Återstår bara 15 % av korsnäbbarnas population?

Här utvecklar jag ytterligare mitt resonemang kring BirdLife´s rapport om fåglar i värdetrakter som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Enligt BirdLife återstår bara 5 % av tätheten av tallbit och 8 % av tätheten av lappmes utanför fjällskogarna. Men med samma resonemang återstår också bara 15 % av tätheten för större korsnäbb i de fjällnära skogarna utanför värdetrakterna. Resonemangen i båda fall är att tätheten i de fjällnära värdetrakterna är de naturliga för hela boreala Sverige respektive i hela den fjällnära skogen.

Nedan fjällnära skog är tallbit och lappmes lika vanliga utanför som i värdetrakter. Men fåglarna är betydligt vanligare i fjällnära värdetrakter än i andra delar av den boreala zonen, som t.ex. kring Bursträsk, Sollefteå, Sundsvall och Ockelbo. Skillnaden kan enligt BirdLife inte förklaras av storgeografiska skillnader, dvs att de naturligt är vanligast i fjälltrakterna. Anledningen är att skillnaden mellan värdetrakter och icke värdetrakter är störts i fjällnära skog. Resonemanget är att arterna ju har minskat ännu mer i fjällnära landskap där den naturliga skogen försvunnit! Problemet med resonemanget är att skillnaderna där knappast beror på att naturlig skog försvunnit, åtminstone inte på landskapsnivå.

Tittar man på de arter som inte utpekats för anknytning till strukturellt komplexa skogsmiljöer finns också stora skillnader i de fjällnära skogarna utanför respektive inom värdetrakter. Skillnader som inte alls finns på samma sätt nedan fjällnära skog. Kring fjällen är större korsnäbb 7 gånger vanligare, och sidensvans 3 gånger vanligare i värdetrakterna. Samtidigt är svarthätta, trädgårdssångare och grönsångare 4 till 8 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Björktrast är mer än 7 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Dessa enorma skillnader syns inte alls nedan fjällnära skog, och de skillnader som finns går ibland åt motsatt håll. Så här stora skillnader för ”trivialarter” kan inte bero på att arterna har krav på stora sammanhängande landskap, utan måste bero på en systematisk skillnad på de rutter man jämför.

Intressant är att de arter som har markant större tätheter i värdetrakterna främst är barrskogsarter, och de arter som har markant större populationer utanför värdetrakterna främst är lövskogsarter. Det stärker antagandet att man jämför äpplen och päron i fjällnära skog genom att fjällbjörkskogen ofta exkluderats i de fjällnära värdetrakterna. Se mitt förra inlägg.

Jag tror säkert att minskade mängder naturskogar kan ha påverkat tätheterna av lappmes, tallbit och lavskrika. Men studien ger inga indikationer på detta. Eftersom de inte är vanligare i värdetrakterna om fjällskogen exkluderas antyder studien snarast att skillnaderna främst beror på en naturlig öst-västlig gradient.

Lavskrikan har sin sydgräns någonstans vid Gävletrakten. Det är möjligt att den i en svunnen tid haft livskraftiga populationer även söder därom. Men annars är det naturliga att arterna blir mer fåtaliga i kanten av sina utbredningsområden. BirdLife kan sannolikt så mycket om fåglar att de förstår att man inte kan anta att den naturliga tätheten i hela utbredningsområdet är densamma som i artens kärnområde. Ändå har man gjort det antagande för tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett när man uppskattar hur stor del av tätheten som återstår. Möjligen förvirrades man av de låga tätheterna utanför värdetrakter i fjällnära skog. Jag visar på en sannolik förklaring till skillnaderna. Därför tror jag inte heller att den större korsnäbben förlorat 85 % av sin täthet utanför värdetrakterna i fjällnära skog.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s