Etikettarkiv: frivilliga avsättningar

Nyckelbiotopsproblematiken kan lösas!

Skogsstyrelsen vill gärna lyfta objektivitet, transparens och förutsägbarhet som de viktigaste sakerna att åtgärda kring nyckelbiotoperna. Men det stora problemet är att enskilda skogsägare kan drabbas av en orimligt stor andel nyckelbiotop och att man, trots avsaknad av ersättning inte själv kan välja om skogen ska brukas.

Nyckelbiotoperna gör många skogsområden till ofrivilliga avsättningar som varken skogsägarna, staten eller någon annan tycker det är värt pengarna att avsätta. Ur ett skogsägarperspektiv kommer det aldrig accepteras att enskilda skogsägare ska kunna tvingas avstå stora delar av sin skog utan ersättning om man inte valt det själv.

Men jag tror att de allra flesta nyckelbiotoper kan bevaras och utvecklas genom frivilliga avsättningar. De flesta skogsägare är beredda att frivilligt avsätta 5 % av sina fastigheter, och många är beredda att lämna mer än så. Lösningen är egentligen så enkel att staten måste ta ansvar för den minoritet av nyckelbiotoperna som inte ryms inom frivilliga avsättningar.

Men med dagens certifieringsbestämmelser innebär det att man måste anpassa ribban för vad som är nyckelbiotop, så att man har råd att ersätta de skogsägare som inte är beredda att avsätta skogen frivilligt. Detta borde egentligen vara oproblematiskt. Vad som är skogar med mycket stor betydelse för flora och fauna, dvs nyckelbiotoper, är ju en subjektiv gränsdragning på en glidande skala där Skogsstyrelsen är fri att välja var ribban ska ligga. Och även om man skulle höja ribban från dagens nivå skulle de flesta skogsområden som inte längre ryms inom definitionen utgöras av frivilliga avsättningar. Man har alltså väldigt lite att förlora.

Jag tror att en sådan nivåhöjning är nödvändig i dagens situation för att skogsägare ska acceptera nyckelbiotopshanteringen och för att nyckelbiotopsinventeringen inte ska få negativa effekter på skogsägares vilja att bevara naturvärden. Om vi inte redan är där tror jag vi är nära en situation där nyckelbiotopsbegreppet gör större skada än nytta för naturvården. Begreppet skapar en rädsla för att låta skogar bli gamla och för att låta naturvärden utvecklas. Om detta har jag skrivit mer här.

Men om alla parter vore beredda att förändra certifieringsreglerna skulle man kunna lösa problematiken utan att höja ribban. Att hitta lösningar inom FSC-certifieringen tycks dock vara svårt. Miljörörelsen har i praktiken veto där och med deras synsätt ska nyckelbiotoper bevaras även om det innebär att skogsägare tvingas gå från hus och hem.

Men lösningar finns. Det handlar om att få statens pengar till avsättningar att räcka längre. I några fall kanske man tvingas acceptera att nyckelbiotoper avverkas, men framförallt behöver vi i större utsträckning kombinera naturvård med brukande. Då skulle skogsägare kanske acceptera att jobba med naturvård på större arealer samtidigt som den statliga naturvården skulle omfatta större areal per investerad krona. Jag menar att sådana kombinerade mål inte nödvändigtvis är negativt för naturvärdena ur ett längre perspektiv. Men idag är detta antingen oförenligt med certifieringsbestämmelser eller så uteblir åtgärderna till följd osäkerhet kring bestämmelserna eller till följd av den byråkrati samrådskravet kring nyckelbiotoper innebär.

Det finns många naturvärden som kan brukas med en positiv utveckling för naturvärden. Problemet är att andra typer av naturvärden då kan gå förlorade. Vi måste helt enkelt våga välja vilket naturvärde vi vill ha.

I många talldominerade nyckelbiotoper består naturvärdena främst av rester från tidigare dimensionsavverkningar. Det kan handla om enstaka mycket gamla träd, lumpade stockar och silverstubbar. Den speciella döda veden kommer på sikt brytas ner och inte återskapas på lång tid om aktiva åtgärder uteblir. Men genom att tillåta att huvuddelen av träden tas ut kan markägaren ha incitament att påskynda återskapandet av substraten genom att aktivt skada och döda träd som blir kvar samtidigt som befintliga naturvärdessubstrat lämnas. Selektiva bränningar kan också vara en åtgärd. Dessa åtgärder blir sällan av om de bara innebär en kostnad och en byråkrati.

319.JPG

Talldominerad nyckelbiotop där nybildning av naturvärdesstrukturer skulle kunna påskyndas genom aktiva åtgärder.

Ett annat exempel är gamla lövsuccessioner där lövandelen ännu är hög, men där granen och ibland granens naturvärden börjar ta över allt mer. Genom att hugga ut granen kan man förlänga lövträdens livslängd och kanske skapa förutsättningar för en ny lövträdsföryngring. Lämnar vi skogen orörd blir den på sikt en gran-nyckelbiotop, även om lövträden en gång kanske etablerats till följd av en kraftig brand. Genom att här välja lövträdens värden kan man ha råd med mer naturvård.

För markägare med stor andel nyckelbiotop skulle staten kunna bekosta den här typen av åtgärder till en betydligt lägre kostnad än dagens reservat och biotopskydd. Men jag tror också att många skogsägare skulle kunna tänka sig att göra detta utan ersättning med en annan syn på frivilliga avsättningar. Det skulle kunna handla om att du avsätter 10 % istället för 5 % om ett visst brukande kan accepteras. Men det förutsätter förändringar i certifieringen.

Möjligheter finns, men om inte certifieringens parter kan komma överens om pragmatiska förändringar måste Skogsstyrelsen ompröva sin ribba för vad som är nyckelbiotop. Annars kommer nyckelbiotoperna fortsätta uppfattas som ett ekonomiskt hot för skogsägare. Det vore inte bra för svensk naturvård.

Annonser

En miljöskandal utan dess like?

Förra veckan meddelade Skogsstyrelsen att man gör en paus i nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige. Pausen görs för att nyckelbiotopsbegreppet inte är anpassat för dessa delar av Sverige. Jag har tidigare skrivit om problematiken i nordvästra Sverige och pekat på behovet att i grunden se över hanteringen av nyckelbiotoper där. Det är mycket bra att detta nu görs.

312

Skog i nordvästra Dalarna som kanske skulle bedömts som nyckelbiotop

Miljörörelsens reaktioner lät inte vänta på sig. Orden är stora men blir närmast patetiska för den som är insatt i frågan och tänker på ordens innebörd. Naturskyddsföreningen skrev att det är ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige. Man kallar det för kunskapsförbud. Detta trots att man är väl medveten om att Skogsstyrelsen inte kommer att upphöra med någon kunskapsinhämtning utan bara slutar använda ett begrepp som inte fungerar i regionen, och som får konsekvenser som inte var avsedda. I själva verket pågick ingen nyckelbiotopsinventering före beslutet heller. Vad som skedde var att nyckelbiotoper registrerades i samband med avverkningsanmälningar. Inget talar för att färre avverkningsanmälningar kommer att fältbesökas i regionen. Och utifrån fältbesöken kommer myndigheterna ha precis samma förutsättningar till rådgivning eller beslut om formellt skydd.

Greenpeace skriver att det är en miljöskandal utan dess like. I vilken värld lever Greenpeace? Vilka ord använder de om stora oljeutsläpp, gifttunnor på havsbotten eller miljöskandaler som Teckomatorp och Hallandstunneln? Den stora skandalen (?) nu består i att man slutar använda ett begrepp i en del av landet.

Men grundfrågan är egentligen om beslutet är problematiskt för miljön. Jag menar att det tvärtom vore mer problematiskt för miljön att fortsätta att på samma sätt registrera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Svenska politiker och miljömyndigheter har tydligt tagit ställning för att inte prioritera ytterligare skydd av skog i nordvästra Sverige, åtminstone inte i fjällnära skog. Detta eftersom marginalnyttan med att göra ytterligare avsättningar där är låg. Miljömålen om skydd av skog gäller bara nedan gränsen för fjällnära skog. Hälften av den fjällnära skogen har nämligen redan ett formellt skydd och en stor del av återstoden är på andra sätt undantagen från skogsbruk.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer väljer till och med ofta att exkludera de fjällnära skogarna från det man redovisar som skyddad skog. Siffran blir nämligen betydligt lägre då, men den officiella förklaringen är att det är nedan fjällnära behovet av att skydda ytterligare skog är störst.

Nyckelbiotoperna blir mycket styrande för var olika avsättningar görs, både formella och frivilliga. Nyckelbiotopsinventeringen har trots samhällets prioriteringar tvingat fram en förskjutning av avsättningarna mot nordväst på bekostnad av avsättningar i andra delar av landet. Idag dräneras myndigheternas naturvårdsbudget av ersättningar för fjällnära nyckelbiotoper som inte får avverkas enligt 18 § skogsvårdslagen.

Skogsbolagen som har innehav i olika delar av landet prioriterar förstås sina frivilliga avsättningar till nyckelbiotoperna efter de ändå måste avsättas enligt certifieringen. Eftersom man inte avser att avsätta betydligt mer än 5 % och eftersom flest nyckelbiotoper finns i nordväst förskjuts de frivilliga avsättningarna till fjällkanten. Detta trots att avsättningarna skulle göra betydligt större nytta längre ner i landet eller närmare kusten.

De flesta enskilda skogsägarna avsätter frivilligt minst 5 % av sin skog. Men i nordvästra Sverige riskerar skogsägare att mycket stora delar av deras avverkningsbara skog klassas som nyckelbiotop samtidigt som samhället inte är beredda att prioritera dessa för formellt skydd. Då blir det en ekonomisk risk att bevara och utveckla naturvärden, tex genom att låta skogen bli gammal innan den avverkas. Ett system som bestraffar den som har höga naturvärden är definitivt inte bra för miljön på längre sikt. Det borde miljöorganisationerna förstå. Deras högljudda klagan förefaller därför i mina öron endast vara plakatpolitik och visar på fullständig avsaknad av pragmatism.

 

Att offentliggöra avverkningsanmälningar på karta

Skogsstyrelsen valde för en tid sedan att ta fram en karttjänst där man mycket enkelt kan se alla enskilda avverkningsanmälningar och hur de är placerade i förhållande till olika naturvärden och förekomster av olika arter. Beslutet att lägga ut karttjänsten säger sig nu Skogsstyrelsen vara villig att se över efter kritik från bland andra skogsägarföreningarna Södra och Norrskog. Syftet med karttjänsten är uppenbarligen att möjliggöra för exempelvis miljöorganisationer att granska avverkningsanmälningar, och att allmänheten ska kunna hjälpa till att exempelvis hitta nyckelbiotoper inför en avverkning. Skogsstyrelsen var tidigare tydlig med att de ansåg att ideella inventeringar på enskildas mark är någonting bra och önskvärt. De ideella föreningarna skulle hjälpa de enskilda att ta sitt sektorsansvar.

Men syftet med inventeringarna är ju oftast inte att förbättra hänsynen utan att helt stoppa avverkningarna. Sektorsansvaret, som innebär att skogssektorn som helhet tar ett ansvar utöver vad lagen kräver, kan inte utkrävas av den enskilde. Skogsstyrelsen bör inte med hjälp av ideella organisationer styra var friviliga avsättningar ska placeras. Och när ett område med hjälp av miljörörelsen klassas som nyckelbiotop blir inte avsättningen frivillig. Den blir högst ofrivillig och kan kosta skogsägaren hundratusentals kronor. Att underlätta privata inventeringar på enskild mark har således ingenting med sektorsansvaret att göra utan tycks snarare ge ett bidrag till Skogsstyrelsens myndighetsutövning. Frågan är om vi vill ha denna privatjustis?

Skogsstyrelsens intentioner om att genom karttjänsten förbättra sektorsansvaret, tror jag visar på att man alltför ofta utgår från storskogsbruket i myndighetsarbetet. Man saknar förståelse för psykologi och drivkrafter hos enskilda skogsägare. Risken är nog stor att karttjänsten får precis motsatt effekt. Enskilda skogsägare vill själva kunna bestämma hur man sköter sitt skogsbruk och uppskattar inte att det kommer pekpinar från organisationer som inte borde ha något att säga till om i frågan.

Miljörörelsen kan genomföra sina inventeringar med stöd av allemansrätten, vilken innebär en rätt att besöka naturen och att för husbehov ta vissa naturprodukter oavsett vem som äger marken. Men allemansrätten innebär inte någon rätt att vara med och bestämma hur marken ska brukas. Den som besöker skogen måste finna sig i att den inte ser ut på samma sätt vid nästa besök. Om detta kontrakt bryts från den ena parten minskar viljan att bjuda ut allmänheten till skogen, hålla vägar öppna mm.

Att Skogsstyrelsen nu offentliggör avverkningsanmälningar med koppling till artuppgifter förtydligar behovet av att se över nyckelbiotopsbegreppet. Sannolikheten att ett område ska klassas som nyckelbiotop ökar dramatiskt om inventeringen syftar till att få skogen till nyckelbiotop jämfört med en inventering som syftar till att hitta de bästa värdekärnorna. Och när Skogsstyrelsens tjänstemän ställs inför en redan färdig bedömning måste man ha starka argument för att inte göra nyckelbiotop av skogen. Blotta misstanken att Skogsstyrelsetjänstemän kan ha en personlig relation till dem som genomför inventeringar och vill stoppa avverkningar kräver ett förutsägbart och rättsäkert nyckelbiotopsbegrepp.

Det har under en längre tid funnits önskemål om att enskildas frivilliga avsättningar ska offentliggöras på en karttjänst. Skogsägarföreningarna har tidigare undersökt möjligheterna att bidra med detta. Men hur skulle man nu, med fortsatt förtroende från skogsägarna, kunna göra detta utan att uppgifterna riskerar att användas mot skogsägarna själva? De enorma insatser skogsägare gör frivilligt har av miljörörelsen snarare kritiserats än hyllats. Alla frivilliga avsättningar har naturligt nog inte höga naturvärden idag. Tillsammans med Skogsstyrelsens nya karttjänst skulle ett offentliggörande medföra ifrågasättanden av vilka avsättningar som gjorts, och om de då byts ut får man kritik för detta. Det lockar inte till att offentligt redovisa dem. Kanske har Skogsstyrelsen med sin karttjänst för lång framtid spolierat möjligheten att få frivilliga avsättningar utlagda på karta.

Har Sverige en ståndpunkt kring vad som ska räknas som skyddad skog?

Meningarna om hur mycket skog som avsätts för naturvårdsändamål i Sverige går kraftigt isär. Miljörörelsen menar att endast 4 % skyddas medan skogsbrukets företrädare ibland lyfter att så mycket som en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk. Inte heller myndigheterna Naturvårdsverket och Skogsstyrelsen redovisar samma siffror. Avgörande är bland annat om vi använder den internationella skogsmarksdefinitionen eller det svenska skogsbruksbegreppet – produktiv skog.

Bevarandeintressenterna inräknar vanligen endast produktiv skogsmark som skyddats genom nationalpark, reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal, vilket blir 4 %. Ibland räknas inte heller skyddad fjällnära skog in. Den generöse kan i sin tur räkna med att 9 % har ett formellt skydd när lågproduktiv skog inräknas. 4% inräknas då som frivilliga avsättningar. 14 % är impediment som inte får brukas enligt skogsvårdslagen och ligger utanför andra skyddade områden. 6 % av skogsarealen (8 % av den brukade arealen) lämnas för framtiden som hänsynsytor vid avverkning. Tillsammans blir det 33 %.

När vi inte alls är överens om utgångsläget blir det närmast omöjligt att i dialog hitta framtida lösningar som innebär de bästa avvägningarna mellan biologisk mångfald, klimatnytta och produktion i skogslandskapet. De som kan göra något för skogens mångfald har fastnat i sina skyttegravar. Alla skulle vinna på ett officiellt ställningstagande.

Det är olyckligt att miljörörelsen och delar av myndighetsvärlden helt förnekar delar av skyddet samtidigt som skogsnäringen ibland ger intryck av att allt det vi avsätter är av bästa naturvårdskvalitet. För att komma vidare i naturvårdsdialogen tror jag att vi måste erkänna att en stor andelen av skogen är avsatt för naturvårdsändamål men att all denna skog inte är optimal ur naturvårdssynpunkt. Själv tror jag att de formella avsättningarna, huvuddelen av de frivilliga avsättningarna och hänsynsytorna är mycket viktiga för mångfalden, medan endast delar av impedimenten har samma värde.

Men har vi inte redan en officiell ståndpunkt i Sverige? I regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald från februari 2014 angavs att  ”Med insatser inom ramen för grön infrastruktur, tillsammans med insatser för formellt skydd, frivilliga avsättningar m.m., bör målet om 20 procent av Sveriges land- och sötvattensareal kunna nås till 2020”. Bedömningen byggde på att frivilliga avsättningar och delar av, men inte alla, impedimenten räknas in. Impedimenten antingen som värdefulla naturområden eller ytor inom en grön infrastruktur. Beslutet tog utgångspunkt i Miljömålsberedningens delbetänkande om en långsiktigt hållbar markanvändning.

Jag tror egentligen inte procentsiffrorna är det viktiga för mångfalden. Men eftersom nuläget är viktigt för framtida arbete kommer vi inte undan siffrorna. För att framtida diskussioner ska bli konstruktiva behövs en gemensam grund, helst med en acceptans för att det är regeringsbeslutet som gäller. Att börja om från början är ingen betjänt av.