Rättssäkerhet i samband med nyckelbiotopsinventering

Riksdagen gjorde i våras ett tillkännagivande där man fastslog att nyckelbiotopsinventeringen ska vara rättssäker och effektiv. För att tillgodose detta angav regeringen pliktskyldigt i sitt uppdrag till Skogsstyrelsen att myndigheten ska säkerställa att inventeringen är rättssäker och effektiv. Hur detta ska ske preciseras inte. Det enda nya i instruktionerna var att inventeringsinsatser ska prioriteras i samband med avverkningsanmälningar.

När man gjorde sitt tillkännagivande måste Riksdagen ha menat att inventeringen, som den hittills gjorts, inte är rättssäker. Frågan är dock om man kan prata om rättssäkerhet när det rör sig om något som inte är reglerat i lag. Antingen kan man koppla det direkt till juridiken, eller så får man utgå från vad skogsägare upplever vara rättssäkerhet, eller brist på rättssäkerhet.

Ska vi koppla det direkt mot juridiken ser jag bara en tänkbar lösning. Att statliga åtgärder som innebär att skogsägare mot sin vilja hindras att bruka sin mark – måste vara grundade i lag. De lagliga medel som finns för att göra detta är formellt skydd som biotopskydd och naturreservat.

Att göra inventeringen till formellt överklagningsbara beslut kommer inte lösa rättssäkerhetsfrågan. Väldigt många skogsområden kan sägas rymmas inom nyckelbiotopsdefinitionen och det är närmast omöjligt att bevisa att ett område inte är nyckelbiotop. Skogsstyrelsen äger begreppet och den enskildes bedömning kommer alltid väga lätt i sammanhanget.

När man pratar om rättssäkerhet tror jag inte nödvändigtvis man måste koppla det till lagstiftning. Det handlar om skogsägarens upplevelse om rättvis behandling och möjligheten att påverka sin situation. Jag tror i grunden det kokar ner till tre ord. Frivillighet, ersättningsrätt och förutsägbarhet. Frivillighet kräver ändringar i certifieringsreglerna så att tredje part inte drabbas. Det kan inte Skogsstyrelsen besluta om. Med ersättningsrätt menar jag att den som hindras att bruka sin skog genom nyckelbiotopsklassning ska få ersättning om nyckelbiotopen inte ryms inom frivilliga avsättningar. Det bör ske genom formellt skydd.

Det behövs inga lagändringar för att möjliggöra en ersättningsrätt. De flesta nyckelbiotoper ryms idag inom frivilliga avsättningar och behöver inte ersättas. Men för att pengarna ska räcka till de övriga, måste man anpassa tröskeln för vad som är nyckelbiotop efter budgeten. Sannolikt räcker det med att lägga sig på den nivå Skogsstyrelsen tillämpade på 1990-talet, då delar av skogsbruket åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper.

Ersättningsrätten är betydligt viktigare än förutsägbarheten. Man kommer aldrig uppleva sig rättvist behandlad bara för att man kunnat förutse att man skulle drabbas av vad man upplever är ett övergrepp. Förutsägbarheten är viktig men alldeles otillräcklig.

Nyckelbiotopsinventeringen är subjektiv och det kommer sällan gå att förutse vilka områden som ska klassas som nyckelbiotop. De fall som är solklara är oftast redan identifierade och återstår gör främst mer svårbedömda skogar. I den bemärkelsen går det inte att göra inventeringen förutsägbar. Men i förutsägbarheten ingår också huruvida den som planerar en avverkning faktiskt kommer kunna avverka. Att en nyckelbiotopsregistrering inte kommer som en chock när man gjort en avverkningsanmälan och redan intecknat de pengar man räknar med att avverkningen ska ge. En förutsägbar inventering kan inte fyllas på i efterhand, och särskilt inte när avverkningsplaneringen redan är klar.

När regeringen nu ger direktiv om att avverkningsanmäld skog ska prioriteras i nyckelbiotopsinventeringen minskar skogsägarnas möjlighet att förutse vilken skog som kommer kunna avverkas och vilka inkomster man kan räkna med. Därmed minskar också rättssäkerheten. Det är nog inte heller någon tvekan om att inventeringen kommer att uppfattas som ett sätt att ”gratis” stoppa avverkningar när den sker i samband med avverkningsanmälningar. Det är inte rättssäkert.

När regeringen i sina direktiv anger att Skogsstyrelsen ska säkerställa att inventeringen är rättssäker sätter man myndigheten i en besvärlig sits. Direktivens preciseringar innebär nämligen en utveckling i precis motsatt riktning.