Månadsarkiv: november 2018

Skilj på förlust av biologisk mångfald globalt och i Sverige

För en tid sedan publicerade WWF sin Living Planet Report. Den visar att de studerade populationerna av ryggradsdjur i världen minskat med i genomsnitt 60 % under de senaste 44 åren. Situationen för den biologiska mångfalden i världen är i många avseenden allvarlig. Det är bra och viktigt att detta lyfts. Det konstiga är att miljöorganisationers fokus i naturvårdsfrågorna, trots dessa kunskaper, ofta ligger på svenska skogar.

Jag vet inte om det finns motsvarande studier kring hur det går för populationer av svenska ryggradsdjur. Men av de skogslevande artgrupper jag vet att det finns statistik kring, går det bra. Vi har sannolikt fler stora vilda däggdjur än på flera hundra år i Sverige. De stora rovdjuren liksom älg, vildsvin och hjortarna har ökat tydligt sen mitten av förra seklet. Antalet fågelpar har ökat med 8 miljoner i de svenska skogarna mellan 1998 och 2016. Även om många fågelarter sannolikt minskat tidigare har vi vänt utvecklingen i svensk skog.

Ändå har det i efterdyningarna av Living Planet Report, skrivits flera debattartiklar där fokus handlar om nya åtgärder i Sverige och inte sällan i skogen. Slutsatsen av brister i andra länder blir att vi måste göra mer i Sverige. Och självklart har vi utmaningar även här. Inte minst kring arter kopplade till det gamla jordbrukslandskapet. Men utifrån WWF-rapporten och svensk statistik drar jag slutsatsen att vårt skogsbruk bör ses som ett internationellt föredöme när det gäller nyttjande av naturresurser.

Svenska miljöorganisationer har de senaste åren aktivt försökt svartmåla svenskt skogsbruk och försökt förmå utländska marknader att bojkotta svenska skogsprodukter. Det bidrar inte till ett minskat tryck på de resurser runt om i världen som nyttjas på ett ohållbart sätt.

Den negativa utvecklingen i för ryggradsdjuren i världen har olika orsaker. Jakt, överfiske, exploatering och avskogning för att få ny jordbruksmark är viktiga faktorer. Men det övergripande problemet är att alltför många människor nyttjar resurser i samma områden. Ska trenderna vändas behöver vi fördela resurserna, bli mer resurseffektiva och mer resurssnåla.

Vi kan i Sverige minska vårt nyttjande av resurser. Men även om nyttjandet kan effektiviseras är minskad resursanvändning inte en möjlig väg för världen som helhet. Åtminstone inte på kort till medellång sikt. Det finns globalt ett stort och ökande behov av naturresurser. Och jag tror det är få som vill förvägra den växande världsbefolkningen mat, kläder, hygienprodukter och bostäder.

I Sverige har vi lyckats kombinera ett klimatsmart skogsbruk med bevarande av en rik biologisk mångfald. Detta samtidigt som vi kan bidra till lösningar på resursbristen i världen. Att begränsa vårt svenska skogsbruk löser inga problem. För när vi exporterar svenska trävaror ersätter det oftast något som är sämre för miljön. Varför ska vi lägga över ansvaret för produktionen på länder där den inte kan ske på ett hållbart sätt?

Annonser

Kan svenska naturvårdstjänstemän lockas till korruption?

Tänk er en situation där en enskild myndighetstjänsteman kan göra ett subjektivt ställningstagande som kan vara avgörande för enskildas ekonomi samtidigt som det finns andra starka intressen i frågan. Beslutet kan inte överklagas och det är närmast omöjligt att avgöra om beslutet är rätt eller fel. Makten ligger helt i den enskilde tjänstemannens händer.

Sannolikt skulle många ha intresse av att försöka påverka tjänstemannens beslut. Hade vi hört om en sådan situation i någon helt annan del av världen hade det nog inte varit någon tvekan om att risken för korruption var uppenbar. Men i Sverige finns väl ingen risk för korruption?

Som alla förstår drar jag en parallell till nyckelbiotopsinventeringen, där Skogsstyrelsen nu fått ett regeringsuppdrag att säkerställa att den är rättssäker. Skogsstyrelsetjänstemannens bedömning vid inventeringen kan innebära skillnader på hundratusentals kronor för skogsägaren, i vissa fall upp till miljonbelopp. För skogsägaren skulle det ibland vara värt ganska mycket att få ett ställningstagande i rätt riktning. Samtidigt finns naturvårdare, stugägare, turistföretagare mfl som kan ha starka intressen av att bevara ett skogsområde.

Jag tror inte det kan uteslutas att svenska tjänstemän lockas att göra ställningstaganden som påverkas av andra faktorer än de man är satt att bedöma. Och jag tror det finns få myndighetsbeslut som riskerar att uppmuntra till korruption så mycket som nyckelbiotopsinventeringen gör.

Korruption behöver inte betyda att man tar mutor. Det kan handla om att man i maktutövningen gynnar sig själv, vänner eller anhöriga. Jag vet ett exempel där en inventerare registrerade en tveksam nyckelbiotop intill en nära anhörigs fritidsbostad. I det fallet skulle han kanske gjort samma bedömning någon annanstans. Men vi har ett problem vid blotta misstanken.

I processen att utveckla nyckelbiotopsinventeringen fanns tidigare en diskussion om att personer utanför Skogsstyrelsen skulle kunna ges ett certifikat för att bli behöriga att registrera nyckelbiotoper. Det borde även innebära att sådana certifierade inventerare har rätt att avregistrera biotoperna. Jag skojade och sa att det kunde vara ett lukrativt jobb för den som vill jobba som konsult åt skogsägare. Men man sätter skrattet i halsen om man tänker sig samma sak bland tjänstemännen.

Vill vi på allvar ha en rättssäker nyckelbiotopsinventering måste vi också tänka oss risken för korruption. Då måste vi i första hand undanröja de ekonomiska konsekvenserna av inventeringen för enskilda skogsägare. Men vi måste också jobba med en större grad av objektivitet där en markägare kan bevisa att ett skogsområde inte är nyckelbiotop eller tydligt få bevisat för sig att det är det.

Den nya metodiken i nordvästra Sverige sägs göra inventeringen mer objektiv, transparent och förutsägbar. Vad säger det om inventeringen i resten av landet? Vore det inte rimligt att dessa ledord skulle gälla överallt?