Månadsarkiv: augusti 2018

Är invasiva trädslag ett problem i Sverige?

I Skogsstyrelsens förslag till nya föreskrifter för anläggning av skog vill man ta bort förbudet att plantera contortatall i södra Sverige och i närheten av reservat. Många har varit kritiska till detta eftersom man ser contorta som en invasiv art.

I samband med att Sverige ska ta fram en förteckning över invasiva främmande arter har ibland contortatall liksom sykomorlönn föreslagits som invasiva. Personligen kan jag inte se att dessa arter skulle vara invasiva på ett sätt som påverkar den biologiska mångfalden negativt. Det betyder inte att de är oproblematiska för mångfalden.

Begreppet invasiv har att göra med något som invaderar av egen kraft, angriper. Det ska dessutom ske på ett sätt så att det hotar den biologiska mångfalden eller orsakar skada. Självspridning av främmande trädslag utgör sällan något hot mot biologisk mångfald i Sverige. Ett undantag kan kanske vara bergtall som kan ta över stora arealer på sandmarker som är en ovanlig miljö och kan hysa många ovanliga arter.

De främmande trädslag som används för skogsodling i Sverige påverkar den biologiska mångfalden. Det betyder inte att de är invasiva. I vilken mån de påverkar mångfalden beror istället på hur stor del av landskapet som planteras med dem. För varje hektar som planteras med contortatall minskar utrymmet för inhemska trädslag att föryngra sig, naturligt eller genom skogsodling. Contortaskogarna får en annan karaktär än skog med inhemska träd, vilket ger en annan flora och fauna. Därmed missgynnas vissa av de arter som skulle etablerat sig där annars. De flesta är nog överens om att även skog som avverkats och föryngrats är viktiga för mångfalden. Då är det också självklart att det påverkar mångfalden när 6,2 % av den produktiva skogsmarken i Jämtland beskogats med contortatall.

Men att contortatallar här och var etableras utanför planteringarna utgör inget hot mot mångfalden. Inte ens om det sker i naturreservaten. Enstaka träd kommer aldrig slå ut de inhemska arterna i dessa områden. De utgör möjligen ett hot mot vår upplevelse av vad som är naturligt i skogen.

För sykomorlönnen är läget lite annorlunda. Den har funnits i Sverige sedan 1800-talet, och sprider sig flitigt. Den bidrar samtidigt till en rikare mångfald och blir värd för många arter som i Sverige tidigare bara funnit på inhemska lövträd. Den kan kanske orsaka lite röjningsbekymmer, men den kommer aldrig ”ta över” våra skogar.

Jag tror det är viktigt att vara försiktig med att låta nya arter etablera sig i Sverige. Det gäller särskilt arter som är potentiella skadegörare på t.ex. skogen och arter som riskerar att bli invasiva. Det är ofta svårt att förutse hur arterna reagerar i nya växt- och djursamhällen. Men i Sverige har vi en tendens att vara lite främlingsfientliga vad gäller växter och djur även när de inte gör skada. Att ett stort antal nya arter etablerat sig i Sverige betraktas, kanske med undantag för fåglar, nästan alltid som något negativt. Många av de nyetablerade arterna är förstås problematiska och räknas som invasiva, men de allra flesta bidrar till den biologiska mångfalden eller saknar betydelse för ekosystemens funktion, precis som de flesta inhemska arterna. Det avgörande borde istället vara om arten är till glädje eller skada. Varför är sykomorlönnen sämre än brännässlan och fästingen?

Annonser

Negativa påverkansfaktorer för rödlistade arter

Gång på gång läser jag debattartiklar där man anger att dagens skogsbruk är huvudskälet till att kring 2000 skogslevande arter är rödlistade, eller att ca 800 arter är hotade av skogsbruk. Uppgifterna bygger på statistik från Artdatabanken där man anger att för 1390 rödlistade arter är avverkning en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. För ytterligare 403 arter anges avverkning vara en negativ påverkansfaktor av viss betydelse.

För varje art på rödlistan anges vilka negativa påverkansfaktorer som påverkar arten, om man har kännedom om sådana. Avverkning är näst efter igenväxning den påverkansfaktor som anses påverka flest arter negativt. Räknar man bara de faktorer som har stor påverkan anses avverkning vara den viktigaste påverkansfaktorn.

negativa påverkansfaktorer

Negativa påverkansfaktorer enligt Artdatabanken.

Jag skulle säga att statistiken över påverkansfaktorer har haft stor betydelse i debatten och för hur skogsbrukets påverkan på den biologiska mångfalden beskrivs. Därför är det viktigt att förstå vilken relevans dessa bedömningar har.

Tittar man specifikt på de skogslevande arterna anges avverkning som negativ påverkansfaktor av stor betydelse för nästan tre fjärdedelar av arterna. Men är det verkligen skogsbruket som hotar alla dessa arter? När jag detaljgranskar ett urval av dessa visar det sig att bedömningarna i många fall är högst tveksamma.

Exempelvis anges avverkning som negativ påverkansfaktor för ett stort antal arter som hotas av att trädbärande betesmarker växer igen. Det finns bland annat många rödlistade marksvampar som just lever i sådana miljöer. Det skulle förstås vara negativt om arternas värdträd, till exempel gamla ekar, avverkas. Men hagmarksekar avverkas sällan för skogsbruksändamål. Hotet är ofta snarare brist på avverkning och annan hävd.

Samma sak gäller många lavar, mossor och insekter. Ändå anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för många av just de arter som hotas av att betesmarkerna växer igen.

Jag har tidigare gett exempel på detta kring vedlevande skalbaggar där merparten av de arter som anses påverkas starkt negativt av avverkning (ca 230 av 381) också finns i jordbrukslandskapet. Det handlar ofta om trädbärande betesmarker som i första hand hotas av minskad hävd. I samma blogginlägg tog jag också som exempel 7-8 arter av vedlevande skalbaggar som endast lever på Gotska sandön vilken varit nationalpark i mer än 100 år. Det kan knappast vara avverkning som är det stora hotet mot dessa arter. Ändå anses avverkning vara en negativ påverkansfaktor av stor betydelse för dessa.

Att avverkning anges som negativ påverkansfaktor tycks bara visa att det vore negativt om just det träd där arten lever avverkas. Det har ingenting med de verkliga hoten att göra. Men ibland anges avverkning som negativ påverkansfaktor utan att ens arterna behöver träden.

Denna sommar när många skogsbränder härjat har skogsbruket ibland fått skulden för de många bränderna. Samtidigt finns ett stort antal arter som på olika sätt anses beroende av brand. Även för de brandberoende arterna anges avverkning som en negativ påverkansfaktor av stor betydelse. Det gäller exempelvis brandnäva, svedjenäva, rökdansfluga, grov tallkapuschongbagge och bandad brandsvampbagge, men också många andra arter. Flera av dessa nyttjar inte ens träd. Men Artdatabanken anser att avverkning innebär att substrat som skulle kunna brinna tas bort genom avverkning och att avverkning därigenom missgynnar arterna. Det står stick i stäv med vad naturvårdsdebattörer som kritiserar skogsbruket för bränderna anger. Sanningen är att brukandet har mycket liten betydelse för bränderna när det är riktigt torrt.

Vad gäller nävorna anger Artdatabanken samtidigt att hyggen och markberedningsfläckar utgör livsmiljöer i brist på brand. Ändå anges avverkning som den enda negativa påverkansfaktorn, och arterna kommer därmed med i statistiken över de arter som hotas av skogsbruk.

Listan kan göras lång. Gulsparv och ortolansparv är två fågelarter som minskat kraftigt till följd av förändringar i jordbrukslandskapet. För båda dessa arter har dock hyggen blivit en viktig livsmiljö. Ändå anges avverkning som negativ påverkansfaktor, i dessa fall dock endast med viss negativ effekt. Likväl kommer de med i statistiken.

Exemplen antyder att man för många arter nästan schablonmässigt angett avverkning som en negativ påverkansfaktor. Det är ett skäl till att skogsbruket ges en alltför stor skuld till hoten mot den biologiska mångfalden. Jag misstänker att den som granskar rödlistan på djupet skulle hitta väldigt många tveksamma exempel på bedömningar av vad som påverkar arterna. Samtidigt ska vi inte förneka att det finns ett stort antal arter som missgynnas av skogsbruk. Många är rödlistade. Huvuddelen av dessa kommer att klara sig bra tack vare de avsättningar som görs och den hänsyn som tas.

Successionen i en frivillig avsättning

Bara 50 meter från vårt boningshus i Jämtland har vi en frivillig avsättning. Det är verkligen ett skogsområde som sticker ut. En högproduktiv gammal skog med grov och hög gran och massor med vindfällen. Här finns också många vedsvampar som anses känneteckna skog med lång kontinuitet av träd och lågor. Skogen är mindre än 1 hektar men förvånansvärt artrik.

file1.jpeg

Redan min morfar som dog 1971 ville att skogen skulle stå kvar. På sin tid tog han dock hand om vindfällen. För honom som var självverksam jord- och skogsbrukare var förstås vindfällen alldeles intill gården en alltför viktig resurs för att bara lämnas kvar i skogen. Men sedan han dog har de flesta vindfällena fått ligga. Själv tog jag ut ca 10 m3 som föll i samband med stormen Hilde, då risken för barkborreangrepp var uppenbar. I övrigt har nya lågor succesivt tillkommit och brutits ner under nästan 50 års tid.

De äldre träden verkar vara ca 150 år gamla. När de etablerades hade det varit någon form av odlings- eller betesmark på platsen. På kartan från Laga skifte från år 1850 anges marken som ”odlingsmark, käl” (käl innebar om jag förstått det rätt att det var fastmark, till skillnad från myrodlingar). Markvegetationen och markens påtagliga brist på sten, liksom det faktum att området har skogsinnehavets bästa bonitet tyder också på en tidigare användning för jordbruket.

I de närmaste omgivningarna finns ingen äldre skog, och det har inte heller funnits någon sådan under lång tid. Bilden nedan visar hur skogens omgivningar såg ut runt år 1960.

Svartskogen 1960

Flygfoto taget ca 1960. Urklipp från kartbild.com där det aktuella området markerats.

I norr, öster och väster omgavs skogen av åker, gård och betesmark när min mamma växte upp på 40-, 50- och 60-talen. Inte heller i söder har det funnits gammal skog på länge. Det angränsande området i avsättningens sydöstra hörn, som på flygfotot ser ut att vara äldre skog, är idag ca 30-årig tallskog. I byns omgivningar är skogarna sedan länge ganska intensivt brukade. Det är alltså ett litet tämligen isolerat område som inte på något sätt är någon ursprunglig skog. Ändå finns här de rödlistade arterna rosenticka, taigaskinn, rynkskinn, ullticka, granticka m.fl. Här finns säkerligen också intressanta arter av mossor och lavar, vilka jag dock är sämre på att identifiera.

För tjugo år sedan arbetade jag med nyckelbiotopsinventering och jag har länge haft ett intresse för skogens naturvärden och arter. Jag har därför följt områdets naturvärden i mer än tjugo års tid. Det går att få en ganska bra överblick över området eftersom det är så litet. Jag vet därför i stor utsträckning vilka lågor och arter som tillkommit. För 5-6 år sedan hittade jag rosenticka och rynkskinn för första gången och i år hittade jag taigaskinnet. Arterna kan förstås ha funnits några år, och som mycel tidigare än så. Men mycket talar för att de etablerats i sen tid. Detta trots att det inte tycks finnas några skogar i närområdet med potential att hysa arterna.

Vedsvampar

Taigaskinn, rosenticka (tillsammans med garnlav) och rynkskinn fotograferade i det aktuella området.

Idag är skogen helt dominerad av gran, men en del äldre tallar finns där också. Dessa tycks ha ungefär samma ålder som de äldsta granarna. Mycket tyder dock på att skogen sett annorlunda ut tidigare. Det finns en hel del rester av döda björkar, och jag gissar att skogen en gång haft ett betydande lövträdsinslag. Sannolikt har både tall, lövträd och en stor del av granen etablerades ungefär samtidigt för ca 150 år sedan, när marken var mer eller minde öppen. Förutom någon enstaka björk finns idag inga levande lövträd i skogen.

IMG_4524.JPG

Rester av gamla björkar, inklusive en högstubbe uppe till vänster i bild.

Eftersom det knappt finns några levande lövträd finns av naturliga skäl få arter knutna till lövträd. Tills för några år sedan fanns dock en asp som ännu levde. På aspen som nu är en låga växer ännu lunglav och stor aspticka som båda är rödlistade arter. Dessa är förstås dömda att dö ut i området när aspen brutits ner för mycket. Arterna får hitta nya miljöer i andra skogsområden, kanske på någon asp som vuxit upp efter att ha etablerat sig efter någon avverkning.

file.jpeg

Rester efter ett av skogsområdets sista levande lövträd, en asp där det fortfarande lever lunglav (i förgrunden) och stor aspticka (längs bort).

Skogen och hur den utvecklats påminner om att lövträdens naturvärden är förgängliga i boreala skogar på frisk mark. De kan inte bevaras på samma plats genom långsiktiga avsättningar utan måste hela tiden nyskapas i landskapet genom storskaliga störningar.

Men framförallt visar exemplet att höga naturvärden med ”kontinuitetsarter” kan utvecklas i skog som inte tidigare haft dessa värden. Även i små områden utan närhet till andra skogar med höga naturvärden. En större andel av skogsägares frivilliga avsättningar än vi idag tror kommer hysa arter som idag är rödlistade. Det ger hopp för framtiden.