Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

Naturskyddsföreningens tidning Sveriges Natur skrev nyligen om vad man kallar omvänd naturvårdsgallring, dvs att man aktivt röjer undan naturvärden för att inte skogen ska klassas som exempelvis nyckelbiotop. Fenomenet är något man inte pratat så mycket om. Ett skäl till detta är att det är något alla parter bör skämmas för. När jag skriver ”alla parter” menar jag i första hand aktuella skogsägare och deras organisationer, skogsbolag, myndigheter och miljöorganisationer. De har alla ett ansvar för att detta förekommer.

Det förekommer absolut att skogsägare aktivt röjer undan befintliga naturvärden. Men själv tror jag att ett minst lika allvarligt problem är att många skogsägare ser till att naturvärden aldrig utvecklas. Det senare är svårt att kritisera. Om en tidigarelagd avverkning eller en gallring gör att man kan säkra viktiga inkomster som kanske annars går helt förlorade är det knappast konstigt att åtgärden vidtas. Både undanröjandet av befintliga naturvärden och förebyggande åtgärder för att förhindra att naturvärden utvecklas är symptom på samma problematik – att den som har höga naturvärden kan förhindras från att bruka sin skog utan att man blir kompenserad för förlusten.

De senaste 25 åren ha vi haft en mycket positiv utveckling för skogens naturvärden, men det finns tecken som tyder på att ökningen av naturvärden avstannat något. När alltfler skogsägare upplever naturvärden som ett hot är risken stor att trenderna vänder.

De flesta skogsägare är naturintresserade och skulle nog egentligen gärna vilja ha skogsområden med höga naturvärden. Det är därför befängt att tro att man motarbetar naturvärdena av ren illvilja. Åtgärderna beror istället på att styrmedel driver åt detta håll. Det gäller både lagliga styrmedel, certifiering och hur skogsägare som bara vill avverka sin skog utmålas. Idag fördöms den skogsägare som låtit skogen bli gammal och utvecklat naturvärden innan den avverkas. Här tror jag miljörörelsen gör ett stort misstag. Den skogsägare som avverkar en 140-årig skog med naturvärden, har ju gjort betydligt större nytta för naturvården än den som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Idag är det direkt olönsamt att ha mer än 5 % skog med höga naturvärden. De första 5 procenten måste man avsätta som certifierad skogsägare, och genom detta kan man ofta få lite bättre betalt för virket. Men certifieringen gör också att naturvärden därutöver bara innebär förluster. FSC ger incitament att bevara 5 % av skogen för de certifierade. Men det ger också incitament till alla skogsägare, oavsett certifiering, att hålla naturvärdena på max 5 %. Som tur är finns det många skogsägare som inte bryr sig om detta.

Det finns även lagliga instrument som på samma sätt riskerat att motverka utvecklingen av naturvärden. Det gäller inte minst artskyddsbestämmelser och hanteringen av fjällnära skog. Där tror jag på sikt att problematiken kommer att lösas. Vad gäller de fjällnära skogarna var Mark- och miljödomstolen mycket tydlig med att markägaren har rätt till full ersättning. Inget talar för att högre instanser ska göra en annan bedömning. Vad gäller artskyddsförordningen finns en politisk överenskommelse att se över bestämmelserna. Det vore anmärkningsvärt om man då inte undanröjer de rättssäkerhetsproblem som nu finns med förordningen. Jag hoppas därför att skogsägare kan känna tilltro till detta och inte ser dessa bestämmelser som ett hinder att utveckla naturvärden.

Den stora utmaningen för att återvinna skogsägares vilja att låta naturvärden utvecklas är nyckelbiotoperna. Här har FSC-certifieringens parter – miljörörelsen, men även skogsbolagen, ett stort ansvar för att naturvärden blivit ett hot. Bolagen, för att man låtit tredje part ta kostnader för att deras produkter ska få säljas om miljömärkta. Miljörörelsen, för att man ställer krav på att regelverket ska tillämpas så. Det är nämligen nästan alltid skogsägare som inte är FSC-certifierade som lämnat en stor andel skog med höga naturvärden, och vars virke blir bojkottat av bolagen.

Det finns lösningar på problematiken. Följande lösning förutsätter ett konstruktivt synsätt från FSC-parterna och särskilt från miljörörelsen. Det handlar om något så enkelt som att FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig. Givetvis ska den skogsägare som genom certifiering åtagit sig att avsätta alla nyckelbiotoper (FSC) göra det. Den som åtagit sig att lämna nyckelbiotoper upp till 5 % (PEFC) ska göra det. Men man ska aldrig mot sin vilja tvingas avsätta nyckelbiotoper man inte åtagit sig att avsätta. Systemet bygger på en acceptans för att det är statens ansvar att bekosta nyckelbiotoper som inte omfattas av skogsägarens certifieringsåtagande. Vill inte staten ersätta dessa nyckelbiotoper måste man få bruka dem. Då är det staten miljörörelsen ska bråka med, inte skogsägaren eller köparen av virket.

Kan miljörörelsen acceptera en sådan ordning kommer skogsägare inte längre se något hot i att naturvärden utvecklas, och skogsägare kommer inte heller ha något skäl att motverka naturvärden. Man väljer ju själv om man vill certifiera sig. De flesta nyckelbiotoperna kommer även fortsättningsvis omfattas av frivilliga avsättningar. Därför kommer vi i så fall se en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden. Men till dess bör miljörörelsen rannsaka sig själva och fundera på vilken roll man har i att skogsägare ser naturvärden som ett hot.

Annonser

31 thoughts on “Varför motverkar vissa skogsägare naturvärden?

  1. Tomas Olsson

    Allt virke som säljs med certifieringsstämpel, t ex FSC Mix, måste uppfylla vissa grundkrav. I Sverige påverkar det nästan allt virke eftersom alla stora industrier är certifierade av kommersiella skäl.
    För FSC handlar det bl a om att virke från ”höga bevarandevärden” inte får ingå, vilket oftast tolkas som nyckelbiotoper. Det känns som ett ganska självklart krav. Du föreslår alltså att att internationella FSC ska stryka en av de mest fundamentala reglerna för certifieringen. Det känns som en utmaning, men jag gissar att det inte är verkstad som är tanken med inlägget.

    Jag undrar också varför ”frihet under ansvar” alltid ska tolkas som att staten betalar för de mest grundläggande målen i SVL, i både stort och smått. Klarar Sveriges skogsägare verkligen inte att sköta sin skog hållbart utan att staten löser in eller kommer med bidrag? Det går alldeles utmärkt att samfinansiera forskning t ex, varför inte ordna incitamentsstrukturerna och fördelning för god och effektiv naturvård på egen hand?

    Gilla

    Svara
    1. gunnarlinden Inläggets författare

      Jag tror att det finns betydligt större tolkningsutrymme än så i FSC-kriterierna. Det handlar om vilja. Bl.a. är nog de flesta överens om att ”high conservation values” inte är liktydigt med nyckelbiotoper.
      Vad gäller sektorsansvaret kan man aldrig förvänta sig att enskilda med stor andel naturvärden ska ta hela kostnaden själv. Det är just det synsättet som leder till en motvilja att låta naturvärden utvecklas.

      Gilla

      Svara
      1. Tomas Olsson

        Om gränsen för ”höga bevarandevärden” dras vid NB eller nåt annat är en tolkningsfråga men ditt förslag var ”FSC-reglerna bara ska gälla de skogsägare som FSC-certifierat sig”. Det är helt oförenligt med FSC:s regler för Controlled Wood och antagligen också vad alla (inkl ISEAL) förväntar sig av en certifiering på området. FSC CW har inte samma regler som för certifierade men den som säljer CW-märkt måste såklart följa CW-reglerna.

        Du har helt rätt i att man inte kan förvänta sig att enskilda med stor andel naturvärden ska ta hela kostnaden själv. Ett sektoransvar innebär för mig att sektorn löser det problemet genom omfördelning, inte att man ropar på mamma staten för att lösa de mest grundläggande problem. Idag åker den som har noll/värdelösa avsättningar eller hugger bort/undviker naturvärden snålskjuts på alla som tar sitt ansvar. Lös problemet själva vetja!

        FSC tillåter för övrigt att gruppcertifikat fördelar avsättningarna ojämnt bland medlemmarna. Kanske vill någon betala för att ha mindre avsatt? Varför inte uppmuntra de med stora arealer höga naturvärden att spara dem? En bättre fördelning ger mer funktionella avsättningar och antagligen högre lönsamhet för gruppen totalt. Men ännu mer effektivt är såklart att låta ocertifierade vara med på lika villkor.

        Gilla

      2. Niklas

        Tomas! Att icke FSC-certifierade skogsägare skulle vara bundna utav FSC:s regler är ju fullständigt orimligt och faller på sin egen orimlighet.

        Gilla

      3. Tomas Olsson

        Controlled Wood-reglerna gäller bara den som vill sälja till certifierade industrier — de måste såklart se till att råvaran följer reglerna (bara CW eller hela regelpaketet för certifierad mark). För industrin är det lönsamt att certifiera sig vilket i sin tur gör att väldigt få väljer att vara ocertifierade. Och därmed blir marknadspriset för nyckelbiotopsvirke idag lågt. Om du tycker att marknaden har fel så får du gärna föreslå en annan lösning.

        Gilla

      4. Niklas

        Virkesköparna får helt enkelt se till att noga hålla isär certifierad och icke certifierad råvara, så att de inte sammanblandas över huvud taget.

        Sedan står ju inte den löjligt låga merbetalningen för certifierat virke i paritetet med de ständigt ökade merkostnaderna för att uppfylla certifieringskostnaderna. För idag är det sällan lönsamt för den enskilda skogsägaren att certifiera sig. I själva verket skiljer det ofta mycket mer i pris mellan olika virkesköpare än vad eventuellt certtillägg gör (endast 1-6% av sortimentpriset, beroende på sortiment och antal certifieringar).

        Jämför på lantbrukssidan, där KRAV-certifiering ger mellan 50-100% i prispåslag + en massa extra EU-bidrag. Då finns det ju också ekonomiskt utrymme att ställa hårda villkor för att få sälja till krav. Å aldrig har jag hört att konventionella lantbrukare varit tvingade att följa KRAV:s regler, för att sälja till t.ex. Lantmännen, Svenska foder, Scan eller någon annan uppköpare)…

        Gilla

  2. Niklas

    Det är mycket enkelt. Vill samhället se naturvård, så får också samhället betala för den, vare sig naturvården förläggs på samhällets egen mark (Sveaskog) eller hos privata skogsägare.

    Förläggs naturvården på privat mark, skall dessutom äganderätten (med åtföljande bestämmanderätt) råda. Kommandoskogsbruk är döfött, vare sig det gäller påtvingar naturvård (dagens melodi) eller tvångsborttagning av s.k. 5:3-skogar (melodin under 1980-talet). Hur svårt är det egentligen att respektera att skogen tillhör den lagfarna markägaren?

    Gilla

    Svara
    1. Tomas Olsson

      Äganderätten innebär också åtaganden, glöm inte det.
      En grundprincip är också att alla ska ta ansvar för sin egen verksamhet och undvika/åtgärda/kompensera skador på miljön (förorenaren betalar, PPP). Det är inte staten som betalar för den rening som krävs på fabriker/bilar, utsläpp beskattas, etc. Men skogen behandlas annorlunda, där gäller inte sånt.

      Staten tvingar sällan fram naturvård men marknadskraven påverkar en del. Min bild är att staten tog bort de flesta reglerna för 25 år sen mot att skogsbruket åtog sig att nå målen på eget ansvar. Frihet under ansvar. Det låter på dig som att markägare inte har något ansvar alls? Läs gärna inledningen i SVL.

      Gilla

      Svara
      1. Niklas

        Förorenaren betalar… När ska markägarna få betalt för att samhället ständigt förorenar äganderätten och många missbrukar allemansrätten genom att t.ex. leta nyckelbiotoper.

        Så staten tvingar sällan fram naturvård? Jo tjena! För vad finns det egentligen för virkesproduktionsmöjligheter kvar på det avverkningsmogna skiftet, när, just det, staten ger skogsägaren avverkningsförbud?

        Det som hände för 25 år sedan var ju att samhället avvecklade en stor del av det då rådande kommandoskogsbruket, med bl.a. krav på att omvandla s.k. 5:3-skogar till produktionsskogar. Nu verkar kommandoskogsbruket vara på väg tillbaks, fast denna gång mest inriktad på att staten ska tillskansa sig billig ”natur”-”vård” från närmast rättslösa markägare. Jag vill inte veta av något kommandoskogsbruk, vare sig det gäller virkesproduktion eller naturvård, utan vill bestämma själv i min skog.

        För precis som Gunnar Lindén skrev i sin artikel, så kan ju markägaren vid all plantering, röjning och gallring välja om denne vill producera naturvård eller virke för avsalu. Produceras naturvård, så är den vägen kantad av mycket konfiskationer och (möjligtvis) marginell betalning. Produceras det vanligt virke för avsalu, så är ju den vägen kantad av hederlig betalning (nåja) och väl beprövad skötsel. Vilken väg skulle du välja om du ägde egen skog, Tomas?

        Gilla

      2. Tomas Olsson

        Sällan: det handlar om promille av avverkningsanmälningarna som får förelägganden, och de betyder vad jag förstår oftast inte totalförbud. Handlar det om mer än en obetydlig summa/andel ska det ersättas om det inte är EU-regler (tror jag). Sen kan man ju tycka att tröskeln för vad som är en obetydlig andel inte ska vara lägre för stora hyggen, det är helt sjukt. Och som sagt, nyckelbiotopsblockaden är inte SKS inblandade i. Det är Södra och alla andra industrier etc som på eget initiativ valt att certifiera sig. Utan certifiering av industri, ingen NB-blockad.

        Det är ett jätteproblem att naturvård inte betalar sig mer än möjligen i ”må bra” och naturupplevelser. Det blir inte bättre av att LRF ägnar sig åt systematisk propaganda om hur ohederliga SKS är, hur farligt det är med NB etc, att ”frihet under ansvar” betyder att skogsägare måste få betalt av staten för att spara ens den viktigaste bråkdelen av vad SVL förutsätter att de ska ta ansvar för. Kort sagt arbetar emot att folk ska ta ansvar för miljömålet, och därmed motarbetar de också grunden för ”frihet under ansvar”.

        Släktens skog är certifierad. Själv hade jag nog avsatt vad jag har råd med eftersom så många andra inte gör det. Jag försöker ta ansvar, inte bara min del utan så gott jag kan. Tvång är oftast inte den bästa lösningen. Men: om vi vill ha ”frihet under ansvar” måste sektorn fixa incitament som balanserar SVL:s mål så att man tar det ansvar som utlovades. Nu är det produktion som premieras medan miljöansvar kostar. Det syns.

        Gilla

      3. Niklas

        Nej Tomas! Det är rätt många procent av avverkningsanmälningarna som resulterar i avverkningsförbud, ofta på väldigt tvivelaktiga grunder.

        Sedan kan jag tycka att tröskeln för vad som ska sparas vid en avverkning utan ersättning är alldeles för hög idag, särskilt på mindre hyggen, med tanke på att de sparade träden resulterar i en betydligt lägre tillväxt i nästa bestånd. Dessutom är det ju inte ovanligt att de sparade träden blåser omkull och då skadar ett antal nya plantor för livet.

        Sant är att certifierade skogsbolag idag inte får köpa virke från nyckelbiotoper. Sant är också att när denna idiotiska regel kom på 1990-talet, så var det totalt ca 30-40 000 ha nyckelbiotoper i hela Sverige. Idag är den siffran bortåt en miljon ha, och andelen fortsätter att stiga. Sålunda är spelbordet helt annat idag än på 1990-talet, varför certifieringsreglerna här måste ändras radikalt.

        Dessutom fordras det samråd för att skogsbruksåtgärder i en nyckelbiotop, vilket ytterligare ställer till det för drabbade markägare. Rimligare vore ju och skogsstyrelsen istället sökte samråd med skogsägaren om att göra nyckelbiotop, där markägaren givetvis har vetorätt.

        Självfallet ska SS ha massa kritik för hur vårdslöst de hanterar uppgifterna kring nyckelbiotoper, avverkningsförbud, artskyddsförordning, avverkningsanmälningar etc. Dessa uppgifter måste givetvis vara konfidentiella och således inte lämnas ut till allmänhet och miljöorganisationer för ”granskning”. Konsekvenserna för drabbade markägare är ju trots allt helt oacceptabla.

        SS sysslar tyvärr alltmer med kommandoskogsbruk, varför det snart inte finns någon frihet kvar för skogsägarna. Ansvar utan frihet, helt enkelt. Konsekvensen blir ju en ”tig och gräv”-mentalitet hos många skogsägare av ren självbevarelsedrift, vilket är just vad denna blogg antyder.

        Sedan är det ju knappast virkesköparna som skriker efter mer naturvård, utan det är främst s.k. miljöorganisationer. Således är det ju också rimligt att dessa miljöorganisationer betalar skogsägarna för den miljövård som dessa s.k. miljöorganisationer efterlyser. För av någon underlig anledning så brukar dessa miljöorganisationers krav på miljövård i skogen skilja sig radikalt, beroende om dessa miljöorganisationer får betala själva eller om skogsägarna får stå för notan. Detta syns ju hur tydligt som helst i fallet Stubbhult 1:15, som granskades av skogsforum:
        https://skogsforum.se/viewtopic.php?t=25439
        https://skogsforum.se/viewtopic.php?t=25535

        Å ett förslag lämpligt pris för mer naturvård i markägarens skog finns ju på https://www.frihetsportalen.se/2017/06/offert-till-snf/

        Gilla

      4. Tomas Olsson

        Diagram 10:3 i Skogsstyrelsens årsredovisning för 2018 ser ut som ca 460 ”Förbud och förelägganden enligt 30-31§§ Skogsvårdslagen, 12 kap. 6 § miljöbalken” att jämföra med 66.439 avverkningsanmälningar. 4% av avverkningsanmälningarna besöks. Låter det som kommandoskogsbruk? Säg gärna till om du hittar nån som blivit fälld i domstol enligt 30§ SVL.

        Vi har en offentlighetsprincip i Sverige som gör att i princip allt civila myndigheter gör är offentligt. Dessutom så finns det bl a EU-direktiv som kräver offentlighet om sånt som har med miljö att göra.

        Hur vanligt är det i resten av samhället att du får betalt för att inte bryta mot lagen? När du ansöker om tillstånd för något och får nej? Du blir stoppad för fortkörning och får en check utskriven av polisen?

        Se också t ex https://www.nilssonproduktion.se/belona-skogsagare-som-tar-hansyn/

        Gilla

      5. Niklas

        Tomas! Din egenartade tanke att ”få betalt för följa lagen” haltar betänkligt, då dagens lag och lagtillämpning ser helt annorlunda ut än när beståndet anlades.

        För du måste ju betänka att de stora inkomsterna för skogsägaren ligger i slutavverkningen. Det är ju själva skörden efter 50-150 års tålmodigt brukande av beståndet, som innefattar alt från markberedning, plantering, plantröjning, 1-2 lövröjningar, förröjning, 1-4 gallringar samt därutöver en del kostsamma extraordinära åtgärder som stormfällningar, toppbrott, insektsangrepp etc.

        Allt detta är ju gjort med ett enda slutmål i sikte, nämligen slutavverkningen, där de stora pengarna de facto finns för skogsägaren.

        Dagens skogar är både skapade och framför allt danade av markägarens tankar och idéer och då är det ju orimligt att andra ska få bestämma om markägaren ska ha rätt till sin egendom. Markägaren ska inte behöva stå med mössan i hand för att få njuta frukterna av sitt och tidigare ägares långa slit med denna skog.

        Tomas Nilssons virriga tankar ger jag inte mycket för. Förvisso bör samhället ersätta markägare som medvetet gynnar naturvård och/eller friluftsliv, men den finansieringen ska ju inte det övriga skogsbruket behöva stå för. Rimligare vore ju att diverse miljöorganisationer som SNF, Greenpeace, WWF, SOF, Skydda skogen m.fl. får betala detta. Varför inte ta ut en naturvårdsskatt/naturvårdsavgift på säg. 5000 kr/år och medlem i dessa organisationer? Det vore ju inte för mycket begärt, tycker jag, för dessa organisationers rätt att representera ”allmänheten” i t.ex. domstolar.

        Å vad offentlighetsprincipen beträffar, så är den ju väldigt flexibel. För borde inte varje anställd miljöbyråkrat etc. också läggas ut på en publik kartsida med foto, bostadsort och dylikt. För det kan ju knappast vara mer integritetskränkande för dessa miljöbyråkratern att läggas ut på nätet, än för skogsägarna att deras slutavverkningar läggs ut på nätet? För dessa miljöbyråkrater privatiserar ju ständigt offentliga medel och det ligger ju onekligen i skattebetalarnas intresse att dessa byråkrater offentliggörs.

        Gilla

      6. Lars Laestadius

        Niklas! Menar du att skogssektorn skall bära sina egna kostnader? Eller skall den subventioneras av andra sektorer? Jag tillhör de virrigas skara och har svårt att följa din logik.

        Gilla

      7. Niklas

        Lars! Skogssektorn ska ju inte behöva betala för andra särintressen, så som naturintressen eller historieintressen. Ty dessa särintressen måste bära sina egna kostnader, istället för som idag att försöka vältra över kostnaderna på markägarna.

        För hur som helst blir det ju markägarna som idag får ta smällen vid ett avverkningsförbud och det anser jag vara upp åt väggarna galet. Sedan är det en underordnad fråga vad avverkningsförbudet beror på, ty ett avverkningsförbud är ett avverkningsförbud.

        Gilla

      8. Lars Laestadius

        Niklas! Som jag ser det är sektorsprincipen en god referenspunkt. En sektor som inte klarar att stå för sina egna kostnader, utan behöver ersättas utifrån för att ”gå ihop”, kan knappast kallas hållbar.

        Hållbarhet anses ju ofta bestå av tre beståndsdelar: en ekonomisk, en social och en miljömässig. En hållbar sektor behöver vara tillräckligt effektiv för att ur sin vinst betala sina sociala och miljökostnader. Enligt detta resonemang är inte hållbarhet en mjuk mesfråga för miljöaktivister utan tvärtom en hård fråga om hög effektivitet på sektorsnivå.

        Hur är den då med vår skogssektor? Mycket beror förstås på var man drar dess gränser. Du menar att naturintressen och historieintressen ligger utanför. Många har nog en annan uppfattning, inklusive, synes det mig, folkets företrädare Riksdagen, som ju via lag och budget uttrycker sin vilja.

        Riksdagen menar samtidigt att skogsbrandskyddet ligger utanför; det behöver inte sektorn betala. Inte heller Inlandsbanan, ehuru man förstås betalar brukaravgifter och skatt.

        Så där kan man hålla på. Somt ligger innanför, annat utanför. Tillsamman utgör det dock en helhet. Den som rycker för mycket i en enskild del riskerar att få hela korthuset med sig.

        Jag tycker att sektorns samtliga aktörer skall behandla både korthuset och varandra need försiktighet och respekt. Detta med att hänga i statens kjolar är ett otyg, särskilt om man samtidigt om man samtidigt högljutt hävdar att våra politiker är okunniga.

        Riksdagen accepterade med de nya skogspolitiken att skogssektorn är komplex och svår (omöjlig?) att detaljreglera med gott resultat. Man lade över ansvaret på sektorn i förväntan att dess aktörer själva skulle klara att balansera målen för ekonomi och miljö.

        Just nu ser det inte så bra ut med den förmågan.

        Jag skulle önska att sektorns aktörer samlade sig för att tillsammans, i god svensk pragmatisk tradition, förena sig i en praktisk lösning som bland annat skulle ge enskilda skogsägare rättvisa villkor och rättvis ersättning om de tvingas bära en oproportionerligt stor andel av sektorns miljö- och kulturkostnader.

        Bäst vore väl om Skogsägarna tog initiativet.

        Gilla

      9. Niklas

        Lars! Man kan ju självfallet lägga på vilka hittepåkostnader som helst på en verksamhet och sedan kalla den verksamheten för ohållbar. Sådant är ju bara okunnigt och populistiskt, samt möjligtvis användas som en förevändning för att håva in mera pengar till den ofantliga sektorn, vilket både riksdag och myndigheter borde hålla sig borta ifrån.

        Skogsbruket bär mer än sina kostnader idag. Ta t.ex. kostnaden för allemansrätten, som idag helt vältras över på markägarna, fast den kostnaden nog borde delas av alla, alltså av hela samhället (inte minst då det påstås att alla har nytta av allemansrätten). Det blir ju allt mer viktigt ju längre ifrån stadsbefolkningen hamnar ifrån de gröna näringarnas verklighet och tappar respekten för mitt och ditt. De vet ju inte längre vad som stör eller förstör för markägaren och ser inte till att informera sig om allemansrätten.

        Att bära sina egna kostnader kan man dock inte säga om en del andra särintressen idag, så som miljöorganisationer, arkeologiintresserade m.m., som ofta tillåts leva som rövare och dylikt på markägarnas bekostnad – med statens goda minne!

        Rimligt är att staten börjar betala för sig, varje gång de vill förorena äganderätten. Om det blir för dyrt för staten och samhället att förorena äganderätten, så får ju staten finna sig i att rätta mun efter matsäck – precis som alla vanliga medborgare, skogsägare, andra egenföretagare… får göra! Att som idag leva över sina tillgångar genom att försöka vältra över sina kostnader på t.ex. skogsbrukare, är ju allt annat än hållbart. (Samma sak är det ju med vattenkraften och de stackars små vattenkraftägarna, som nu för dyra pengar tvingas söka nya miljötillstånd, trots att de redan har en gällande vattendom).

        Vad skogsbränder beträffar, så finns det mycket att diskutera där. För det första är det de drabbade skogsägarnas egendom som bokstavligt går upp i rök. Å i vad mån brandförsäkringar betalas ut, så är det skogsägarna som under lång tid har betalt in sina försäkringspremier till denna brandförsäkring. (Försäkringsbolag idkar ingen välgörenhet här inte, utan höjer snabbt sina premier).

        Sedan är det ju frågan, när det blir större bränder typ Sala-branden 2014, hur stor areal som kan anses bero på t.ex. markberedning vid en olämplig tidpunkt och hur mycket som beror på politikernas mångåriga och rovgiriga besparingar av nödvändigt samhällsskydd med brandkårens klantiga inledning av släckningsarbetet som följd. Jag vill bestämt hävda att hade brandkåren skött sig från början, så hade Sala-branden 2014 inte blivit mer än kanske 2-3 ha. Alltså en kort notis i lokaltidningen. Resterande areal och kostnader för detta får nog rovgiriga politiker, myndigheter och räddningstjänst ta på sitt ansvar.

        Angående Inlandsbanans finansiering, så är jag inte närmare insatt i detta. Men jag förmodar att de avgifter som skogsindustrierna och virkesköpande bolag får betala idag, står i proportion till det slitage på tåg och järnväg som deras virkestransporter orsakar. Mer än så ska de ju inte behöva betala för. Turistverksamheten måste givetvis stå för sin del av slitaget, liksom eventuell vanlig persontrafik och andra godstransporter. Annars är det ju inte hållbart.

        Däremot är jag lite mer insatt vad som gäller enskilda vägar och andelar. Den regleras idag efter den s.k. tonkilometer-metoden. Alltså varje delägande fastighets andel av vägen beror på hur mycket de schablonmässigt sliter på vägen. Ett vanligt hushåll sliter då i genomsnitt lika mycket på vägen som 35 ha skog, givet samma körsträcka. Det förhållandet borde väl ändå ge dig en fingervisning om hur lite skogsbruket egentligen påverkar, jämfört med en vanlig barnfamilj.

        Så, Lars! Det är inte skogsnäringen som, via någon lika idiotisk som kontraproduktiv avverkningsskatt/avgift eller dylikt, ska internreglera för att vissa skogsbrukare drabbas hårdare än andra av diverse påhitt från staten. Det är istället staten och samhället som ska bära sina egna kostnader för dessa påhitt och börja göra rätt för sig visavi drabbade markägare.

        Å vad ditt korthus beträffar, så indikerar det ju en allt annat än solid grund. Kanske dags att riva detta ruttna korthus, för att kunna bygga upp något hållbart istället. Varför inte ett riktigt hus, som vilar på en solid grund av respekt för äganderätten med tillhörande bestämmanderätt och fri förfoganderätt? Sedan gäller det att underhålla huset, så att det inte ständigt regnar in nya hittepåkostnader.

        Gilla

  3. Jan Linder

    Svensk skogsindustri, och därmed skogsägarna, är helt beroende av att skogsprodukterna säljs på den internationella marknaden. För att kunna göra det och få ut ett anständigt pris, måste man idag vara miljöcertifierad. Det innebär att man måste leva upp till de krav certifieringen ställer annars kan man, vid grova överträdelser, mista sitt certifikat. Är det någon av alla er som vill kunna avverka nyckelbiotoper som på allvar tror att det skulle gå att försvara för våra internationella kunder? Nej, om vi oblygt skulle börja avverka nyckelbiotoper och det blir känt så skulle svenska skogsprodukter bli mycket svårsålda på marknaden. Och vad blir då den svenska produktionsskogen värd? Lösningen ligger inte i att avverka de få procent nyckelbiotoper vi har. Lösningen ligger i att ge rimlig ersättning till markägare som har mer nyckelbiotopsarealer än vad som är rimligt att de själva ska bära kostnaden för att bevara. LRF och andra bör lobba mot riksdag och regering att avsätta tillräckligt med medel för en sådan kompensation, inte lobba för att nyckelbiotoper ska mörkas (dvs att inventeringen ställts in). Det ligger i hela skogsbrukets intresse att Sverige, både skogsbruket och politiskt, har en trovärdig hantering för bevarande av skogens biologiska mångfald.

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Beslut om nyckelbiotoper är ju synnerligen rättsosäkra och går ju inte ens att överklaga. Dessutom finns det ju inget tak på hur mycket mark som får vara nyckelbiotop. Från början var det ju en halv promille av skogsmarken, nu är det flera procent. Å för den enskilda skogsägaren, blir ju en nyckelbiotop oftast en ekonomisk katastrof.

      Om nu certifierad skog är så mycket mer värdefull än ickecertifierad skog, så måste certifieringstillägget öka radikalt. Då skulle det också bli lönsamt för skogsägaren att certifiera sig, vilket det knappast är idag.

      Å borde inte certifieringsorganen själva kunna betala en slant till skogsägarna, för certifierad råvara? Säg 50 kr/m3 eller så? Summan får ju givetvis tas in från medlemsorganisationerna, alltså de organisationer och föreningar som sitter och förhandlar om villkoren.

      Gilla

      Svara
  4. Dag Lindgren

    Artdatabanken har börjat ta betalt av kommuner för information var det finns var det finns känsliga arter https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=406&artikel=7205001 Det är två problem för skogsägarna. Ett problem redan i dag är att skogsägarna inte får reda på var det finns känsliga arter inför skogsbruksåtgärder, så de kan ta hänsyn till det. Men nu blir dessutom tillgången på data olika i olika kommuner berorende på om de betalar eller ej för informationen. Denna geografiskt olika tillgång till information tror jag blir ett ytterligare tillkommande rättssäkerhetsproblem och osäkerhetsproblem som ytterligare bidrar till skepsis från markägarna om vad myndigheterna kan hitta om skog börjar bli värdefull för arter. Avgiftbeläggningen kommer att slå hårdast mot skogen, eftersom största delen av skogen ligger i små kommuner med dålig ekonomi. Desssa kommer att vara mindre villiga att betala. Troligen överdriver jag problematiken, men eftersom den är alldeles ny så ville jag dela med mig av den för diskussion.

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      Lade ut på twitter också och fick några respons, bla ”Även av Länsstyrelsen och Skogsstyrelsen om jag är rätt informerad. Dessa har (så vitt jag fått information) vägrat betala och ska redan nu vara avstängds från systemet.” Detta gör det mycket intressantare eftersom skogsbrukets ärenden granskas mest av länsstyrelser och Skogsstyrelse. Kanske något direkt frågar efter helgen?

      Gilla

      Svara
      1. Dag Lindgren

        Fick bekräftelse från Skogsstyrelseanställd ”Vad jag minns ville Artdatabanken ha 50 000 kr per år och handläggare med certifikat. Med 2-3 handläggare per distrikt skulle det blivit flera miljoner per år. SKS vägrade. Dessutom är det olagligt för en myndighet att ta ut avgifter som strider mot avgiftsförordningen.”

        Gilla

      2. Niklas

        Tack Dag, för att du delar med dig.

        Det är väl bara nyttigt för myndigheter att betala själva för information. Det får vi dödliga annars göra ofta åt myndigheter, tycker jag.

        Å för länsstyrelser + skogsstyrelsen är det ju ändå ganska små belopp, vilket lätt kan finansieras genom en marginell lönesänkning för de aktuella byråkraterna. Med tanke på att skatten + arbetsgivaravgifter dessutom utgör ca 50-65% av de totala lönekostnaderna, torde den reella lönesänkningen bli ganska marginell för dessa byråkrater. Knappast mer än några hundralappar per månad i näven.

        Som enskild företagare får jag ständigt fundera om det behövs investeras något i firman, eller om jag kan leva på rost och röta ett tag till och därmed kunna ta ut en lite högre lön denna månad.

        Gilla

  5. Lars Laestadius

    Niklas!

    Visst vore det fint att ha ett gediget och väl balanserat hus vars grund vilar på demokratiskt överenskomna principer, vars väggar motar de kalla opinionsvindarna medan taket håller det ideliga droppet av hittepåkostnader ute.

    Frågan är bara vem arkitekten skall vara.

    Att det politiska systemet via staten har en roll att spela är väl odiskutabelt, men vilken och hur stor?

    Varför, undrar jag, vill du att staten skall rita det nya huset? Är det klokt att förkasta statens kompetens och samtidigt anlita den som huvudarkitekt? Är det inte naivt att sätta sin tro till just den instans du så ivrigt och ihärdigt kritiserar?

    Varken Skogsriket eller den nationella skogsprogrammet har väl rosat marknaden. Den ofantliga sektorns mycket hållbara behov av skatteuppbörd gör väl ingen skogsägare glad. Att äganderätten urholkas är väl heller ingen positiv merit. Skogsägarrörelsens klagobrev faller ju tätt som höstlöven.

    Vore det inte bättre att ta initiativet än att vänta på nästa pålaga? Skulle inte sektorns aktörer tillsammans kunna utarbeta ett förslag som är bättre än statens? Skulle inte staten välkomna ett genomarbetat och i sektorn väl förankrat förslag?

    Staten har annat att göra. Kan inte sektorn sköta sig själv?

    Gilla

    Svara
    1. Niklas

      Lars! Vad ditt korthus beträffar, så måste ju staten först riva det gamla missfostret till hus, som de själva har byggt upp vida lagstiftningen. Alltså bort med alla obligatoriska avverkningsanmälningar, nyckelbiotoper, reservat, Natura 2000, biotopskydd etc. från skogen. Sedan kan ju marknaden bygga upp ett nytt hus, om någon nu vill betala ett marknadspris för att på FRIVILLIG väg ”skydda” en viss bit skog.

      Angående demokrati i skogen, så är det väl högst rimligt att statens, landstingens och kommunernas egendom ska styras av ”demokratiskt fattade” beslut. Men den privatägda skogen är ju just privatägd och där ska givetvis respektive markägare få styra och ställa som den vill på sin lilla plätt. Det är ju själva kärnan i äganderätten.

      För så fort markägaren ska tvingas dansa efter statens pipa, så får vi ju ett kommandoskogsbruk, vilket bara leder till elände för inblandande parter. Samhället förlorar mycket naturvård, som de annars kunde ha fått mer eller mindre gratis. Anledningen är att vissa skogsägare gärna vill utveckla en pärla på sin mark – så länge de själva får styra och ställa om den! Men av ren självbevarelsedrift röjer och gallrar alltså många privata skogsägarna idag bort mycket potentiell naturvård. För det blir helt enkelt alldeles för dyrt för skogsägaren idag att på statens kommando tvingas spara avverkningsmogen skog.

      Angående din avslutande fråga, så är det rimligtvis naturvården, som själva ska bära sina kostnader. Det lär ju tyvärr inte ske, så länge kostnaderna kan vältras på skogsägare och den ofantliga sektorn. Å för själva slutkunden spelar det ju knappast någon roll om dasspappret är certifierat eller ej, när man har rännskita.eller ej. Det viktiga är att det då finns dasspapper att tillgå. Så slutkunden bryr sig inte nämnvärd om sparad natur, när det väl kommer till kritan!

      Gilla

      Svara
      1. Lars Laestadius

        Niklas!

        Tyvärr är jag benägen att hålla med dig. Marknaden bryr sig inte. I alla fall inte ännu.

        Jag noterar att Tyskland under mer än ett århundrade har skogsprodukter från Sverige. Med tiden har dem samlade volymen blivit stor. Tack vare denna import har man sluppit pressa sin egen skog för virkesproduktion. Svensk skog har givit tyskarna bostäder, tidningar, skolböcker, toalettpapper, med mera. Tyskland har i gengäld exporterat kalhyggen till Sverige.

        Om Tyskland hade velat hade man kunnat betala extra för virket och i gengäld ställt krav på större natur hänsyn. Om tyska virkesköpare dykt upp i Sverige med bestämda ekologiska krav och fickorna fulla med D-mark hade vår skog kunnat se annorlunda ut. Men det gjorde man inte. Istället har man städse undvikit att ställa skarpa miljökrav, pressat priset så gott man kunnat, och därmed styrt skogsbruksmetodernas utveckling i den svenska skogen.

        Jag finner det övermaga när tyska intressen efter ett sekel av hårda kostnadskrav plötsligt beklagar sig över den effekt som dessa har haft på den svenska skogen. Rimligen borde man nu erbjuda sig att betala extra, så att skogsbruket kan börja reparera det ekologiska slitage som den tyska konsumtionen har medfört. Men det gör man inte. I stället hotar man med att sluta köpa virke från Sverige. Man anser sig med detta ta ett högre moraliskt ansvar när allt man gör är att springa från notan.

        Certifieringen erbjuder de kunder som vill att ställa och betala för högre krav. Men betalningen uteblir. Detta är trist att konstatera men tycks vara ett faktum. Marknaden har ännu inte velat rätta matsäcken efter mun. Där är vi eniga, tyvärr.

        Men jag håller inte med om att äganderätten i skogen är eller bör vara så stark att varje fastighet kan bete sig som en fästning vars murar definierar ett eget regelverk. Skogen är alltför mycket en nationell tillgång för att staten skall acceptera de enskilda fastighetsägarnas fullständiga autonomi.

        Inte ens i USA fungerar det så. Efter andra världskriget ställde den federala staten diagnos på familjeskogsbruket och fann situationen oacceptabel. Bolagen fick ett ultimatum – antingen gör ni något för att förbättra skogsbruket på de enskilda fastigheterna eller så inför vi regleringar. Branschens svar, som man alltså utformade själv för att undvika federal lagstiftning, var ett program för att hjälpa skogsägare med råd och utbildning. Programmet fick namnet Sustainable Forestry Initiative och utvecklades så småningom, under trycket från FSC, till världens största system för skogscertifiering.

        Notera att det var branschen själv som utformade och byggde upp programmet. Statens insats var att skapa motivation.

        Och då är vi tillbaka till min huvudpunkt. Varför kan inte skogsägarnas organisationer själva rita ett nytt hus om man inte är nöjd med det man har? Varför klaga på Statens inkompetens och senfärdighet när man själv vet bättre och kan arbeta effektivare? Varför inte sluta gömma sig bakom statens kjolar och själv föreslå en ny ordning?

        Gilla

      2. Niklas

        Lars! Det ligger självfallet inte i virkesköparens intresse att betala för naturvård etc.. För varje ha som avsätts, så blir det ju ett ha mindre skog tillgängligt för virkesmarknaden, vilket bara innebär högre priser på det virke som blir kvar på marknaden. Å högre priser än absolut nödvändigt ligger inte i virkesköparnas intressen. Det är ju minst sagt elementär marknadsekonomi.

        Nä, det är inte virkesköparna och skogsindustrin som skriker efter mer naturvård, utan de är ju SNF, WWF, Skydda skogen m.fl organisationer som ständigt vill ha mer naturvård. Å då är det ju rimligt att dessa organisationer + deras medlemmar också får stå för fiolerna för den efterfrågade naturvården. (Hur vida kraven på naturvård i skogen påverkas av att miljöföreningarna får bära kostnaden för naturvård, låter jag vara osagt). Sedan får markägaren välja om det ska produceras naturvård eller virkesproduktion på sin mark, beroende på vad som lönar sig bäst.

        Angående utbildning så vet jag att åtminstone Södra har en hel del kurser för sina medlemmar. Förmodligen har även övriga skogsägarföreningar också utbildningar för sina medlemmar. Däremot erbjuder kanske inte privata virkesköpare någon utbildning till ”sina” skogsägare, mer än enstaka skogsdagar.

        Enligt dig så var det alltså virkesköparna, som på den amerikanska statens kommando tog fram ett skyddsprogram? Det är ju just den typ av kommandoskogsbruk jag vill undvika. För då är ju inte detta program byggt på skogsägarnas frivillighet, utan på statliga hot. Dessutom kan ju programmet vara en bidragande orsak till att USA nu har den president de nu har…

        Som jag tidigare skrev, så är det ju inte skogsnäringen som har byggt det genomruttna hus av obligatoriska avverkningsanmälningar, i vissa fall t.o.m. avverkningstillstånd, avverkningsförbud, biotopskydd, nyckelbiotoper, Natura 2000 etc. Det är staten som byggt detta och som således får se till att riva detta.

        Om staten väl annonserar att detta ska rivs ner, så kan säkert skogsnäringen börja skissa på ett nytt hus, byggt på frihet och marknadsekonomi och valfrihet. Men så länge inte staten annonserar någon sådan rivning, finns det väl ingen större anledning för skogsbruket att skissa på ett nytt hus? För risken är ju annars att skogsbrukarna tvingas ta hänsyn till dubbla regelverk vilket självfallet ska undvikas till varje pris.

        Gilla

  6. Dag Lindgren

    Lars: vårt hus (den svenska skogsnäringen och skogen) är en av de bästa i världen och det behövs inget nyritat nytt hus. Se till exempel här hur ”bra” vi här (FSC-associerat dokument) https://www.nepcon.org/sourcinghub/timber/timber-sweden. Du Lars om någon borde ha de internationella perspektiven för att se detta. Svensk skog är ett föredöme och bör inte försämra den rollen. Men även bra hus behöver unerhåll, anpassning till ny teknik och ny miljö, reparationer och förbättringar. Och förvisso kan och vill Staten spela en roll och skulle inte tolerera att sektorn skötte sig själv..

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s