ut för att det blivit för glest mellan deras miljöer. Trots att miljöerna inte minskar tror man att de finns i otillräcklig mängd för att bibehålla arterna på lång sikt. När miljöer av rätt kvalitet inte finns i tillräcklig omfattning blir arterna helt enkelt alltför känsliga för lokala slumpmässiga utdöenden. Det hjälper inte att vi idag får mer död ved, grova lövträd, lövträdsdominerad skog och gammal skog eftersom vi före 1990-talet inte tog den hänsyn vi tar idag. Fenomenet kallas för utdöendeskuld eftersom det rör sig om arter som, om inget drastiskt görs, redan är dömda att dö ut på grund av historisk markanvändning. Man kan prata om utdöendeskuld i olika skalor; global, nationell, regional, lokal.

Detta är ett av skälen till att många arter bedöms minska enligt rödlistan, trots att arternas miljöer inte minskar enligt statistik från Riksskogstaxeringen och trots att det saknas statistik över arternas faktiska utveckling.

Jag tror personligen att många arter har en betydligt bättre spridningsförmåga än vad som antas i samband med rödlistningen. Vår artsammansättning är trots allt präglad av ett landskap med storskaliga störningar som t.ex. brand, där arterna hela tiden tvingats hitta nya miljöer. Men jag utesluter inte att de har rätt vad gäller en del av arterna. Det gäller arter med små populationer och en dålig spridningsförmåga.

Det finns förstås arter vars miljöer ännu minskar till följd av vårt brukande. Det gäller exempelvis arter som missgynnas av att skogarna blir allt tätare eller av att allt färre trädbärande betesmarker hålls öppna. Det finns också en annan sorts utdöendeskuld som handlar om att strukturer i skogen inte nyskapas tillräckligt snabbt. Exempelvis minskar sannolikt antalet 300-åriga tallar trots att nästan alla tallar som är över 200 år sparas. Det finns helt enkelt för få så gamla tallar att spara till följd av avverkningar vi gjorde för kanske 100 år sedan, då i princip alla grova tallar höggs ut. Det jag behandlar här gäller dock främst arter vars potentiella livsmiljöer idag ökar eller är stabila tack vare hänsyn och avsättningar. Det torde röra sig om en väsentlig del av de rödlistade arterna.

Att vi har en utdöendeskuld beror i dessa fall på att miljöerna minskat för länge sedan. Vi anses exempelvis ha alltför lite död ved och grova lövträd trots att vi aldrig haft mer av detta de senaste 100 åren. Skulden har man uppenbarligen ådragit sig långt före det som betraktas som ”det moderna skogsbruket”. Samma synsätt används i Sveriges rapportering till EU om huruvida naturtyperna har gynnsam bevarandestatus. Bevarandestatusen är bara gynnsam om naturtypen finns i minst 20 % av den omfattning som skulle funnits i ett naturlandskap, dvs om människan inte existerade.

Detta väcker frågan vilken biologisk mångfald vi ska bevara. Ska vi verkligen bevara en mångfald från ett tänkt referenslandskap som inte omformats av människan? Eller borde vi istället bevara en rik men föränderlig mångfald? Den hårda sanningen är att en acceptans för att vi brukat skogar, brutit åkermark, effektiviserat jordbruket, byggt städer och vägar – innebär att arter kommer dö ut. Lokalt, regionalt eller nationellt. Men det innebär också att nya arter tillkommer. En antal arter kommer givetvis missgynnas oavsett vad vi gör. Att vissa tillkommer eller ökar innebär ofrånkomligt att andra minskar. Men vi har goda förutsättningar för fortsatt positiva trender för de viktigaste livsmiljöerna som inte är skapade genom ett aktivt historiskt brukande.

Vad händer då med nytillskottet av död ved, gamla träd, grova lövträd och ädellövskog om de idag rödlistade arterna inte hittar dit? Jag har mycket svårt att se att de nya nischerna kommer lämnas obesuttna. Norska forskare menar att nytillskottet av död ved kommer innebära att ett stort antal nya, ofta sällsynta, vedsvampar etablerar sig. Istället för en utdöendeskuld har vi en invandringskredit. Många av dessa arter kommer på sikt att rödlistas enligt det s.k. D-kriteriet just för att de är sällsynta. Följden blir fler rödlistade arter.

Risken är förstås att detta aldrig kommer att upplevas som något positivt. Miljörörelsen kommer peka på att fler arter rödlistats samtidigt som de gamla arterna försvinner.

Jag menar att det är ett ohållbart synsätt. Människan måste få ta plats i landskapet. Åtminstone den plats vi tar idag. Då måste vi kanske vara beredda att betala vår utdöendeskuld. Men samtidigt glädja oss över invandringskrediten.

Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.

 

De gamla skogarnas förändring över tid

Statistik från Riksskogstaxeringen visar att arealen gammal skog fördubblats de senaste 20 åren. Detta borde ses som en enormt positiv utveckling för den biologiska mångfalden. Miljörörelsen har dock en helt annan syn. De vill förringa den positiva trenden och menar att beståndsåldern inte visar på vad som egentligen är gammal skog, och att det är skillnad mellan gammal skog och gammelskog. De menar att naturliga skogar hade helt andra egenskaper, som exempelvis betydligt mer död ved och ännu äldre träd. Detta må delvis vara sant, men frågan är om vi verkligen kan förväntas bevara en biologisk mångfald som härrör från ett landskap som kanske inte funnits på flera hundra år? Åtminstone inte det senaste seklet. För skogarna var knappast mycket mer naturliga vid förra sekelskiftet än idag.

Riksskogstaxeringens data pekar visserligen på att det arealmässigt fanns mer gammal skog för 100 år sedan än idag. Men hade dessa skogar verkligen högre naturvärden än dagens gamla skogar? Helt klart är att dåtidens gamla skogar var starkt påverkade av dimensionsavverkningar vilket hade gjort dem mycket glesa. På 1950-talet höll de gamla skogarna ungefär 75 m3/hektar. Redan då hade virkesförrådet ökat, samtidigt som arealen gammal skog hade sjunkit, vilket tyder på att de gamla skogarna var ännu mer glesbestockade för 100 år sedan. I många gamla skogar kanske den kvarvarande volymen inte var mycket större än efter en avverkning med förstärkt hänsyn idag.

Att vi på nationell nivå idag har betydligt mer gammal skog mätt i volym framgår av figuren nedan. Om volymen eller arealen är viktigast kan man diskutera, men helt klart speglar den låga volymen bristande kvaliteter i de gamla skogar som fanns  under första halvan av förra seklet.

Volym i gammal skog över tid

Virkesförrådet i gammal skog över tid

Det finns inte heller mycket som talar för att dåtidens gamla skogar hade mer död ved än dagens. Jag vet inte om Riksskogstaxeringen har dessa data och jag har inte beställt någon sådan analys . Vi vet dock att mängden hård död ved totalt sett är betydligt större idag.

död ved

Volymen hård död ved över tid

Det är inte troligt att den döda veden för hundra år sedan hade en så stark förskjutning mot gammal skog att dessa gamla skogar skulle vara rikare på död ved än dagens gamla skogar. Troligare är att dagens gamla skogar har mer död ved. Död ved och gamla träd anses generellt vara de viktigaste bristfaktorerna för rödlistade arter i dagens skogar. Utifrån sina strukturer var de gamla skogarna knappast rikare för 100 år sedan.

Självklart finns det arter för vilka kontinuiteten är viktigare än förekomsten av gamla träd och död ved i landskapet. Vissa av dessa arter hade kanske bättre förutsättningar i det landskap som fanns vid förra sekelskiftet eftersom mängden kontinuitetsskogar faktiskt minskar. Det gäller dock inte gamla skogar med kontinuitet eftersom dagens gamla skogar torde ha motsvarande kontinuitet som skogar hade för 100 år sedan. Viktigt är också att vår artsammansättning i huvudsak är präglad av storskaliga störningar, vilket talar för att kontinuiteten inte är det viktiga för flertalet arter. Det är därför inte självklart att de skogar som fanns för 100 år sedan verkligen var bättre för mångfalden av naturskogsarter.

Vi vet att mycket få skogsarter har dött ut i Sverige efter 1950. Ofta påpekas dock att många arter lever på övertid och kommer få svårt att klara sig till följd av tidigare förluster av livsmiljöer. Forskare i Norge, där utvecklingen varit likartad, tror inte att vi har en sådan utdöendeskuld vad gäller vedsvampar. Istället har vi en invandringskredit där vi kan förvänta oss invandring av nya arter. Så här skriver de: Nedgangen i død ved i Norge har imidlertid foregått for lang tid tilbake, og bunnen ble trolig nådd en gang på seint 1800 eller tidlig 1900-tallet. Det er derfor vanskelig å se for seg at vi fremdeles skulle ”betale” en utdøelsesgjeld for vedlevende sopper mer enn 100 år seinere. Spørsmålet er om vi i dag har en innvandringskreditt.

Vi borde glädja oss åt den positiva utvecklingen vad gäller exempelvis gammal skog och död ved. Den ger oss inte exakt samma mångfald som skulle varit fallet utan att de svenska skogarna en gång hade börjat brukas. Men den kanske ger oss skogar med en allt rikare mångfald.