Etikettarkiv: Fåglar

Dåligt underbyggda slutsatser från BirdLife

BirdLife Sverige presenterade nyligen en studie om fåglars förekomst i och utanför skogliga värdetrakter med jämförelser inom och nedanför fjällnära skog. Rubriken i deras presentation är: ”Tallbit och lappmes kan snart vara utrotade nedanför fjällskogarna”. Samtidigt konstaterar de att även tretåig hackspett och lavskrika kan stå på tur. Man menar att lappmes och tallbit endast har kvar 8 respektive 5 % av sina tätheter utanför fjällskogarna. Slutsatsen drar man utifrån att dessa arter bara har 8 respektive 5 % täthet utanför värdetrakter i den boreala zonen nedanför fjällnära skog jämfört med i värdetrakter fjällnära skogar. Värdetrakter är områden med hög andel värdekärna i form av t.ex. nyckelbiotoper, och olika former av avsättningar. I detta fall rör det sig om de förslag till värdetrakter som Metria tog fram år 2017.

Den ursprungliga studien har man beställt av Svensk Fågeltaxering och deras data bygger på inventerade standardrutter. Svensk Fågeltaxering drar dock aldrig slutsatsen att bara 8 respektive 5 % av naturliga tätheter återstår. Man har ju egentligen ingen kunskap om vad som förr var naturligt i den boreala zonen, som omfattar halva Sveriges areal. Att fåglarna kanske är naturligt vanligare i fjällkanten kanske är värt att reflektera över. Intressant i sammanhanget är också att fåglarna i stora drag har lika stora populationer idag som för 20 år sedan.

Men studien visar en massa andra intressanta data som BirdLife inte lyfter fram. Totalt undersökte man 20 fågelarter som anses kräva strukturellt komplexa skogsmiljöer och som anses missgynnas av skogsbruk. Av dessa var 9 arter vanligare i värdetrakterna medan 11 arter var vanligare utanför värdetrakterna. För tallbit och lappmes fanns ingen skillnad innanför och utanför värdetrakter nedanför fjällnära skog. Lavskrika var vanligare utanför värdetrakterna nedan fjällnära skog. Tretåig hackspett var dock vanligast i värdetrakter både nedan och ovan fjällnäragränsen.

IMG_4497

I studien tar man upp förklaringar till varför vissa arter var vanligare utanför värdetrakterna. En förklaring är att värdetrakterna är vanligare ju närmare fjällkedjan man kommer, medan många av fåglarna har en större förekomst söderut och österut. Därför får man färre förekomster i värdetrakter än utanför. Man tänker lätt att även det omvända förhållandet borde kunna gälla för arter med en större utbredning i nordväst. Detta utesluter författaren dock eftersom de nordvästliga arterna har störst skillnad mellan skog utanför och i värdetrakter i den fjällnära skogen, detta till värdekärnornas fördel.

Men börjar man titta närmare på studien framkommer några konstigheter.

Egentligen borde all fjällnära skog vara värdetrakt. Om man utgår från hur stor andel av den fjällnära skogen som omfattas av avverkningstillstånd skulle bara 20 % av fjällskogen avverkas under en 100-årsperiod. I praktiken är 80 % av den fjällnära skogen undantagen från skogsbruk. Värdetrakter är därför ett irrelevant begrepp om man bara ser till den fjällnära skogen.

Svensk Fågeltaxerings standardrutter omfattar 95 rutter ovan fjällnäragränsen med tillräckligt mycket skog för att beaktas i studien. Av dessa ligger 33 helt inom värdetrakter medan 44 ligger helt utanför. Det är underligt med en så stor andel utanför värdetrakt när skogen huvudsakligen är obrukad. Men det finns minst en förklaring.

När Metria sökt ut värdetrakter har fjällbjörkskog inte ansetts utgöra värdekärna eftersom det är en annan naturtyp. Fjällbjörkzonen och områden med stor andel fjällbjörkskog bedöms därför ofta inte som värdetrakt. Fjällbjörkskogen räknas däremot som skog i samband med fågelinventeringen. När man i det fjällnära området jämför värdetrakter med icke värdetrakter gör man därmed i praktiken delvis en jämförelse mellan fjällbjörkskog och produktiv barrdominerad skog!

Tallbit, lappmes, tretåig hackspett och lavskrika är alla fåglar som trivs bäst i barrskogen. Inte konstigt att de är vanligare i värdetrakterna!

Detta förklarar även en del andra konstigheter i statistiken. Exempelvis är mindre hackspett vanligare utanför värdetrakterna i fjällnära skog. Det är logiskt eftersom det är en lövskogsfågel.

Jag har fått bekräftat av den ansvarige för studien att fjällbjörkskogen ingår i de skogliga standardrutterna. Om det stämmer är BirdLife´s slutsatser inte mycket värda. Studien visar visserligen att några arter fortfarande är vanligare inom värdetrakter nedan fjällnära skog. Men vad gäller tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett visar den bara att de är vanligare ju närmare fjällen man kommer.

Annonser

Skilj på förlust av biologisk mångfald globalt och i Sverige

För en tid sedan publicerade WWF sin Living Planet Report. Den visar att de studerade populationerna av ryggradsdjur i världen minskat med i genomsnitt 60 % under de senaste 44 åren. Situationen för den biologiska mångfalden i världen är i många avseenden allvarlig. Det är bra och viktigt att detta lyfts. Det konstiga är att miljöorganisationers fokus i naturvårdsfrågorna, trots dessa kunskaper, ofta ligger på svenska skogar.

Jag vet inte om det finns motsvarande studier kring hur det går för populationer av svenska ryggradsdjur. Men av de skogslevande artgrupper jag vet att det finns statistik kring, går det bra. Vi har sannolikt fler stora vilda däggdjur än på flera hundra år i Sverige. De stora rovdjuren liksom älg, vildsvin och hjortarna har ökat tydligt sen mitten av förra seklet. Antalet fågelpar har ökat med 8 miljoner i de svenska skogarna mellan 1998 och 2016. Även om många fågelarter sannolikt minskat tidigare har vi vänt utvecklingen i svensk skog.

Ändå har det i efterdyningarna av Living Planet Report, skrivits flera debattartiklar där fokus handlar om nya åtgärder i Sverige och inte sällan i skogen. Slutsatsen av brister i andra länder blir att vi måste göra mer i Sverige. Och självklart har vi utmaningar även här. Inte minst kring arter kopplade till det gamla jordbrukslandskapet. Men utifrån WWF-rapporten och svensk statistik drar jag slutsatsen att vårt skogsbruk bör ses som ett internationellt föredöme när det gäller nyttjande av naturresurser.

Svenska miljöorganisationer har de senaste åren aktivt försökt svartmåla svenskt skogsbruk och försökt förmå utländska marknader att bojkotta svenska skogsprodukter. Det bidrar inte till ett minskat tryck på de resurser runt om i världen som nyttjas på ett ohållbart sätt.

Den negativa utvecklingen i för ryggradsdjuren i världen har olika orsaker. Jakt, överfiske, exploatering och avskogning för att få ny jordbruksmark är viktiga faktorer. Men det övergripande problemet är att alltför många människor nyttjar resurser i samma områden. Ska trenderna vändas behöver vi fördela resurserna, bli mer resurseffektiva och mer resurssnåla.

Vi kan i Sverige minska vårt nyttjande av resurser. Men även om nyttjandet kan effektiviseras är minskad resursanvändning inte en möjlig väg för världen som helhet. Åtminstone inte på kort till medellång sikt. Det finns globalt ett stort och ökande behov av naturresurser. Och jag tror det är få som vill förvägra den växande världsbefolkningen mat, kläder, hygienprodukter och bostäder.

I Sverige har vi lyckats kombinera ett klimatsmart skogsbruk med bevarande av en rik biologisk mångfald. Detta samtidigt som vi kan bidra till lösningar på resursbristen i världen. Att begränsa vårt svenska skogsbruk löser inga problem. För när vi exporterar svenska trävaror ersätter det oftast något som är sämre för miljön. Varför ska vi lägga över ansvaret för produktionen på länder där den inte kan ske på ett hållbart sätt?

Att se en riktning för utvecklingen i miljön

Att vi inte kommer nå miljömålen i skogen har jag sedan länge förlikat mig med. Målen är utformade på ett sätt så att de inte kan nås, vad vi än gör. Mer om detta här. Men jag blir lite trött på när man gång på gång i fördjupade utvärderingar och årliga uppföljningar hävdar att förlusten av biologisk mångfald inte har bromsats upp och att det inte går att se någon tydlig riktning för utvecklingen i miljön. Det var ungefär samma visa som vanligt i den årliga uppföljningen som Naturvårdsverket nyligen presenterade. Den som inte vill se, ser inte.

Den statistik vi har visar i huvudsak på positiva trender i skogen just nu. Vi vet sedan tidigare att det går bra för många av de miljöer som anses viktiga för biologisk mångfald. Det gäller t.ex. gammal skog, död ved och grova lövträd som alla ökat markant de senaste 20 åren. Ändå skriver myndigheterna i rapporten att Skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter för många rödlistade, skogslevande arter nyskapas och koloniseras inte lika snabbt som de gamla försvinner. För påståendet refererar man till Artdatabankens rapport Tillstånd och trender för arter och deras livsmiljöer. Artdatabanken redovisar ingen källa men påståendet måste nog läsas just som att det är många, långtifrån alla, rödlistade arter som inte tillräckligt snabbt koloniserar miljöerna. Det säger därför ingenting om en eventuell nettoförlust av biologisk mångfald.

Jag vill inte ifrågasätta att många arter tar tid på sig att kolonisera de nya miljöerna och att vissa arter därmed minskar. Men att arter generellt skulle vara så svårspridda att de nya miljöerna bara koloniseras av vanliga arter ställer jag mig tveksam till. Att miljöerna koloniseras också av krävande arter ser jag som självklart. Och att mångfalden förändras betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald. Några minskar, andra ökar – ett faktum jag tror vi måste acceptera.

En grupp som uppenbarligen tillvaratagit de nya miljöerna är skogens fåglar. Svensk fågeltaxering publicerade nyligen sin årsrapport. I rapporten visas denna bild:

fågeltrender

Det går alltså bra för skogens fåglar och betydligt bättre än för fåglar i andra landskapstyper. Även en studie från SLU och Lunds universitet visar att betydligt fler fågelarter ökar i antal än de som minskar.

Men vad bygger då myndigheterna sin bedömning om en fortgående förlust av biologisk mångfald på? I Naturvårdsverkets redovisning av den årliga uppföljningen anges att ”Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats”. Rödlisteindex är ett mått i en skala från 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto större är hotet mot arterna. Indexet är oförändrat de senaste 15 åren. Se följande bild.

index

Detta tolkar myndigheterna som att förlusten av biologisk mångfald inte har hejdats, vilket för mig är en märklig tolkning. Jag skulle snarare tolka det som att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Om vi hade en pågående förlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara mer hotade idag än för 15 år sedan.

Blir ett givet urval av rödlistade arter mer hotade är det förstås ett problem. Så tycks inte vara fallet. Och att vi har rödlistade arter är i sig inget tecken på en nettoförlust av biologisk mångfald. En lång rödlista är, som jag skrivit tidigare, snarare en indikation på en rik mångfald.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar tycks fortsätta att minska. Men några av dessa borde med tiden listas i en allvarligare kategori för att de blivit så sällsynta eller fått så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Argumentet håller helt enkelt inte.

Till skillnad från fåglarna finns ingen statistik över den faktiska populationsutvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. Rödlistningen bygger därför i stor utsträckning på kvalificerade antaganden. Det finns därför skäl att vara försiktig med att dra slutsatser kring rödlisteindex och de minskande arternas roll i detta. Men om man ska dra några slutsatser av indexet är det att den biologiska mångfalden varken ökat eller minskat.

Jag tror att bedömningen att vi har en fortgående förlust av biologisk mångfald bygger på ett synsätt där varje minskning eller lokalt utdöende ses som en förlust av biologisk mångfald. Förändring är en förlust. Men att vissa arter minskar eller försvinner från vissa platser är något som alltid kommer ske. Det relevanta måste vara att vi inte har någon nettoförlust av biologisk mångfald. Det tror jag inte man kan hävda att vi har i svensk skog.

Artskyddet och fågeltaxeringens sommarrutter

Så kom förra veckan domen om bombmurklorna i Värmland som klargör att lagstiftarens avsikt inte varit att artskyddsförordningen skulle innebära förbud som avsevärt skulle kunna försvåra pågående markanvändning. Domen är bra både för markägare och för naturvården.

Som naturvårdsföreträdare bör man knappast oroa sig för domen. Den innebär inte att skogsägaren får fritt fram att avverka, utan att myndigheterna nu tvingas ta ställning till om man vill avsätta skogen som reservat eller biotopskyddsområde mot ersättning. Tycker man inte det är värt pengarna får skogsägaren frihet att inom vissa begränsningar bruka skogen. Det gör naturvården kostnadseffektiv. Men domen är också en signal om att den som bevarar och utvecklar naturvärden inte ska drabbas ekonomiskt. Det tror jag på lång sikt även gynnar den biologiska mångfalden.

Men trots domen finns fortfarande stora osäkerheter kring artskyddsbestämmelserna och särskilt kring fåglarna. Domen ger visserligen en stark indikation på att även skogsbruksförbud orsakade av fågelförekomster medför en rätt till ersättning. Men samtidigt går det inte att säkert förutspå hur domstolar kommer döma i sådana mål. Och framförallt är det väldigt osäkert i vilka situationer fåglar kommer anses ha gynnsam bevarandestatus och när artskyddsbestämmelserna blir tillämpliga. Även om intrångsbegränsningen skulle tillämpas riskerar bedömningarna medföra byråkrati och orsaka många små, men obefogade intrång.

En del i problemet är den bilaga till Skogsvårdslagens föreskrifter som Skogsstyrelsen fastställt, där man listar ett 60-tal så kallade prioriterade fågelarter. Enligt föreskrifterna ska man, upp till intrångsbegränsningen, förhindra skador i livsmiljöer eller på substrat där dessa arter förekommer. Samtidigt blir listan vägledande för tillämpningen av artskyddsförordningen.

Ett kriterium för när en art tas med på listan är om den anses haft en kraftig minskning sedan 1980. Årtalet sägs vara satt för att det var vid den tiden (1979) som fågeldirektivet infördes. För mig blir det en märklig tidpunkt att jämföra med för att fastställa artens bevarandestatus. Mitten av 1990-talet hade varit en bättre utgångspunkt eftersom det bättre skulle spegla hur fåglarna klarar sig med dagens skogsbruksmodell. Det var då nuvarande skogsbrukspolitik fick genomslag. Men ännu viktigare är kanske att vi har trovärdiga uppgifter om fåglarnas utveckling. Den viktigaste källan för detta är Svensk Fågeltaxering.

Från 1998 finns bra data om flertalet fåglar genom taxeringens så kallade standardrutter. Dessa rutter har objektivt lagts ut i ett rutnät över landet. Utöver dessa finns sommarrutter och vinterrutter som ornitologer valt lokalisering på själva, men som sedan följts upp år efter år. De senare finns sedan 1975 och det är dessa som uppgifterna om fåglarnas förekomst 1980 bygger på.

Märkligt nog tycks utvecklingen för skogens fåglar se helt annorlunda ut om man tittar på de objektiva standardrutterna jämfört med sommarrutterna. Bilden nedan visar ett index för 21 representativa skogsfåglar. Den gröna linjen är sommarrutterna och den orange är standardrutterna. Det har gått betydligt bättre för fåglarna på standardrutterna.

vanliga-skogsfaglar

En förklaring till detta sägs vara att de ornitologer som själva valt sina rutter ofta valt plats nära där de bor, dvs ofta kring tätorterna. Risken är att det gått sämre för fåglarna kring tätorterna än i det övriga skogslandskapet. Detta kan ha betydelse, men personligen tror jag huvudorsaken kan vara en helt annan.

Den som själv väljer sin inventeringsrunda väljer sannolikt en plats där det finns mycket fåglar. Det är ju roligare att inventera då. Men risken är att man valt platser som haft fler fåglar än det genomsnittliga landskapet. Landskapet förändras, vissa skogar får fler fåglar och vissa får färre. Men de skogar som hade jämförelsevis mycket fåglar 1980 torde i genomsnitt ha färre idag. Om detta stämmer är risken stor att antalet fåglar överskattades vid inventeringarna 1980 jämfört med dagens inventeringar.

Många av de fåglar som finns med på Skogsstyrelsens lista över prioriterade fåglar för att de minskat kraftigt sedan 1980, har haft stabila eller positiva trender enligt standardrutterna. Att ta stöd i fågeltaxeringens sommarrutter för att bedöma fåglarnas bevarandestatus är inte rättssäkert. Åtminstone inte om det leder till restriktioner på skogsbruket som annars inte vore motiverade.

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?

Ett stort antal rödlistade fåglar tyder också på en stor artrikedom

I mitt förra inlägg förklarade jag varför en lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald. Här kommer en fortsättning. Anledningen till det twitterinlägg som blev upprinnelsen till blogginlägget var en debattartikel från Sveriges ornitologiska förening. Där hävdade man att ”åskilliga rapporter visar att antalet rödlistade arter i skogen är oacceptabelt högt och att detta huvudsakligen beror på kalhyggestekniken”. Att föreningen vill att skogsbruket tar ännu större hänsyn till fåglarna förstår jag, men jag har svårt för argumentet att antalet rödlistade arter är oacceptabelt högt.  Det finns säkert många rapporter där detta anges, men min gissning är att det i så fall oftast bygger på tyckande snarare än på vetenskap.

Eftersom ornitologiska föreningen torde ha störst fokus på fåglar gick jag igenom de rödlistade skogslevande fågelarterna för att se om påståendet stämmer för fåglarna.

Som jag tidigare skrivit är det naturligt att de flesta arter är sällsynta. En brist på sällsynta arter är ett tecken på en utarmad fauna. Av de 30 rödlistade skogsfåglarna som finns i Sverige är hälften (15 st) listade enligt D-kriteriet som innebär att de är mycket sällsynta. Men de minskar inte. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg står det helt klart att vi får fler rödlistade arter enligt D-kriteriet ju rikare vår mångfald är. Man kan möjligen hävda att vi har oacceptabelt få sällsynta arter, men knappast att vi har oacceptabelt många. Sen kan man kanske tycka att någon specifik sällsynt art borde vara vanligare, men det är en annan sak.

Vi får förstås också fler minskande arter om mångfalden är rik. Antalet minskande arter är därför också kopplat till artrikedomen. Vi måste ha förståelse för att alla arter inte kan öka, och att vissa minskar just för att andra ökar. Men om en stor andel av fåglarna minskar är det bekymmersamt. Så är inte fallet i skogen. Betydligt fler fåglar ökar än de som minskar. Bilden nedan visar hur det går för skogsfåglar och skogslevande fåglar som är knutna till särskilda miljöer. Generellt går det ganska bra för skogens fåglar.

skogsfaglar-miljomalsuppfoljning

Inte ens bland de rödlistade arterna överväger de arter som minskar. Och att vi har många mycket sällsynta arter som inte minskar borde vara något att glädja sig åt.

Ännu tydligare blir det om vi begränsar oss till de hotade arterna, dvs de som i rödlistan klassats som akut hotade (CR), starkt hotade (EN) eller sårbara (VU). Då listas 9 av 15 fåglar enligt D- kriteriet, dvs för att de är mycket sällsynta men inte minskande. Av de 6 återstående som minskar gynnas minst två av hyggen (ortolansparv och gulsparv), staren hotas av förändringar i jordbrukslandskapet, videsparven anses främst hotad av åtgärder i övervintringsområdena, lappmesen anses främst hotad av klimatförändringar och kungsfågeln minskar av okända skäl där dagens skogsbruk knappast borde vara orsaken. Att antalet arter som listas på grund av D-kriteriet ökar vid en ökad mångfald tydliggörs av att 4 av dessa 9 arter (brun glada, brandkronad kungsfågel, gulhämpling och taigablåstjärt) finns med på listan för att de är nya i den svenska faunan, men ännu har små populationer. De bör betraktas som ett tillskott till mångfalden.

Bland de minskande arter som listats som nära hotade (NT) finns det förstås arter som missgynnas av skogsbruket. Men även utan skogsbruket hade arter minskat, och om artrikedomen vore rikare skulle vi få fler arter som minskade. Skogsbruket kan förstås bli ännu bättre på att hantera de minskande arterna. Men faktum kvarstår att hälften av de rödlistade fåglarna och huvuddelen av de hotade fåglarna är rödlistade bara för att de är sällsynta. Så frågan är om ornitlogiska föreningen egentligen tycker att antalet rödlistade arter är oacceptabelt många? Fågelskådning skulle väl vara betydligt tråkigare utan sällsynta arter?

Artskyddet och den svenska skogsbruksmodellen

Enligt artskyddförordningen är det bland annat förbjudet att störa fåglar och att skada deras häcknings- och viloplatser. Enligt föreskrifter till skogsvårdslagen ska man förhindra eller begränsa skador i livsmiljöer och på substrat där det förekommer prioriterade fågelarter, vilket innebär att skador ska förhindras helt i den mån det ryms inom intrångsbegränsningen. Båda bestämmelserna är minst sagt obegåvat formulerade.

Läser man bestämmelserna som de är skrivna får man inte störa exempelvis blåmes eller bofink eller skada deras häckningslokaler vilket förstås skulle omöjliggöra allt skogsbruk och mycket av annan mänsklig verksamhet utomhus. Skogsvårdslagens bestämmelser skulle med en bokstavlig tolkning innebära att hänsyn alltid ska tas upp till intrångsbegränsningen för ett stort antal fåglar, oberoende av om de missgynnas av skogsbruk eller klarar sig bra i det brukade landskapet. Och när förekommer en fågel? När den häckar där? När den synts där vid nåt enstaka tillfälle? Eller om den finns där just vid avverkningstillfället?

Som tur är anser myndigheterna inte att bestämmelserna ska läsas som de är skrivna. Det i sig borde vara en signal om bristande formuleringar. Men även om man bara tillämpar bestämmelserna på arter som tydligt missgynnas av skogsbruk blir de väldigt problematiska. För flera fågelarter missgynnas av skogsbruk. Men det betyder inte att de har svårt att klara sig i det svenska skogslandskapet.

Att skogsbruket missgynnar vissa fåglar kanske innebär att de skulle ha större populationer i ett landskap som helt utgjordes av urskog. Men det innebär inte att skogsbruket riskerar att utrota dem. Den svenska skogsbruksmodellen innefattar nämligen ett antal åtgärder som syftar till att bevara arterna. Nära en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk genom generell hänsyn, lågproduktiv skog som inte får brukas enligt skogsvårdslagen, frivilliga avsättningar och formellt skydd. Därtill tillkommer brukad skog där nya skogar hela tiden växer till och får egenskaper som de skogar som avverkats haft. Andra fåglar gynnas av de träd många markägare vårdar i hagmarker, på gårdar och i övergångsmiljöer.

Strategin i den svenska skogsbruksmodellen är alltså att bevara arterna genom att säkerställa att lämpliga miljöer hela tiden finns i landskapet. Detta är en helt annan strategi än förbudsbestämmelserna i artskyddsförordningen och i skogsvårdslagens artskyddsföreskrift. Enligt dessa bestämmelser ska arterna bevaras där de för tillfället befinner sig. Detta trots att arternas överlevnad oftast redan är säkrad genom andra åtgärder. Föreskrifternas konsekvenser gör artskyddet ineffektivt ur kostnadssynpunkt och försvårar allvarligt skogsbrukets planering.

Det kan förstås i enstaka fall finnas skäl att göra brandkårsutryckningar och stoppa skogsbruk vid förekomst av mycket ovanliga arter. Det gäller exempelvis vitryggig hackspett som inte kan anses vara säkrad i det svenska skogslandskapet. I sådana fall måste skogsägaren ersättas.

Men att stick i stäv med den svenska skogsmodellen börja tillämpa ett individskydd för en mängd fågelarter tror jag vore mycket olyckligt. Både för vår möjlighet att bedriva ett långsiktigt skogsbruk och för bevarandet av fågelarterna.