Kategoriarkiv: Avvägningar

Hur kan skogens klimatnytta bäst öka när nettotillväxten sker i naturvårdsavsättningarna?

Under Almedalsveckan i Visby höll Future Forests ett intressant seminarium under rubriken Vad räcker skogen till? Utgångspunkten var att vi faktiskt avverkar huvuddelen av den tillgängliga tillväxten och att skogen därför inte räcker till nya samhällsmål om att ersätta fossila produkter och bränslen. Åtminstone inte utan att hitta ny råvara.

Sveriges skogar växer varje år med ungefär 120 miljoner kubikmeter samtidigt som vi avverkar drygt 90 miljoner kubikmeter. Det innebär att vi bara avverkar drygt 75 % av tillväxten. Ändå konstaterar man att vi i stort sett avverkar lika mycket som den tillväxt som är tillgänglig för skogsbruket. Det beror på att en stor del av tillväxten sker i skog som undantagits från skogsbruk. De nästan 25 % av tillväxten som inte är tillgänglig sker främst i olika avsättningar för naturvård, men en del blir också död ved som successivt bryts ner i den brukade skogen. Här räknas ändå inte de trädbärande impedimenten, som inte heller är tillgängliga för skogsbruket, in. Där är tillväxten visserligen låg, men i gengäld har de en areal som är lika stor som de produktiva avsättningarna tillsammans. En betydande del av våra skogsresurser används för naturvård!

Fokus på seminariet var hur vi bäst ska använda den tillgängliga resursen, och om den kan ökas med tillväxthöjande åtgärder. Men seminariet väcker också frågan om hur mycket skog som kan avsättas för naturvårdsändamål, och hur den avsatta skogen ska skötas, för att inte klimatarbetet ska försvåras. Miljörörelsen lyfter ofta att vi kan kompensera den skog som blir otillgänglig med minskad konsumtion. Det är förstås i många avseenden önskvärt. Men även om så skulle ske i Sverige finns det globalt ett nästan obegränsat behov av att ersätta fossila och miljöskadliga produkter. Avsättningarna får därför också negativa miljökonsekvenser. Det finns en motsättning mellan dagens bevarandeåtgärder och klimat, som miljörörelsen ogärna vill erkänna. De som hela tiden vill ha mer avsättningar är svaret skyldiga hur vi på annat sätt ska kunna hjälpa till att fasa ut oljan.

Vad händer då med tillväxten i de avsatta skogarna? Till en början kommer skogarnas virkesförråd att öka. Skogarna blir allt tätare och mörkare. Men succesivt kommer träd att dö, och på lång sikt kommer avdöendet vara lika stort som tillväxten.

Jag tror inte att det är önskvärt att de skogar som i första hand ska producera biologisk mångfald blir alltför täta. Igenväxning och alltför täta skogar är trots allt bland de viktigaste problemen för många av de arter som minskar. Att låta 25 % av virket dö och brytas ner i skogen är knappast heller önskvärt ur ett klimatperspektiv.

Ska vi fortsätta öka våra naturvårdsavsättningar måste vi sänka våra klimatambitioner eller intensifiera skogsbruket på den brukade marken. Jag tror produktionen kommer att öka bl.a. till följd av klimatförändringar, och den kan öka mer genom bättre föryngringar, färre skador mm. Men ett alltför intensivt skogsbruk skulle vara negativt för många av skogens värden. Det är trots allt i den brukade skogen som den största delen av mångfalden finns. Det är ofta den som är viktigast för vår rekreation, det är där vi jagar och där vi plockar våra bär.

Vi måste förstås jobba på olika sätt för att effektivisera naturvården, men jag tror vi skulle vinna mycket på att oftare kombinera naturvård med brukande. Det innebär kanske att vi inte får allt, men vi kan få väldigt mycket. En stor del av mångfalden kan bevaras samtidigt som en betydande del av virket tas ut. Arter som missgynnas av mörkret skulle kunna gynnas av ett selektivt virkesuttag.

Alla fossila produkter kan inte ersättas med skogsprodukter. Men skogen kan bli en avgörande pusselbit. Det kan inte ske utan en förändrad syn på naturvården.

Annonser

Finns det en motsättning mellan klimat och biologisk mångfald i skogen?

De flesta är nog överens om att en skog binder mer koldioxid ju snabbare den växer. Men alla delar inte synen att brukande av skogen bidrar till något positivt för klimatet. Många anför som argument för att låta skogarna stå att skogen aldrig slutar växa. Det är en sanning med modifikation. Givetvis kommer nya träd att växa i den gamla skogen. Men gamla träd dör med tiden och det kommer alltid en tidpunkt då volymen levande träd slutar öka. En förutsättning för att skogen därefter ska vara kolsänka är att den koldioxid skogen binder blir kvar på eller i marken, vilket borde innebära att förnalagret (markens mer eller mindre nedbrutna rester av växtdelar) byggs upp. För allt som bryts ner blir koldioxid igen. Och det är egentligen detta, hur skogsbruket påverkar kolet i marken, som forskarna är oense om.

I ett längre perspektiv kommer i stort sätt all koldioxid som skogen binder återgå till luften genom nedbrytning eller förbränning. Möjligen med undantag för (dikade) torvmarker släpper skogen på lång sikt ut lika mycket koldioxid oavsett om träden bryts ner i skogen eller om vi använder skogsprodukterna. Men om skogsprodukter ersätter fossila produkter kommer det fossila kolet inte ut i atmosfären i samma omfattning.

Att markens kolförråd inte byggs upp oavbrutet tydliggörs i förnalagren som alltid har begränsad tjocklek på fastmark. Det är bara i våtmarker vi får lager med flera meter organiskt material. Förutom att allt organiskt material som får syre till sist kommer brytas ner, beror detta på att skogen alltid utsatts för återkommande skogsbränder. Samma bränder som präglat artsammansättningen i de svenska skogarna och som vi effektivt hållit undan de senaste 150 åren när skogsbruket fått ökad betydelse.

Ett kalhygge kan förstås aldrig ersätta alla de förutsättningar för växt- och djurlivet som branden skapade, men till följd av de återkommande bränderna är det en stor del av våra arter som mer eller mindre är beroende av storskaliga störningar. Att varken ha bränder eller hyggen eller andra storskaliga störningar skulle få mycket negativa konsekvenser får mångfalden. Och ur klimatperspektiv är det ingen tvekan om att det är bättre att ta vara på skogsprodukterna än att låta dem brinna upp i skogen.

De senaste 100 åren har vi tack vare skogsbruket fördubblat kolförrådet i den stående skogen, och sannolikt har vi även ökat förrådet i förnalagren. Att skogsbruket bidragit till att allt detta kol bundits tror jag inga forskare ifrågasätter. Men i ett kortare perspektiv kan förstås skogsbrukets störningar innebära att nedbrytningen går fortare och att även brukad skog därför tillfälligt läcker kol. De som anser att klimatfrågan inte är ett långsiktigt problem utan främst ett kortsiktigt, argumenterar därför ofta för att skogarna ska lämnas orörda. De närmaste decennierna kan det kanske ge positiva effekter förutsatt att skogen under just denna tid inte drabbas av naturliga storskaliga störningar.

Jag vet inte i vilken omfattning forskning kring skogens kolbalans tar hänsyn till andra storskaliga störningar än avverkningar. Men tittar man bara på balansen under försöksperioden missar man sannolikt vad som hade hänt med kolet på längre sikt.

Greenpeace för nu en kampanj för bevarandet av det norra skogsbältet, där man lyfter bränder och avverkningar som stora problem. I svenska skogar råder det nog ingen tvekan om att avsaknaden av bränder är ett större problem för den biologiska mångfalden än förekomsten av dem. Greenpeace anger att 60 % av det man kallar ”bruttoförlust av skogsmark” i norra skogsbältet försvinner på grund av skogsbränder, och att 40 % försvinner på grund av avverkning, insektsangrepp och sjukdomar som leder till träddöd. Ur ett klimatperspektiv är det givetvis bättre att skogsprodukterna används till att ersätta fossila material än att de brinner upp eller äts upp av insekter. Att svenskt skogsbruk är bättre för klimatet än exempelvis det kanadensiska eller ryska är nog därför givet, men det kanske också innebär en kostnad för den biologiska mångfalden ifall vi eftersträvar naturskogens arter.

Vi som företräder skogsbruket lyfter ofta att vi har mer skog än någonsin, vilket ifrågasätts av dem som främst ser skogen som en livsmiljö för växter och djur. Och jag tror de har en poäng. Det är inte enbart positivt för mångfalden att skogarna rymmer allt större volymer träd. När vi får allt mer gammal skog, död ved och grova lövträd blir ett av de största hoten mot skogens biologiska mångfald att skogarna är för täta och mörka. I naturskogen var det ovanligt att skogarna var så virkesrika som dagens gamla granskogar eller reservat. Branden tog ofta död på granarna innan skogen fått denna slutenhet. Skogarna har tidigare också hållits glesa av skogsbete och plockhuggning vilket sällan sker i dagens äldre skogar. Är det mångfalden vi ska prioritera borde nog många skogar, särskilt i reservat, göras betydligt glesare.

Ur ett klimatperspektiv är det ingen tvekan om att uppbyggandet av virkesrika skogar tjänat oss väl. Men det står förstås i konflikt med målet om livskraftiga populationer för vissa arter. På samma sätt finns en konflikt kring långsiktiga avsättningar som förhindrar att tillväxten används till att ersätta fossila material, liksom kring skogsbränder som hade varit önskvärda för många arter.

Vi kan inte förneka att dessa konflikter finns eller att skogsbruket också bidrar till välstånd och en levande landsbygd. Därför måste vi göra avvägningar. Vi måste acceptera att skogens potential för klimatet inte alltid nyttjas maximalt samtidigt som vi inte kan förvänta oss att den biologiska mångfalden ska vara opåverkad av människan. Men den skogsbruksmodell vi har bidrar till välstånd och är ett av våra viktigaste verktyg i klimatarbetet. Detta samtidigt som det i de flesta avseenden går bra för skogens mångfald.