Månadsarkiv: september 2018

Skulle de rödlistade arterna bli färre om kalhyggesbruket upphörde?

Ofta höjs röster för att kalhyggesbruket bör upphöra eller åtminstone radikalt minska. Ett av motiven är att så många skogslevande arter är rödlistade. Jag tror att en begränsad ökning av andelen hyggesfritt skogsbruk skulle berika vår mångfald. Det betyder inte att antalet rödlistade arter skulle minska. Skulle vi dramatiskt minska mängden hyggen skulle utan tvivel antalet rödlistade arter öka. Det beror inte i första hand på att vi på sikt skulle få färre lövträdsrika skogar, vilket visserligen skulle bli en följd.

Kalhyggen är en artrik miljö. Det beror på att den nystörda miljön erbjuder möjlighet för en mängd arter att etablera sig samtidigt som de flesta arter gynnas av en rik tillgång på ljus. Jag skulle säga att hygget är den del av skogens omloppstid som hyser flest arter av kärlväxter, och troligen även av många grupper av insekter.

De flesta arter som rödlistas gör det för att de minskar. Det kan vara bara för att de minskar ganska kraftigt, med minst 15 % under 10 år eller 3 generationer för arten. Det kan också vara för en begränsad minskning samtidigt som de är sällsynta eller har liten utbredning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle sannolikt innebära att de flesta typiska hyggesarterna skulle minska med minst 15 % och därmed uppfylla kriteriet för rödlistning. Det gäller även vanliga arter som hallon, mjölkört och kruståtel.

Men i nästan alla ekosystem är de flesta arterna sällsynta. Hyggen torde inte vara något undantag. De flesta hyggesarter förekommer nog sällsynt eller i begränsade områden. Även många av dessa skulle minska med minst 15 %. Andra skulle minska i mindre omfattning. Men om de samtidigt har små populationer eller har litet utbredningsområde skulle de ändå uppfylla kriterierna för rödlistning. En kraftig minskning av antalet hyggen skulle alltså ge ett stort nytillskott av rödlistade arter.

De befintliga arterna på rödlistan skulle knappast falla ur i någon större omfattning. Även om kontinuiteten är viktig för vissa arter är det oftast inte frånvaron av hyggen som är begränsande utan bristen på miljöer med mycket specifika kvaliteter. En övergång till ett kontinuitetsskogsbruk skulle framförallt ge mer av skiktad granskog med kontinuitet. Inte mer av exempelvis gamla och döda träd. Lövträden skulle på sikt bli färre.

Ganska många arter finns på rödlistan bara för att de är mycket sällsynta. Sådana arter kommer finnas nästan oberoende av vårt brukande eftersom de flesta arter är sällsynta i nästan alla ekosystem. Men det som ger flest arter på rödlistan är större förändringar. Förändringar gör att vissa arter ökar samtidigt som andra minskar. Men det är bara de som minskar som ger utslag på rödlistan. Att kraftigt minska antalet hyggen skulle vara en sådan förändring. Om förändringen anses vara bra eller dålig tar inte rödlistans kriterier hänsyn till.

Exemplet väcker förhoppningsvis några frågor:

  • Kan vi bryta de minskande trenderna för dagens rödlistade arter utan att nya arter minskar?
  • Borde vi ha en acceptans för att vissa arter minskar och därmed rödlistas?
  • Är det alls eftersträvansvärt att inte ha några rödlistade arter?
  • Är det bara vissa arter som får minska, och hur väljer vi i så fall vilket landskap vi ska sträva efter?
  • Är arter som gynnats av människan sämre? Hur ser vi då på odlingslandskapet?
Annonser

Utdöendeskulden och acceptansen för att människan tar plats

Många forskare och naturvårdsintressenter menar att ett stort antal arter minskar och kanske är dömda att dö ut för att det blivit för glest mellan deras miljöer. Trots att miljöerna inte minskar tror man att de finns i otillräcklig mängd för att bibehålla arterna på lång sikt. När miljöer av rätt kvalitet inte finns i tillräcklig omfattning blir arterna helt enkelt alltför känsliga för lokala slumpmässiga utdöenden. Det hjälper inte att vi idag får mer död ved, grova lövträd, lövträdsdominerad skog och gammal skog eftersom vi före 1990-talet inte tog den hänsyn vi tar idag. Fenomenet kallas för utdöendeskuld eftersom det rör sig om arter som, om inget drastiskt görs, redan är dömda att dö ut på grund av historisk markanvändning. Man kan prata om utdöendeskuld i olika skalor; global, nationell, regional, lokal.

Detta är ett av skälen till att många arter bedöms minska enligt rödlistan, trots att arternas miljöer inte minskar enligt statistik från Riksskogstaxeringen och trots att det saknas statistik över arternas faktiska utveckling.

Jag tror personligen att många arter har en betydligt bättre spridningsförmåga än vad som antas i samband med rödlistningen. Vår artsammansättning är trots allt präglad av ett landskap med storskaliga störningar som t.ex. brand, där arterna hela tiden tvingats hitta nya miljöer. Men jag utesluter inte att de har rätt vad gäller en del av arterna. Det gäller arter med små populationer och en dålig spridningsförmåga.

Det finns förstås arter vars miljöer ännu minskar till följd av vårt brukande. Det gäller exempelvis arter som missgynnas av att skogarna blir allt tätare eller av att allt färre trädbärande betesmarker hålls öppna. Det finns också en annan sorts utdöendeskuld som handlar om att strukturer i skogen inte nyskapas tillräckligt snabbt. Exempelvis minskar sannolikt antalet 300-åriga tallar trots att nästan alla tallar som är över 200 år sparas. Det finns helt enkelt för få så gamla tallar att spara till följd av avverkningar vi gjorde för kanske 100 år sedan, då i princip alla grova tallar höggs ut. Det jag behandlar här gäller dock främst arter vars potentiella livsmiljöer idag ökar eller är stabila tack vare hänsyn och avsättningar. Det torde röra sig om en väsentlig del av de rödlistade arterna.

Att vi har en utdöendeskuld beror i dessa fall på att miljöerna minskat för länge sedan. Vi anses exempelvis ha alltför lite död ved och grova lövträd trots att vi aldrig haft mer av detta de senaste 100 åren. Skulden har man uppenbarligen ådragit sig långt före det som betraktas som ”det moderna skogsbruket”. Samma synsätt används i Sveriges rapportering till EU om huruvida naturtyperna har gynnsam bevarandestatus. Bevarandestatusen är bara gynnsam om naturtypen finns i minst 20 % av den omfattning som skulle funnits i ett naturlandskap, dvs om människan inte existerade.

Detta väcker frågan vilken biologisk mångfald vi ska bevara. Ska vi verkligen bevara en mångfald från ett tänkt referenslandskap som inte omformats av människan? Eller borde vi istället bevara en rik men föränderlig mångfald? Den hårda sanningen är att en acceptans för att vi brukat skogar, brutit åkermark, effektiviserat jordbruket, byggt städer och vägar – innebär att arter kommer dö ut. Lokalt, regionalt eller nationellt. Men det innebär också att nya arter tillkommer. En antal arter kommer givetvis missgynnas oavsett vad vi gör. Att vissa tillkommer eller ökar innebär ofrånkomligt att andra minskar. Men vi har goda förutsättningar för fortsatt positiva trender för de viktigaste livsmiljöerna som inte är skapade genom ett aktivt historiskt brukande.

Vad händer då med nytillskottet av död ved, gamla träd, grova lövträd och ädellövskog om de idag rödlistade arterna inte hittar dit? Jag har mycket svårt att se att de nya nischerna kommer lämnas obesuttna. Norska forskare menar att nytillskottet av död ved kommer innebära att ett stort antal nya, ofta sällsynta, vedsvampar etablerar sig. Istället för en utdöendeskuld har vi en invandringskredit. Många av dessa arter kommer på sikt att rödlistas enligt det s.k. D-kriteriet just för att de är sällsynta. Följden blir fler rödlistade arter.

Risken är förstås att detta aldrig kommer att upplevas som något positivt. Miljörörelsen kommer peka på att fler arter rödlistats samtidigt som de gamla arterna försvinner.

Jag menar att det är ett ohållbart synsätt. Människan måste få ta plats i landskapet. Åtminstone den plats vi tar idag. Då måste vi kanske vara beredda att betala vår utdöendeskuld. Men samtidigt glädja oss över invandringskrediten.