Personliga tolkningar av Nagoya-avtalet i forskningens namn

Nyligen publicerade Länsstyrelsen i Örebro län rapporten Från skydd av skog till grön infrastruktur skriven av Per Angelstam. I rapporten knyter Angelstam an till sina gamla bristanalyser men gör också bedömningar av vad som krävs för att Sverige ska uppfylla Aichi-mål 11 från CBD-avtalet från Nagoya. Angelstam drar tämligen långtgående slutsatser som till stor del tycks vara hans personliga bedömningar.

1997 var Angelstam en av författarna till en regional bristanalys som fick stort genomslag för bedömningar av hur mycket skog som anses behöva skyddas. Bristanalysen fick en uppföljning år 2010. I dessa gjordes bedömningen att mellan 8-16 % av skogslandskapet behöver ges ett skydd för att klara den biologiska mångfalden. Den högsta siffran, 16 %, gäller sydligaste Sverige. I snitt ansågs 10 % behöva ett skydd. Nivåerna ansågs nog på sin tid vara mycket svåra att nå, men med den dramatiska utveckling naturvården haft de senaste 20 åren skulle nog många mena att vi idag nått nivåerna i stora delar av landet.

Men i Angelstams nya rapport hävdar han att nivåerna inte längre är aktuella. Nivåerna var nämligen satta så att de gällde om tillräckligt mycket av det brukade landskapet skulle skötas med skogsbruksmetoder som härmade naturlig skogsdynamik. Angelstam menar att skogsbruket inte levt upp till förväntningarna och att det därför krävs betydligt större avsättningar. Vad Angelstam förväntade sig 1997 (och 2010 när man ännu ansåg att bedömningarna stod sig) vet jag inte riktigt, men jag skulle nog säga att skogsbrukets naturvårdsinsatser har överträffat alla rimliga förväntningar de senaste 20 åren. Mängden frivilliga avsättningar blev dubbelt så stora som de målnivåer man hade då. Den generella hänsynen ligger idag på ca 8 % av avverkningsarealen medan man för 10 år sedan bedömde att den låg mellan 2-3 %. Genom målbildsarbetet torde hänsynen också utformas på ett bättre sätt.

Tyvärr känns de nya bedömningarna som en efterhandskonstruktion vilket inte stärker tilltron till rapportens vetenskapliga kvalitet. Jag tror personligen inte det går att hitta en nivå för hur mycket naturskydd som behövs för att bevara biologisk mångfald. Mångfalden som den ser ut vid ett särskilt tillfälle är inget som kan bevaras. Hur mycket som ska avsättas handlar istället om en ambitionsnivå. De artspecifika tröskelvärden som belagts i vetenskapliga studier handlar om andelen lämplig miljö för arten, och inte om andelen ursprunglig eller skyddad miljö.

Aichi-mål 11 från CBD-mötet i Nagoya innebär att världens länder ska bevara minst 17 % av land- och sötvattensytan i form av områden av särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Angelstam menar att Sverige är långt ifrån målet eftersom bara formellt skydd och frivilliga avsättningar på produktiv skogsmark kan räknas med, för att 17 % måste skyddas i alla biogeografiska regioner och för att många områden inte kan inräknas på grund av bristande konnektivitet. Angelstam tycks helt ha missat att nivån är politiskt beslutad som en avvägning mellan olika intressen, inte satt för att tillgodose naturvårdens önskemål. Den har framförhandlats mellan länder för att vara möjlig att nå. Det går därför inte att som Angelstam tro att ens egen tolkning av målen är korrekt, utan tolkningen måste bli ett politiskt beslut.

Faktum är att Sverige till stor del redan gjort sin tolkning av hur målet ska uppfyllas genom regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Där anges att etappmålet visar hur Sverige ska uppnå Aichimål 11. Hit räknas formella och frivilliga avsättningar oberoende av naturtyp, men också de skogliga impediment som håller tillräcklig kvalitet för att medräknas.

Men vari ligger då Angelstams misstag? Först anser han att målet gäller 17 % för produktiv skogsmark och att målet ska vara 17 % i varje naturgeografisk region. Han menar därför att Sverige inte kan tillgodoräkna sig stora avsättningar kring fjällen. Detta motiverar han med att det ska vara representativa områden. Men Nagoyamålet specificerar aldrig hur bevarandet ska fördelas mellan naturtyper eller regioner. Och vad som är representativt torde vara ganska mycket i betraktarens öga. Någon kanske skulle säga att ett stort fokus på fjällmiljöer vore representativt för Sverige.

CBD (Konventionen om biologisk mångfald) anger dock själva i en vägledning hur det kan tolkas. Där förklarar man “be ecologically representative” som “protected area systems should contain adequate samples of the full range of existing ecosystems and ecological processes, including at least 10% of each ecoregion within the country”.  Det handlar alltså om urval av existerande ekosystem, och inte en proportionell fördelning av dem. Likaså pratar man om minst 10 % i varje ekoregion inom länderna när Angelstam hänvisar till 17 % i varje biogeografisk region.

Men det jag upplever som mest problematiskt med Angelstams tolkning är kanske att han anser att många områden inte kan inräknas för att de inte ingår i en fungerande grön infrastruktur. Han anser att en stor del av avsättningarna och värdekärnorna inte är funktionella. För att arterna ska överleva måste det nämligen finnas tillräckligt mycket av rätt miljö i landskapet. Men hela det svenska skogslandskapet är en del av den gröna infrastrukturen. Även i det brukade landskapet finns strukturer som är värdefulla även för arter som anses missgynnas av skogsbruk. Avsättningarna har därför betydelse för en mängd arter och kan bidra till bevarandet även av många arter som har långt till nästa avsättning.

Med bedömningen att avsättningar och värdekärnor inte är tillräckligt funktionella för att inräknas i Nagoya-målet säger han också indirekt att de flesta nyckelbiotoper inte alls har särskild betydelse för biologisk mångfald och därmed egentligen inte är nyckelbiotoper.

Områdena ska enligt Nagoyamålet ha särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, vilket inte betyder att alla arter ska bevaras av miljöerna för att de ska medräknas. För övrigt kan även områden som är viktiga för ekosystemtjänster inräknas. CBD exemplifierar detta med områden av betydelse för vattenförsörjning, erosionsskydd samt heliga platser. Ett område avsatt för friluftslivet kan alltså inräknas även om det helt saknar betydelse för bevarandet av ovanliga arter.

Som forskare får man naturligtvis ha åsikter och torgföra dem precis som andra. Men det är olyckligt när mer privata ställningstaganden ges en legitimitet i sken av att vara forskning, när de publiceras i myndigheternas rapporter.

Annonser

1 thought on “Personliga tolkningar av Nagoya-avtalet i forskningens namn

  1. Dag Lindgren

    Bra analys! Nedre gränser för naturvårdsbehov kan inte exakt beräknas. Man bör börja i andra ändan: Hur stora resurser Sverige är villigt att avsätta? Sedan göra bra kompromisser inom den ramen. Slutligen ha en diskussion om ramen räckte för rimlig uppfyllnad. Eftersom Sveriges situation är gynnsam med lågt och minskande befolkningstryck i skogen, mest icke introducerade arter, ”tillfälligt gästande” ekologi i en interglacial med liten betydelse efter nästa istid, arter med stor utbredning som har lätt att migrera och anpassa sig till nya förhållanden (inga globalt utrotade arter) etc., så bör kompromissen innebära mindre naturvård i Sverige än längre söderut. Det gäller också för vad Sverige internationellt lovat. Sverige behöver inte maximera ambitionen vid uppfyllande. Och, som Gunnar påpekar, så har Sverige redan åtgärdat många av naturvårdsbristerna i svensk skog!

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s