Månadsarkiv: januari 2019

När intrångsersättningen ska prövas i domstol

Den senaste tiden har ett antal fall då skogsägare tvingats gå till domstol för att få ersättning för olika naturvårdsintrång uppmärksammats. Sådana fall menar jag oftast är slöseri med samhällets resurser.

Vid alla beslut som rör enskilda ska man göra en proportionalitetsavvägning. Om ett intrång ska kunna motiveras måste den vinst samhället gör vägas mot den skada den enskilde kan drabbas av. I denna avvägning tar man hänsyn till om det finns någon ersättningsrätt för intrånget.

Jag har full förståelse för beslut där staten i det enskilda fallet kan välja att göra ett intrång där man kalkylerar med ersättningen. Då har den som beslutar om intrånget gjort en bedömning att det är värt pengarna att göra dessa intrång. Men vad gäller exempelvis artskyddet och fjällskogsavverkningarna har staten genom domstolarna fråntagits rätten att välja när man tycker det är värt pengarna. Det har uppstått situationer där staten tycks tvingas till förbud även om man inte tycker det vara värt pengarna.

I fjällskogsfrågan var det Änokmålet som av Skogsstyrelsen tolkats som att avverkningstillstånd inte ska ges i fjällnära nyckelbiotoper. Myndigheten insåg att detta skulle bli dyrt och försökte undvika ersättning. Man tyckte inte det var värt pengarna att avsätta dessa områden när så mycket redan avsatts av den fjällnära skogen. Men när mark- och miljödomstolen tog ställning till skogsägarnas ersättningsanspråk drabbades Skogsstyrelsen av ett svidande nederlag. Det råder ingen tvekan om att rätten till ersättning finns.

En liknande situation har uppstått efter att staten förbjöd avverkning en bit från en tjäderspelplats. När frågan prövades av mark-och miljööverdomstolen fastslogs att förbudet var korrekt och proportionerligt eftersom skogsägaren har rätt till ersättning. Om detta tolkas som att myndigheterna ska meddela förbud i liknande situationer kommer man tvingas betala ut ersättning i många fall då man egentligen inte tycker det är värt pengarna att avsätta skogen. När Skogsstyrelsen meddelade förbudet utgick man från att ingen ersättningsrätt förelåg. Jag tror aldrig man hade drivit detta förbud med vetskapen om ersättningsrätten. Det är helt enkelt en dålig prioritering att avsätta stora arealer trivial skog inom en kilometer från spelplatsen för en livskraftig fågelart som inte tycks påverkas negativt av skogsbruket.

I ytterligare ett uppmärksammat fall stämmer skogsägare staten för att Skogsstyrelsen förbjudit dem att avverka skog i områden där orkidén knärot växer. Dessa skogsområden bedöms varken av Skogsstyrelsen eller länsstyrelsen som skyddsvärda. Man tvingas alltså lägga stora pengar på något man egentligen inte tycker det är värt pengarna att bevara. Knärot är en art som man ofta inte upptäcker eftersom den är liten och grönvit. Ofta syns bara de små bladen som ligger tryckta mot marken. Men den som letar noga kommer upptäcka att den är vanligare än man tror. Knärot finns i en stor del av våra skogar. Om man ska fortsätta förbjuda skogsbruk där knärot förekommer kommer hela naturvårdsanslaget och mer därtill att gå till detta.

knärot.jpg

Knärot ur grodperspektiv. Till vänster de blygsamma bladen så som de ofta syns. Till höger blommande knärot i 30-årig tallplantering i min egen skog.

Att ha generella förbud där proportionalitetsavvägningen i förväg anses avgjord för att markägaren kan stämma staten på ersättning innebär ett väldigt ineffektivt nyttjande av naturvårdsmedlen. Framförallt eftersom staten ofta inte anser att det är värt pengarna. Men också för att det innebär dyra domstolsprocesser som skogsägare förstås vill slippa, men som staten tvingas bekosta. Följden blir att det blir mindre pengar för den naturvård man skulle vilja prioritera.

Problemet kan lösas genom att i möjligaste mån undvika sådana generella förbud ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Istället får man, i de fall man anser mer omfattande intrång nödvändiga, lösa det med naturreservat, biotopskydd och naturvårdsavtal.

Vad gäller fjällskogen är 18:e och 19:e §§ i skogsvårdslagen helt onödiga. De reglerar när tillstånd inte ska ges och vilken ersättning som då gäller. I de fall det blir aktuellt med avslag tvingas man sannolikt ändå bilda reservat eller biotopskyddsområde. Det kan man göra utan dessa paragrafer, och utan dem kan staten själva välja när man tycker det är värt pengarna.

Detsamma gäller artskyddet. Det finns inget skäl att artskyddsförordningen ska kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. EU kräver inte det av oss. EU kräver i vissa fall att livsmiljöer för vissa arter ska skyddas från skador. Men detta kan också ske genom de instrument som är tänka att användas när mer långtgående intrång i markanvändningen krävs. Reservat, biotopskydd, naturvårdsavtal.

Brukandebegränsningar inom intrångströskeln, liksom begränsningar av ny markanvändning kan ibland behöva regleras med generella bestämmelser. Men när det gäller större intrång i pågående markanvändning måste den som meddelar förbudet i varje enskilt fall och i möjligaste mån kunna avgöra om det verkligen är värt pengarna. Jag skriver ”i möjligaste mån” eftersom det givetvis kan finns undantag som är svåra att förutse. Men i de exempel jag nämnt ovan finns ingen anledning till generella förbud som innebär en kostsam och ineffektiv naturvård.

Annonser

En dom som väcker fler frågor än den besvarar

Strax före jul kom en viktig dom från Mark- och miljööverdomstolen (MÖD). Den handlade om ett förbud från Skogsstyrelsen att avverka delar av ett skogsområde i närheten av en tjäderspelsplats. Den prejudicerande domen innebär ett godkännande av Skogsstyrelsens bedömning att artskyddsförordningens förbud även gäller potentiella kycklingbiotoper tämligen långt från själva spelplatsen. Åtminstone i delar av landet där tjädern har begränsade populationer. Att tjädern har gynnsam bevarandestatus i ett nationellt perspektiv ges ingen betydelse.

Domstolen anser att det finns ett krav i EU:s fågeldirektiv att förbjuda skador på fåglarnas fortplantningslokaler. Man drar denna slutsats utifrån en ganska vågad tolkning av en EU-dom mot Polen angående fördragsbrott i samband med avverkningar i Natura 2000-området Białowieska. Utifrån EU-domstolens argumentation kring att Polen ska bevara häckningslokaler för fåglar i det Natura 2000-område som utgör Mellaneuropas kanske värdefullaste naturskogsområde, drar MÖD slutsatsen att motsvarande krav gäller i hela skogslandskapet om fåglarnas bevarandestatus inte är säkerställd i området. Intressant nog är, såvitt jag vet, Sverige det enda EU-land som gjort denna tolkning av EU-direktivet. Inget annat land har, mig veterligen, infört generella förbud att skada fåglars fortplantningslokaler utanför Natura 2000-områdena.

Domen kan få väldigt stora konsekvenser för svenskt skogsbruk och svensk naturvård även om den bara skulle gälla fåglar som är listade i EU:s fågeldirektiv. Det rör sig nämligen om ganska vanliga fåglar som tjäder, spillkråka, tretåig hackspett och flera ugglearter där man kan förvänta sig att skogsbruket i många fall skulle inskränkas långt utöver intrångsbegränsningen. Följden blir att skogsägare tvingas stämma staten på ersättning. Det blir både dyrt och skapar osäkerhet för framtiden när man inte på ett tydligt sätt reder ut vad som gäller. Vad händer om en ny ägare till fastigheten lämnar in en avverkningsanmälan som den tidigare fått ersättning för?

Den tills nu viktigaste domen om artskyddet i skogen är den så kallade bombmurkledomen. I den konstaterades att det aldrig varit lagstiftarens avsikt att artskyddsförordningens bestämmelser skulle kunna innebära att pågående markanvändning avsevärt försvåras. Detta bland annat för att lagstiftaren aldrig övervägt rätten till ersättning. Om förbuden innebär att pågående markanvändning avsevärt försvåras ska skogsägaren därför få dispens. Anser myndigheterna ändå att bevarandevärdena väger tyngre än intresset att kunna bruka skogen får man istället använda sig av områdesskydd där ersättningen till markägare en gång för alla reds ut.

Den stora frågan jag hoppades få besvarad av MÖD var om bombmurkledomen även är tillämplig på fåglar. Man förleds lätt att dra slutsatsen att den inte kan tillämpas eftersom MÖD tycks mena att EU kräver dessa förbud av oss. Men MÖD nämner aldrig bombmurkledomen och ger inga skäl till att den inte skulle vara tillämplig. Om domstolen väljer att helt avvika från den hittills viktigaste domen på området, är det ytterst märkligt att man inte resonerar kring varför. Kanske är det så att skogsägarna skulle fått dispens om man hade sökt dispens före förbudet? En nekad dispens hade kanske varit oproportionerlig eftersom ingen uttrycklig ersättningsrätt finns då.

Nu valde domstolen den enkla vägen genom att kalla beslutet proportionerligt till följd av den ersättningsrätt som förbud enligt 12 kap 6 § miljöbalken medför. Detta utan hänsyn till de konsekvenser det får för kostnader, långsiktighet och möjlighet till avvägning mellan samhällsintressen. Hade Skogsstyrelsen varit medveten om konsekvenserna av sitt förbud tror jag aldrig man hade meddelat det. Myndigheterna ges hos domstolarna en hög trovärdighet inom sitt kunskapsfält. Genom sitt sätt att driva kraven på hänsyn har Skogsstyrelsen därför ett stort ansvar för de konsekvenser domen kan få. Jag menar att man har fel vad gäller tjäderns behov och hoten mot tjädern. Det finns inget som talar för att det är avverkningar som gör att tjädern klarar sig sämre i Västra Götaland än i resten av landet.

Det finns fler frågor där domen skapar ny osäkerhet. Domstolen lyfter särskilt att tjädern är upptagen i bilaga 1 till fågeldirektivet. Det tycks ges betydelse för frågan om huruvida EU:s medlemsstater ska sträva efter att undvika försämring av fåglarnas livsmiljöer även utanför Natura 2000-områdena. Vad betyder det för alla de fåglar som inte finns i bilagan men som myndigheterna anser vara prioriterade i det skogliga artskyddet? Gäller förbuden inte lavskrika, mindre hackspett och lappmes?

Domen gör det än viktigare att artskyddsförordningen ges en ny utformning. Men den ställer också stora krav på den som sätts att utreda förordningen. En ny utredare måste göra en annan tolkning av EU-domen om Białowieska än den MÖD gör. Annars kommer Sverige åter ställa sig ensamma i EU om sin tillämpning av EU-direktiven. Det skulle alla parter förlora på. En dyr och ineffektiv naturvård gynnar varken skogsbruket eller den biologiska mångfalden.