Månadsarkiv: juni 2019

En nyckelbiotopsinventering helt utan skogsägarperspektiv

Skogsstyrelsen har tagit fram en ny metod för inventering av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige. Nordvästra Sverige definieras i detta sammanhang som alla kommuner som har fjäll. Inlandskommunerna sträcker sig i allmänhet långt ner i landet vilket gör att ungefär en fjärdedel av Sveriges produktiva skogsmark omfattas. I uppdraget att ta fram en ny metod ligger att tröskeln för vad som är nyckelbiotop ska vara högre än i övriga landet, samt att metoden ska accepteras av skogsägare.

Jag menar att en acceptans förutsätter en nivå som gör att staten har råd att ersätta skogsägare för de nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar. En så pass hög tröskel är också motiverad utifrån den stora mängden avsättningar i regionen. Det gör att det krävs mycket för att det enskilda skogsområdet ska kunna anses vara av mycket stor betydelse för skogens flora och fauna, vilket definierar en nyckelbiotop. Marginalnyttan av varje enskilt skogsområde bör ju vara lägre ju mer man har.

Den nya metoden som bygger på provytor och checklistor innebär att det är lite mer förutsägbart vad som kan klassas som nyckelbiotop. Skogsstyrelsen har testat inventeringen genom stickprov i olika delar av regionen för att bland annat få fram hur stor andel som förväntas bedömas som nyckelbiotop. Resultatet är att ungefär 12 % av den produktiva skogen utanför formellt avsatta områden bedöms vara nyckelbiotop. Detta i ett område där 14 % av den produktiva skogen redan utgörs av formella avsättningar. I hittillsvarande inventeringar har ungefär 3 % av skogen utanför formellt skyddade områden registrerats som nyckelbiotop. För skogsägarna kommer helt klart upplevelsen vara att betydligt mer än förut blir nyckelbiotop. Den nya metodiken innebär att minst en fjärdedel av den slutavverkningsbara skogen som inte redan är reservat eller motsvarande bedöms vara nyckelbiotop.

Skogsstyrelsens testinventeringar rymmer också annan intressant statistik eftersom man lagt provytor i samma områden där man gjorde en kontrolinventering av nyckelbiotoperna år 2000. Resultaten från dessa provytor kan skalas upp för hela nordvästra Sverige. I samband med kontrollinventeringen år 2000 registrerades inga nyckelbiotoper, men även då blev resultatet en omfattning av biotoper som mångfalt överskrider de biotoper man registrerat.

Det visar sig bland annat att 55 000 hektar som skulle bedömts som nyckelbiotop av kontrollinventerarna har avverkats. Det är inte konstigt eftersom de inte registrerats som nyckelbiotop, och knappast höll värden som skogsägarna uppfattade som nyckelbiotopsvärden. När en fjärdedel av den äldre skogen är nyckelbiotop uppfattas ju ofta nyckelbiotoperna som ganska vanlig skog.

Ännu mer intressant är att 128 000 hektar nyckelbiotoper tillkommit under samma period. Det kan finnas olika förklaringar till detta, men skogsstyrelsens bedömning är att det i huvudsak beror på att naturvärdena faktiskt utvecklats till nyckelbiotopsvärden under tidsperioden. Alltså ingen tvekan om att det faktiskt skapas nya nyckelbiotoper, åtminstone med Skogsstyrelsens bedömningsmetod. Trots en betydande avverkning av nyckelbiotoper är nettotillskottet av nyckelbiotoper avsevärt.

37 000 hektar nyckelbiotoper bedöms ha getts ett formellt skydd i nordvästra Sverige sedan kontrollinventeringen år 2000.

När Kontrollinventeringen genomfördes år 2000 hade inventerarna inget uppdrag att sätta tröskeln högre i nordväst än i övriga landet. Ändå blir det lika mycket nyckelbiotoper med den nya metoden som år 2000. Nyckelbiotopsinventeringen avbröts år 2017 i nordvästra Sverige för att nyckelbiotopsbegreppet fungerade dåligt där. I Sveaskogs inventeringar i västra Dalarna hittades lika mycket rödlistade arter utanför som i nyckelbiotoper om skogen var äldre än 70 år. Men framförallt innebar de bedömningar man börjat tillämpa att alltför stor andel av skogen blev nyckelbiotop. Det var ett av skälen till att politikens uppdrag till Skogsstyrelsen var att ställa högre krav för nyckelbiotoper i nordväst.

Skogsstyrelsen menar att tröskeln i nordväst nu är högre än i resten av landet, precis som den alltid varit. Om man tillämpar de kriterier som är framtagna för nordvästra Sverige i övriga landet skulle nämligen vissa nyckelbiotopsklassade skogar inte vara nyckelbiotop där. Därmed har man uppfyllt sitt uppdrag anser man. Jag menar att det handlar om semantik.

Miljörörelsen ondgör sig nu över att tröskeln för nyckelbiotoper höjs i nordvästra Sverige. Men tröskeln har inte höjts. Vad man vill ha är uppenbarligen en tröskel som är lägre än den som tillämpades vid kontrollinventeringen år 2000. Lägre än den tröskel politikerna menade var alltför lågt satt.

Vad får den nya bedömningsmetoden och den tröskel man använder för konsekvenser för berörda skogsägare? Skogsbolagen kan i stor omfattning fördela om sina frivilliga avsättningar till nordvästra Sverige från andra delar av landet, med tveksam nytta för naturvården. Men även för många större skogsägare kommer inventeringen slå hårt. Inte minst vad gäller virkesförsörjningen till industrin.

Enskilda skogsägare kommer att drabbas hårdast. Upp till var fjärde skogsområde man vill avverka riskerar att stoppas vid avverkningsanmälan, antingen för att Skogsstyrelsen registrerar det som nyckelbiotop då, eller för att köpare inte vågar befatta sig med virket när man gjort en bedömning enligt metoden.

Det är inte troligt att nyckelbiotoperna i nordvästra Sverige kommer att kunna prioriteras för formellt skydd i någon större omfattning. Trots att Skogsstyrelsen genom klassificeringen bedömer att de har mycket stor betydelse för skogens flora och fauna anses de inte skyddsvärda jämfört med skogar i andra delar av landet där man inte tidigare avsatt lika stor andel. Myndigheterna har visserligen lite extra resurser för skogsägare med stor andel nyckelbiotop (> 5 %), men i nordvästra Sverige kommer det vara ett undantag att skogsägare inte har stor andel nyckelbiotop. Pengarna kommer därför inte vara i närheten av att räcka. Värdet av nyckelbiotoperna i nordväst ligger på flera 10-tals miljarder kronor.

Att metoden görs mer objektiv ger en större förutsägbarhet för skogsägare. Men det innebär också, med den tröskel man nu satt, att man riskerar att låsa upp stora skogsområden utan möjligheter till individuella bedömningar. Det öppnar för betydligt större möjligheter för andra aktörer att omöjliggöra avverkningar. Skogsägare kommer i än större grad förlora rådigheten över sin skog.

Det går möjligen att objektivt bedöma om ett skogsområde når ett visst tröskelvärde som satts för nyckelbiotoper. Men det går inte att objektivt bestämma var det tröskelvärdet ska ligga. Genom en subjektivt lagd tröskel avgör nu Skogsstyrelsen i praktiken vilka skogsområden som hindras att avverkas.

Annonser

Återstår bara 15 % av korsnäbbarnas population?

Här utvecklar jag ytterligare mitt resonemang kring BirdLife´s rapport om fåglar i värdetrakter som jag skrev om i mitt förra blogginlägg.

Enligt BirdLife återstår bara 5 % av tätheten av tallbit och 8 % av tätheten av lappmes utanför fjällskogarna. Men med samma resonemang återstår också bara 15 % av tätheten för större korsnäbb i de fjällnära skogarna utanför värdetrakterna. Resonemangen i båda fall är att tätheten i de fjällnära värdetrakterna är de naturliga för hela boreala Sverige respektive i hela den fjällnära skogen.

Nedan fjällnära skog är tallbit och lappmes lika vanliga utanför som i värdetrakter. Men fåglarna är betydligt vanligare i fjällnära värdetrakter än i andra delar av den boreala zonen, som t.ex. kring Bursträsk, Sollefteå, Sundsvall och Ockelbo. Skillnaden kan enligt BirdLife inte förklaras av storgeografiska skillnader, dvs att de naturligt är vanligast i fjälltrakterna. Anledningen är att skillnaden mellan värdetrakter och icke värdetrakter är störts i fjällnära skog. Resonemanget är att arterna ju har minskat ännu mer i fjällnära landskap där den naturliga skogen försvunnit! Problemet med resonemanget är att skillnaderna där knappast beror på att naturlig skog försvunnit, åtminstone inte på landskapsnivå.

Tittar man på de arter som inte utpekats för anknytning till strukturellt komplexa skogsmiljöer finns också stora skillnader i de fjällnära skogarna utanför respektive inom värdetrakter. Skillnader som inte alls finns på samma sätt nedan fjällnära skog. Kring fjällen är större korsnäbb 7 gånger vanligare, och sidensvans 3 gånger vanligare i värdetrakterna. Samtidigt är svarthätta, trädgårdssångare och grönsångare 4 till 8 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Björktrast är mer än 7 gånger vanligare utanför värdetrakterna. Dessa enorma skillnader syns inte alls nedan fjällnära skog, och de skillnader som finns går ibland åt motsatt håll. Så här stora skillnader för ”trivialarter” kan inte bero på att arterna har krav på stora sammanhängande landskap, utan måste bero på en systematisk skillnad på de rutter man jämför.

Intressant är att de arter som har markant större tätheter i värdetrakterna främst är barrskogsarter, och de arter som har markant större populationer utanför värdetrakterna främst är lövskogsarter. Det stärker antagandet att man jämför äpplen och päron i fjällnära skog genom att fjällbjörkskogen ofta exkluderats i de fjällnära värdetrakterna. Se mitt förra inlägg.

Jag tror säkert att minskade mängder naturskogar kan ha påverkat tätheterna av lappmes, tallbit och lavskrika. Men studien ger inga indikationer på detta. Eftersom de inte är vanligare i värdetrakterna om fjällskogen exkluderas antyder studien snarast att skillnaderna främst beror på en naturlig öst-västlig gradient.

Lavskrikan har sin sydgräns någonstans vid Gävletrakten. Det är möjligt att den i en svunnen tid haft livskraftiga populationer även söder därom. Men annars är det naturliga att arterna blir mer fåtaliga i kanten av sina utbredningsområden. BirdLife kan sannolikt så mycket om fåglar att de förstår att man inte kan anta att den naturliga tätheten i hela utbredningsområdet är densamma som i artens kärnområde. Ändå har man gjort det antagande för tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett när man uppskattar hur stor del av tätheten som återstår. Möjligen förvirrades man av de låga tätheterna utanför värdetrakter i fjällnära skog. Jag visar på en sannolik förklaring till skillnaderna. Därför tror jag inte heller att den större korsnäbben förlorat 85 % av sin täthet utanför värdetrakterna i fjällnära skog.

Dåligt underbyggda slutsatser från BirdLife

BirdLife Sverige presenterade nyligen en studie om fåglars förekomst i och utanför skogliga värdetrakter med jämförelser inom och nedanför fjällnära skog. Rubriken i deras presentation är: ”Tallbit och lappmes kan snart vara utrotade nedanför fjällskogarna”. Samtidigt konstaterar de att även tretåig hackspett och lavskrika kan stå på tur. Man menar att lappmes och tallbit endast har kvar 8 respektive 5 % av sina tätheter utanför fjällskogarna. Slutsatsen drar man utifrån att dessa arter bara har 8 respektive 5 % täthet utanför värdetrakter i den boreala zonen nedanför fjällnära skog jämfört med i värdetrakter fjällnära skogar. Värdetrakter är områden med hög andel värdekärna i form av t.ex. nyckelbiotoper, och olika former av avsättningar. I detta fall rör det sig om de förslag till värdetrakter som Metria tog fram år 2017.

Den ursprungliga studien har man beställt av Svensk Fågeltaxering och deras data bygger på inventerade standardrutter. Svensk Fågeltaxering drar dock aldrig slutsatsen att bara 8 respektive 5 % av naturliga tätheter återstår. Man har ju egentligen ingen kunskap om vad som förr var naturligt i den boreala zonen, som omfattar halva Sveriges areal. Att fåglarna kanske är naturligt vanligare i fjällkanten kanske är värt att reflektera över. Intressant i sammanhanget är också att fåglarna i stora drag har lika stora populationer idag som för 20 år sedan.

Men studien visar en massa andra intressanta data som BirdLife inte lyfter fram. Totalt undersökte man 20 fågelarter som anses kräva strukturellt komplexa skogsmiljöer och som anses missgynnas av skogsbruk. Av dessa var 9 arter vanligare i värdetrakterna medan 11 arter var vanligare utanför värdetrakterna. För tallbit och lappmes fanns ingen skillnad innanför och utanför värdetrakter nedanför fjällnära skog. Lavskrika var vanligare utanför värdetrakterna nedan fjällnära skog. Tretåig hackspett var dock vanligast i värdetrakter både nedan och ovan fjällnäragränsen.

IMG_4497

I studien tar man upp förklaringar till varför vissa arter var vanligare utanför värdetrakterna. En förklaring är att värdetrakterna är vanligare ju närmare fjällkedjan man kommer, medan många av fåglarna har en större förekomst söderut och österut. Därför får man färre förekomster i värdetrakter än utanför. Man tänker lätt att även det omvända förhållandet borde kunna gälla för arter med en större utbredning i nordväst. Detta utesluter författaren dock eftersom de nordvästliga arterna har störst skillnad mellan skog utanför och i värdetrakter i den fjällnära skogen, detta till värdekärnornas fördel.

Men börjar man titta närmare på studien framkommer några konstigheter.

Egentligen borde all fjällnära skog vara värdetrakt. Om man utgår från hur stor andel av den fjällnära skogen som omfattas av avverkningstillstånd skulle bara 20 % av fjällskogen avverkas under en 100-årsperiod. I praktiken är 80 % av den fjällnära skogen undantagen från skogsbruk. Värdetrakter är därför ett irrelevant begrepp om man bara ser till den fjällnära skogen.

Svensk Fågeltaxerings standardrutter omfattar 95 rutter ovan fjällnäragränsen med tillräckligt mycket skog för att beaktas i studien. Av dessa ligger 33 helt inom värdetrakter medan 44 ligger helt utanför. Det är underligt med en så stor andel utanför värdetrakt när skogen huvudsakligen är obrukad. Men det finns minst en förklaring.

När Metria sökt ut värdetrakter har fjällbjörkskog inte ansetts utgöra värdekärna eftersom det är en annan naturtyp. Fjällbjörkzonen och områden med stor andel fjällbjörkskog bedöms därför ofta inte som värdetrakt. Fjällbjörkskogen räknas däremot som skog i samband med fågelinventeringen. När man i det fjällnära området jämför värdetrakter med icke värdetrakter gör man därmed i praktiken delvis en jämförelse mellan fjällbjörkskog och produktiv barrdominerad skog!

Tallbit, lappmes, tretåig hackspett och lavskrika är alla fåglar som trivs bäst i barrskogen. Inte konstigt att de är vanligare i värdetrakterna!

Detta förklarar även en del andra konstigheter i statistiken. Exempelvis är mindre hackspett vanligare utanför värdetrakterna i fjällnära skog. Det är logiskt eftersom det är en lövskogsfågel.

Jag har fått bekräftat av den ansvarige för studien att fjällbjörkskogen ingår i de skogliga standardrutterna. Om det stämmer är BirdLife´s slutsatser inte mycket värda. Studien visar visserligen att några arter fortfarande är vanligare inom värdetrakter nedan fjällnära skog. Men vad gäller tallbit, lappmes, lavskrika och tretåig hackspett visar den bara att de är vanligare ju närmare fjällen man kommer.