Månadsarkiv: mars 2019

Hur mycket naturskog krävs för att bevara mångfalden?

Ett påstående som ofta förekommer i skogsdebatten är att forskning visar på ett tröskelvärde där minst 20 % av skogen måste skyddas eller utgöras av ursprungliga miljöer för att klara den biologiska mångfalden. Senast dök påståendet upp här. Problemet med påståendet är att de vetenskapliga beläggen för tröskelvärdet är mycket svagt.

När Artdatabanken rapporterar bevarandestatusen för svenska naturtyper till EU sätter man referensnivån för gynnsam bevarandestatus till 20 % av vad som bedöms ha funnits i ett förindustriellt landskap. Det är en nivå vi aldrig kommer nå och den bygger på samma tveksamma antagande om tröskelvärde för ursprunglig areal. Andra länder sätter referensnivån vid vad som fanns då art- och habitatdirektivet började gälla.

De som driver frågan om 20 % skyddad natur menar ofta att skyddet måste vara proportionerligt. Vi ska skydda 20 % av alla naturtyper, gärna nedbrutet på olika skogstyper; lövskog, ädellövskog, tallskog, kalkbarrskog osv. Tjugo procent av den produktiva skogsmarken behöver skyddas liksom 20 % av den lågproduktiva. En skarp biologisk gräns tycks gå vid en bonitet på 1 m3/ha och år.

Borde man inte egentligen även skilja på brukad skog och obrukad skog eftersom de precis som produktiv/improduktiv skog närmast anses ha diametralt olika förutsättningar för mångfalden? Men skulle vi bara skydda 20 % av den obrukade skogen skulle ju inte särskilt många värdekärnor skyddas. Frågan låter kanske raljant, men den har faktiskt relevans.

I många andra länder har man ianspråktagit stora delar av sitt land till jordbruk och annan markanvändning, medan vi i Sverige har ianspråktagit stora delar av vårt land för skogsbruk. Ändå är det 20 % av skogen som ska skyddas, vilket förstås innebär ett betydligt lägre åtagande för avskogade länder. I ett land som till 20 % utgörs av skog skulle det räcka för mångfalden att 4 % av landskapet utgörs av naturliga skogsmiljöer. Skulle skogarnas mångfald bevaras bättre i detta land än i Sverige, trots att de bevarade skogarna är så mycket mer fragmenterade där? Våra brukade skogar ger ju en betydligt bättre ”grön infrastruktur” för skogsarter än åkrar och urbana miljöer.

De studier jag sett som gör antaganden om att 20 % ursprungliga miljöer behövs, bygger sina antaganden på tröskelvärden för enskilda arter eller artgrupper. Dessa arter bedöms behöva 10-30 % lämplig livsmiljö i landskapet för att överleva långsiktigt. Observera att lämplig miljö är något helt annat än ursprunglig eller skyddad. Exempelvis stjärtmesen behöver minst 15 % lövrik skog på landskapsnivå. Skogen behöver dock inte vara skyddad eller ursprunglig.

Stjärtmesen hade kunnat överleva i ett land med bara 20 % skog, om skogen huvudsakligen var lövrik. Om skogen inte var så lövrik skulle det dock knappast hjälpa att 4 % av landskapet (20 % av skogen) utgjordes av ursprunglig eller skyddad skog.

Det kan förstås vara så att skogarter med stora krav på landskapet inte finns kvar i skogfattiga länder. Men om vi nu bortser från det; Tänk er två länder med lika mycket naturlig skog som andel av hela landskapet. Det ena landets naturskogar omges av brukad skog och det andra landets av åkrar och asfaltsytor. I vilket land bevaras skogsarterna bäst? Drar ni samma slutsats som jag är det lika relevant med andel av den obrukade skogen i Sverige som andel av hela skogen i ett huvudsakligen avskogat land.

När man pratar om tröskelvärden för skyddad/ursprunglig natur ser man ofta värdekärnorna som öar i ett i övrigt otjänligt hav. Så ser det inte ut i svenska skogar. De flesta växterna och djuren finns i den brukade skogen. I hela skogslandskapet finns strukturer som är viktiga även för många arter som anses känsliga för skogsbruk. Men ofta glömmer vi bort de arter som trivs bra i den brukade skogen och kanske även gynnas av brukandet. Det gäller inte minst alla störningsgynnade arter som får nya chanser varje gång ett hygge tas upp. De är sällan hotade, men behöver likväl sin del av landskapet.

Tröskelvärdena på 10-30 % lämplig miljö gäller förstås bara vissa arter, ofta arter med mer generella krav. Mycket specialiserade arter skulle aldrig överlevt med sådana krav eftersom landskapet aldrig kunnat erbjuda så mycket livsmiljö. Men en del arter kräver ganska stora arealer och olika arter har helt olika krav på sin miljö. 20 % av landskapet kommer därför aldrig räcka för att tillfredsställa alla arters behov. Jag tror inte heller att det räcker med 100 % när vi räknar in alla arter, inklusive de som tål skogsbruk. En del arter har dykt upp av en slump och har egentligen inte förutsättningar att överleva långsiktigt i Sverige. Hur mycket vi ska avsätta handlar istället om en ambitionsnivå. Det finns inget vetenskapligt svar på frågan.

Annonser

Personliga tolkningar av Nagoya-avtalet i forskningens namn

Nyligen publicerade Länsstyrelsen i Örebro län rapporten Från skydd av skog till grön infrastruktur skriven av Per Angelstam. I rapporten knyter Angelstam an till sina gamla bristanalyser men gör också bedömningar av vad som krävs för att Sverige ska uppfylla Aichi-mål 11 från CBD-avtalet från Nagoya. Angelstam drar tämligen långtgående slutsatser som till stor del tycks vara hans personliga bedömningar.

1997 var Angelstam en av författarna till en regional bristanalys som fick stort genomslag för bedömningar av hur mycket skog som anses behöva skyddas. Bristanalysen fick en uppföljning år 2010. I dessa gjordes bedömningen att mellan 8-16 % av skogslandskapet behöver ges ett skydd för att klara den biologiska mångfalden. Den högsta siffran, 16 %, gäller sydligaste Sverige. I snitt ansågs 10 % behöva ett skydd. Nivåerna ansågs nog på sin tid vara mycket svåra att nå, men med den dramatiska utveckling naturvården haft de senaste 20 åren skulle nog många mena att vi idag nått nivåerna i stora delar av landet.

Men i Angelstams nya rapport hävdar han att nivåerna inte längre är aktuella. Nivåerna var nämligen satta så att de gällde om tillräckligt mycket av det brukade landskapet skulle skötas med skogsbruksmetoder som härmade naturlig skogsdynamik. Angelstam menar att skogsbruket inte levt upp till förväntningarna och att det därför krävs betydligt större avsättningar. Vad Angelstam förväntade sig 1997 (och 2010 när man ännu ansåg att bedömningarna stod sig) vet jag inte riktigt, men jag skulle nog säga att skogsbrukets naturvårdsinsatser har överträffat alla rimliga förväntningar de senaste 20 åren. Mängden frivilliga avsättningar blev dubbelt så stora som de målnivåer man hade då. Den generella hänsynen ligger idag på ca 8 % av avverkningsarealen medan man för 10 år sedan bedömde att den låg mellan 2-3 %. Genom målbildsarbetet torde hänsynen också utformas på ett bättre sätt.

Tyvärr känns de nya bedömningarna som en efterhandskonstruktion vilket inte stärker tilltron till rapportens vetenskapliga kvalitet. Jag tror personligen inte det går att hitta en nivå för hur mycket naturskydd som behövs för att bevara biologisk mångfald. Mångfalden som den ser ut vid ett särskilt tillfälle är inget som kan bevaras. Hur mycket som ska avsättas handlar istället om en ambitionsnivå. De artspecifika tröskelvärden som belagts i vetenskapliga studier handlar om andelen lämplig miljö för arten, och inte om andelen ursprunglig eller skyddad miljö.

Aichi-mål 11 från CBD-mötet i Nagoya innebär att världens länder ska bevara minst 17 % av land- och sötvattensytan i form av områden av särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster.

Angelstam menar att Sverige är långt ifrån målet eftersom bara formellt skydd och frivilliga avsättningar på produktiv skogsmark kan räknas med, för att 17 % måste skyddas i alla biogeografiska regioner och för att många områden inte kan inräknas på grund av bristande konnektivitet. Angelstam tycks helt ha missat att nivån är politiskt beslutad som en avvägning mellan olika intressen, inte satt för att tillgodose naturvårdens önskemål. Den har framförhandlats mellan länder för att vara möjlig att nå. Det går därför inte att som Angelstam tro att ens egen tolkning av målen är korrekt, utan tolkningen måste bli ett politiskt beslut.

Faktum är att Sverige till stor del redan gjort sin tolkning av hur målet ska uppfyllas genom regeringsbeslutet om etappmål för biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Där anges att etappmålet visar hur Sverige ska uppnå Aichimål 11. Hit räknas formella och frivilliga avsättningar oberoende av naturtyp, men också de skogliga impediment som håller tillräcklig kvalitet för att medräknas.

Men vari ligger då Angelstams misstag? Först anser han att målet gäller 17 % för produktiv skogsmark och att målet ska vara 17 % i varje naturgeografisk region. Han menar därför att Sverige inte kan tillgodoräkna sig stora avsättningar kring fjällen. Detta motiverar han med att det ska vara representativa områden. Men Nagoyamålet specificerar aldrig hur bevarandet ska fördelas mellan naturtyper eller regioner. Och vad som är representativt torde vara ganska mycket i betraktarens öga. Någon kanske skulle säga att ett stort fokus på fjällmiljöer vore representativt för Sverige.

CBD (Konventionen om biologisk mångfald) anger dock själva i en vägledning hur det kan tolkas. Där förklarar man “be ecologically representative” som “protected area systems should contain adequate samples of the full range of existing ecosystems and ecological processes, including at least 10% of each ecoregion within the country”.  Det handlar alltså om urval av existerande ekosystem, och inte en proportionell fördelning av dem. Likaså pratar man om minst 10 % i varje ekoregion inom länderna när Angelstam hänvisar till 17 % i varje biogeografisk region.

Men det jag upplever som mest problematiskt med Angelstams tolkning är kanske att han anser att många områden inte kan inräknas för att de inte ingår i en fungerande grön infrastruktur. Han anser att en stor del av avsättningarna och värdekärnorna inte är funktionella. För att arterna ska överleva måste det nämligen finnas tillräckligt mycket av rätt miljö i landskapet. Men hela det svenska skogslandskapet är en del av den gröna infrastrukturen. Även i det brukade landskapet finns strukturer som är värdefulla även för arter som anses missgynnas av skogsbruk. Avsättningarna har därför betydelse för en mängd arter och kan bidra till bevarandet även av många arter som har långt till nästa avsättning.

Med bedömningen att avsättningar och värdekärnor inte är tillräckligt funktionella för att inräknas i Nagoya-målet säger han också indirekt att de flesta nyckelbiotoper inte alls har särskild betydelse för biologisk mångfald och därmed egentligen inte är nyckelbiotoper.

Områdena ska enligt Nagoyamålet ha särskild betydelse för biologisk mångfald och ekosystemtjänster, vilket inte betyder att alla arter ska bevaras av miljöerna för att de ska medräknas. För övrigt kan även områden som är viktiga för ekosystemtjänster inräknas. CBD exemplifierar detta med områden av betydelse för vattenförsörjning, erosionsskydd samt heliga platser. Ett område avsatt för friluftslivet kan alltså inräknas även om det helt saknar betydelse för bevarandet av ovanliga arter.

Som forskare får man naturligtvis ha åsikter och torgföra dem precis som andra. Men det är olyckligt när mer privata ställningstaganden ges en legitimitet i sken av att vara forskning, när de publiceras i myndigheternas rapporter.

Att försöka styra frivillig naturvård genom ordens innebörd

Jag har många gånger lyft behovet att i större grad kombinera naturvård med brukande. Ska vi ha en ambitiös naturvård samtidigt som skogen ska kunna användas till allt annat vi önskar, är det nödvändigt.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har nyligen gått ut med en remiss som går i precis motsatt riktning. Det handlar om en ordlista för naturvårdande skogsskötsel där man önskar en samsyn kring hur olika begrepp ska användas. Det låter ju ganska oskyldigt, men i praktiken innebär det att man vill styra vad som får kallas naturvårdande skötsel och hur den utformas. Det är i nuläget bara en remiss, men är ändå ett tydligt exempel på när myndigheterna inte riktigt förstår värdet av att skogsägare vill göra olika. Denna strävan efter likriktning rimmar dåligt med en skogspolitik med principen ”frihet under ansvar”.

Enligt ordlistan ska begreppet naturvårdande skötsel bara tillämpas på objekt och områden som enbart har naturvårdsmål. Begreppet får inte användas i bestånd med kombinerade mål och inte om åtgärder där det finns ekonomiska incitament. Samtidigt skriver man i ordlistan att naturvårdande skötsel ofta efterliknar tidigare hävd. Hävd som förstås hade ekonomiska incitament. Den markägare som har betande djur på skogen som en del i sitt förtagande, och genom betet gynnar mångfalden, bör alltså inte hävda att hen bedriver naturvårdande skötsel.

Uttag av virke och GROT får normalt inte ske. Eventuellt avverkade träd ska helst lämnas på platsen eller flyttas till annat lämpligt ställe inom området. Åtgärderna ska alltså bara kosta pengar.

Detta är förstås inget som lockar enskilda skogsägare att göra naturvårdande skötselinsatser.

Inte heller ska åtgärder för friluftslivet räknas in i begreppet trots att friluftslivsinsatser traditionellt har setts som en del av naturvården.

Jag menar att skogsägaren själv måste få välja vilka frivilliga naturvårdsinsatser som ska vidtas. Vad som är naturvård ligger ofta i betraktarens öga och är inget som ska definieras av myndigheterna över skogsägarnas huvuden.

Myndigheterna har också åsikter om hur naturvårdsinsatserna ska prioriteras. Först ska man prioritera insatser för att bevara befintliga värden, sen restaurera och sist nyskapa. Även detta är något myndigheterna inte borde lägga sig i när det gäller frivilliga insatser. Man ska vara glad för alla insatser som görs oavsett hur skogsägaren gjort sina prioriteringar.

Sist i ordlistan finns ett antal begrepp som myndigheterna anser att man bör undvika att använda i samband med naturvårdande skogsskötsel. Man ska exempelvis inte prata om avverkning, naturvårdsgallring eller kontinuitetsskogsbruk vid åtgärder med naturvårdande syfte. Allt för att naturvård aldrig ska kunna sammanblandas med skogsbruk.

Jag tycker skogsägaren själv ska få välja vad man kallar sina åtgärder. Och om skogsägaren avverkar gran för att gynna ett lövbestånd är det kanske just en avverkning man gör. Jag tror att kontinuitetsskogsbruk ibland måste ses som naturvårdande skötsel i skogar som blivit alltför täta för de arter man vill bevara, samtidigt som skogens kontinuitet är viktig. Kontinuitetsskogbruk ger lägre produktion och innebär högre kostnader. Samtidigt är det ibland ett bra sätt att kombinera naturvård med brukande. Men ska vi få skogsägare att ta merkostnaden måste man kunna tillgodoräkna sig insatsen som en naturvårdande åtgärd.

Hela ordlistan andas en strävan efter vattentäta skott mellan naturvård och skogsbruk. Med den synen kommer vi få mindre naturvårdande skötsel samtidigt som vi försämrar möjligheten till en kostnadseffektiv naturvård som går hand i hand med andra nyttor.