Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur skrev nyligen om vad man kallar omvänd naturvårdsgallring, dvs att man aktivt röjer undan naturvärden för att inte skogen ska klassas som exempelvis nyckelbiotop. Fenomenet är något man inte pratat så mycket om. Ett skäl till detta är att det är något alla parter bör skämmas för. När jag skriver ”alla parter” menar jag i första hand aktuella skogsägare och deras organisationer, skogsbolag, myndigheter och miljöorganisationer. De har alla ett ansvar för att detta förekommer.

Det förekommer absolut att skogsägare aktivt röjer undan befintliga naturvärden. Men själv tror jag att ett minst lika allvarligt problem är att många skogsägare ser till att naturvärden aldrig utvecklas. Det senare är svårt att kritisera. Om en tidigarelagd avverkning eller en gallring gör att man kan säkra viktiga inkomster som kanske annars går helt förlorade är det knappast konstigt att åtgärden vidtas. Både undanröjandet av befintliga naturvärden och förebyggande åtgärder för att förhindra att naturvärden utvecklas är symptom på samma problematik – att den som har höga naturvärden kan förhindras från att bruka sin skog utan att man blir kompenserad för förlusten.

De senaste 25 åren ha vi haft en mycket positiv utveckling för skogens naturvärden, men det finns tecken som tyder på att ökningen av naturvärden avstannat något. När alltfler skogsägare upplever naturvärden som ett hot är risken stor att trenderna vänder.

De flesta skogsägare är naturintresserade och skulle nog egentligen gärna vilja ha skogsområden med höga naturvärden. Det är därför befängt att tro att man motarbetar naturvärdena av ren illvilja. Åtgärderna beror istället på att styrmedel driver åt detta håll. Det gäller både lagliga styrmedel, certifiering och hur skogsägare som bara vill avverka sin skog utmålas. Idag fördöms den skogsägare som låtit skogen bli gammal och utvecklat naturvärden innan den avverkas. Här tror jag miljörörelsen gör ett stort misstag. Den skogsägare som avverkar en 140-årig skog med naturvärden, har ju gjort betydligt större nytta för naturvården än den som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Idag är det direkt olönsamt att ha mer än 5 % skog med höga naturvärden. De första 5 procenten måste man avsätta som certifierad skogsägare, och genom detta kan man ofta få lite bättre betalt för virket. Men certifieringen gör också att naturvärden därutöver bara innebär förluster. FSC ger incitament att bevara 5 % av skogen för de certifierade. Men det ger också incitament till alla skogsägare, oavsett certifiering, att hålla naturvärdena på max 5 %. Som tur är finns det många skogsägare som inte bryr sig om detta.

Det finns även lagliga instrument som på samma sätt riskerat att motverka utvecklingen av naturvärden. Det gäller inte minst artskyddsbestämmelser och hanteringen av fjällnära skog. Där tror jag på sikt att problematiken kommer att lösas. Vad gäller de fjällnära skogarna var Mark- och miljödomstolen mycket tydlig med att markägaren har rätt till full ersättning. Inget talar för att högre instanser ska göra en annan bedömning. Vad gäller artskyddsförordningen finns en politisk överenskommelse att se över bestämmelserna. Det vore anmärkningsvärt om man då inte undanröjer de rättssäkerhetsproblem som nu finns med förordningen. Jag hoppas därför att skogsägare kan känna tilltro till detta och inte ser dessa bestämmelser som ett hinder att utveckla naturvärden.

Den stora utmaningen för att återvinna skogsägares vilja att låta naturvärden utvecklas är nyckelbiotoperna. Här har FSC-certifieringens parter – miljörörelsen, men även skogsbolagen, ett stort ansvar för att naturvärden blivit ett hot. Bolagen, för att man låtit tredje part ta kostnader för att deras produkter ska få säljas om miljömärkta. Miljörörelsen, för att man ställer krav på att regelverket ska tillämpas så. Det är nämligen nästan alltid skogsägare som inte är FSC-certifierade som lämnat en stor andel skog med höga naturvärden, och vars virke blir bojkottat av bolagen.

Det finns lösningar på problematiken. Följande lösning förutsätter ett konstruktivt synsätt från FSC-parterna och särskilt från miljörörelsen. Det handlar om något så enkelt som att FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig. Givetvis ska den skogsägare som genom certifiering åtagit sig att avsätta alla nyckelbiotoper (FSC) göra det. Den som åtagit sig att lämna nyckelbiotoper upp till 5 % (PEFC) ska göra det. Men man ska aldrig mot sin vilja tvingas avsätta nyckelbiotoper man inte åtagit sig att avsätta. Systemet bygger på en acceptans för att det är statens ansvar att bekosta nyckelbiotoper som inte omfattas av skogsägarens certifieringsåtagande. Vill inte staten ersätta dessa nyckelbiotoper måste man få bruka dem. Då är det staten miljörörelsen ska bråka med, inte skogsägaren eller köparen av virket.

Kan miljörörelsen acceptera en sådan ordning kommer skogsägare inte längre se något hot i att naturvärden utvecklas, och skogsägare kommer inte heller ha något skäl att motverka naturvärden. Man väljer ju själv om man vill certifiera sig. De flesta nyckelbiotoperna kommer även fortsättningsvis omfattas av frivilliga avsättningar. Därför kommer vi i så fall se en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden. Men till dess bör miljörörelsen rannsaka sig själva och fundera på vilken roll man har i att skogsägare ser naturvärden som ett hot.