Månadsarkiv: maj 2018

Rättssäkerhet i samband med nyckelbiotopsinventering

Riksdagen gjorde i våras ett tillkännagivande där man fastslog att nyckelbiotopsinventeringen ska vara rättssäker och effektiv. För att tillgodose detta angav regeringen pliktskyldigt i sitt uppdrag till Skogsstyrelsen att myndigheten ska säkerställa att inventeringen är rättssäker och effektiv. Hur detta ska ske preciseras inte. Det enda nya i instruktionerna var att inventeringsinsatser ska prioriteras i samband med avverkningsanmälningar.

När man gjorde sitt tillkännagivande måste Riksdagen ha menat att inventeringen, som den hittills gjorts, inte är rättssäker. Frågan är dock om man kan prata om rättssäkerhet när det rör sig om något som inte är reglerat i lag. Antingen kan man koppla det direkt till juridiken, eller så får man utgå från vad skogsägare upplever vara rättssäkerhet, eller brist på rättssäkerhet.

Ska vi koppla det direkt mot juridiken ser jag bara en tänkbar lösning. Att statliga åtgärder som innebär att skogsägare mot sin vilja hindras att bruka sin mark – måste vara grundade i lag. De lagliga medel som finns för att göra detta är formellt skydd som biotopskydd och naturreservat.

Att göra inventeringen till formellt överklagningsbara beslut kommer inte lösa rättssäkerhetsfrågan. Väldigt många skogsområden kan sägas rymmas inom nyckelbiotopsdefinitionen och det är närmast omöjligt att bevisa att ett område inte är nyckelbiotop. Skogsstyrelsen äger begreppet och den enskildes bedömning kommer alltid väga lätt i sammanhanget.

När man pratar om rättssäkerhet tror jag inte nödvändigtvis man måste koppla det till lagstiftning. Det handlar om skogsägarens upplevelse om rättvis behandling och möjligheten att påverka sin situation. Jag tror i grunden det kokar ner till tre ord. Frivillighet, ersättningsrätt och förutsägbarhet. Frivillighet kräver ändringar i certifieringsreglerna så att tredje part inte drabbas. Det kan inte Skogsstyrelsen besluta om. Med ersättningsrätt menar jag att den som hindras att bruka sin skog genom nyckelbiotopsklassning ska få ersättning om nyckelbiotopen inte ryms inom frivilliga avsättningar. Det bör ske genom formellt skydd.

Det behövs inga lagändringar för att möjliggöra en ersättningsrätt. De flesta nyckelbiotoper ryms idag inom frivilliga avsättningar och behöver inte ersättas. Men för att pengarna ska räcka till de övriga, måste man anpassa tröskeln för vad som är nyckelbiotop efter budgeten. Sannolikt räcker det med att lägga sig på den nivå Skogsstyrelsen tillämpade på 1990-talet, då delar av skogsbruket åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper.

Ersättningsrätten är betydligt viktigare än förutsägbarheten. Man kommer aldrig uppleva sig rättvist behandlad bara för att man kunnat förutse att man skulle drabbas av vad man upplever är ett övergrepp. Förutsägbarheten är viktig men alldeles otillräcklig.

Nyckelbiotopsinventeringen är subjektiv och det kommer sällan gå att förutse vilka områden som ska klassas som nyckelbiotop. De fall som är solklara är oftast redan identifierade och återstår gör främst mer svårbedömda skogar. I den bemärkelsen går det inte att göra inventeringen förutsägbar. Men i förutsägbarheten ingår också huruvida den som planerar en avverkning faktiskt kommer kunna avverka. Att en nyckelbiotopsregistrering inte kommer som en chock när man gjort en avverkningsanmälan och redan intecknat de pengar man räknar med att avverkningen ska ge. En förutsägbar inventering kan inte fyllas på i efterhand, och särskilt inte när avverkningsplaneringen redan är klar.

När regeringen nu ger direktiv om att avverkningsanmäld skog ska prioriteras i nyckelbiotopsinventeringen minskar skogsägarnas möjlighet att förutse vilken skog som kommer kunna avverkas och vilka inkomster man kan räkna med. Därmed minskar också rättssäkerheten. Det är nog inte heller någon tvekan om att inventeringen kommer att uppfattas som ett sätt att ”gratis” stoppa avverkningar när den sker i samband med avverkningsanmälningar. Det är inte rättssäkert.

När regeringen i sina direktiv anger att Skogsstyrelsen ska säkerställa att inventeringen är rättssäker sätter man myndigheten i en besvärlig sits. Direktivens preciseringar innebär nämligen en utveckling i precis motsatt riktning.

Annonser

Hur påverkar värderingar naturvårdsforskningen?

Jag deltog nyligen i en diskussion på Twitter kring huruvida forskning kan anses vara trovärdig om den genomförts av personer med intressen i den fråga som beforskas, eller har finansierats av organisationer med intressen i frågan. I detta fall rörde det sig om en studie som finansierats av Södras forskningsstiftelse där också forskaren själv är skogsägare.

Det väcker frågan om vilken forskning man kan lita på. Skulle studien av detta skäl inte anses vara trovärdig borde det vara mycket forskning som man inte kan lita på. Det finns en mängd organisationer som finansierar forskning. Kan vi exempelvis lita på forskning finansierad av WWF eller av Skogsforsk? Frågan är intressant, särskilt i de fall forskningsresultaten blir politik.

Lika vanligt som att finansiärer har intressen är det att forskare, inte minst inom naturvårdsbiologin, har tydligt uttalade åsikter i de ämnen deras forskning berör.

Jag tror i huvudsak man ska lita på publicerad forskning som därmed också utsatts för en oberoende granskning. Detta även om finansiären eller forskaren har en uttalad inställning i ämnet. Däremot finns ofta skäl att kritiskt granska hur forskningen kommuniceras och vilka slutsatser som dras av forskningsresultaten.

Det är på många sätt bra att forskare deltar i debatten. Samtidigt kan alltför tydliga ställningstaganden påverka deras förtroende som forskare när de inom sitt forskningsfält argumenterar utan stöd i forskningen. För den utomstående är det ofta svårt att veta om det som sägs bygger på forskning eller bara är en åsikt.

För några år sedan skrev ett mycket stort antal naturvårdsforskare på ett forskarupprop från Skydda Skogen och krävde bl.a. att 20 % av Sveriges produktiva skogsmark ska ges ett formellt skydd ”i linje med ledande naturvårdsforskning”. Problemet är att det inte finns någon ledande naturvårdsforskning som kommit fram till detta. Åtminstone inte vad gäller svenska förhållanden där en stor del i naturvården består av frivilliga avsättningar, generell hänsyn och kvarlämnande av lågproduktiv skog. Det man uttalade var en åsikt och ingenting annat, en åsikt som visserligen delades av många ledande naturvårdsforskare.

Att en så stor andel av naturvårdsforskarna delar samma värderingar är inte konstigt. Att välja banan som forskare inom naturvårdsbiologi gör man nog bara om man brinner för frågorna. Men det är ett problem när så många av forskarna har samma åsikter och dessutom förmedlar dem. Naturvårdsforskningskretsen riskerar att utifrån uppfattas som en grupp av likasinnade. Vågar de som inte delar den gemensamma bilden ifrågasätta den? Och kan man lita på att de som gör den oberoende granskningen inför publicering verkligen är helt oberoende? Det senare kanske är ett mindre problem. Värre är risken att man begränsar de frågeställningar forskningen belyser.

Risken finns att alltför få ifrågasätter de dogmer som ofta tycks råda i naturvårdskretsar. I denna blogg försöker jag ibland väcka sådana frågor. Bland annat har jag ur olika perspektiv ifrågasatt hur rödlistan värderas, bilden av hur det går för skogens växter och djur, liksom det kloka i att avsättningar alltid ska lämnas obrukade. Det är frågor jag tror många funderar över men få vågar ställa offentligt.

Jag skulle önska att naturvårdsforskare skulle göra djupdykningar i sådana frågor. Det sker i Norge men sällan i Sverige. Är gemensamma värderingar bland naturvårdsforskare ett hinder för detta?

Är mer död ved avgörande för den biologiska mångfalden?

Jag läste ett Facebook-inlägg där markägare var besvikna på att deras mark som blivit reservat nu i stor utsträckning lämnades för fri utveckling. Utifrån det jag förstår var det en tidigare kulturpräglad miljö där man idag låter vindfällen ligga kvar och sly komma upp. Markägarna upplever att marken förlorat sin forna skönhet.

Jag känner inte närmare till omständigheterna i detta fall men generellt tror jag man skulle vinna mycket på att lyssna på markägarens vilja när man bildar naturreservat. Och ofta tror jag att man lägger alltför stor vikt vid död ved inom naturvården. Den döda veden för ju inte bara goda saker med sig. Alltför mycket död ved försämrar naturupplevelsen för många besökare och försvårar framkomligheten. Dessutom är det ju en naturresurs som bryts ner i skogen istället för att tas tillvara.

Jag är medveten om att en stor del av skogens rödlistade arter på olika sätt är knutna till död ved. Och ofta är kvarlämnande av död ved en kostnadseffektiv naturvårdsåtgärd som vi naturligtvis ska fortsätta med. Men det betyder inte att det alltid är vägen framåt.

I gamla kulturmiljöer och i anslutning till gårdar (som jag tror fallet var i Facebook-exemplet) tror jag att mängden död ved har varit ganska begränsad under mycket lång tid. Döende och döda träd var en alltför viktig resurs för att lämnas i skogen. Här måste vi fråga oss vilken biologisk mångfald vi egentligen vill bevara. Den som präglats av människan eller något som kanske fanns för hundratals år sedan? Givetvis finns det många sällsynta arter knutna till död ved i exempelvis kulturnära ädelskogsmiljöer. Men frågan är om inte många av dessa varit sällsynta sedan mycket lång tid tillbaka.

I de boreala skogarna och längre från bebyggelse såg det annorlunda ut. I de skogar som inte hade något större kommersiellt värde tills vid mitten av 1800-talet var nog tillgången på död ved betydligt rikare. Inte minst efter skogsbränder. Men även detta handlar om en tid som ligger långt tillbaka. Riksskogstaxeringens siffror visar att vi idag har betydligt mer död ved i våra skogar än vad vi hade för 100 år sedan. Egentligen är det ju lite märkligt att vi pekar ut död ved som en av de stora bristerna i skogarna trots att det i modern tid aldrig funnits mer död ved. Åter måste vi fråga oss vilken mångfald vi vill bevara; en historisk mångfald, den mångfald som faktiskt finns i skogarna eller någon helt annan.

Arternas populationer torde ha anpassats efter en tillgång på död ved som var lägre för 150 år sedan än idag. Därför menar norska forskare att vi kanske snarare än en utdöendeskuld, vad gäller arter knutna till död ved, har en invandringskredit. Med det menar man att den ökande mängden död ved gör att vi kan förvänta oss att många nya arter kommer att etablera sig i landet även om de ännu inte hunnit kolonisera den döda veden. Mångfalden av ved-arter blir rikare.

Vad gäller den långa listan över arter knutna till död ved på rödlistan bygger den på uppskattningar av arternas miljöer och substrat snarare än på faktisk statistik att arterna minskar. Mängden substrat i form av död ved generellt, minskar inte och har inte gjort det på länge.

Jag tror som sagt att vi ska fortsätta lämna död ved som generell hänsyn i skogsbruket. Men än viktigare än att lämna död ved generellt är kanske att satsa på specifika typer av död ved. Vi har en utdöendeskuld av vissa typer av död ved i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av brukandet för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas. Samma sak gäller mycket gamla ädellövträd med mulm liksom döda träddelar från kulturbygdernas gamla ekar. Också död ved från förrötade och mycket senvuxna träd har sannolikt minskat i ganska sen tid eller minskar kanske ännu.

Kanske borde vi släppa de förväntningar som finns att alla skogsägare ska lämna död ved, och att död ved nästan alltid ska lämnas i skogsreservaten. Istället borde vi kanske fokusera på att överbrygga det glapp som finns i nyskapandet av vissa typer av död ved. Då är det de levande träden vi ska fokusera på. Hagmarksekarna, de senvuxna granarna, de blivande silverfurorna. I många fall behövs aktiva åtgärder för att friställa eller veteranisera träd. Kanske är naturvårdande skötsel minst lika viktigt som fri utveckling.