Månadsarkiv: april 2018

Kan ett nytt samhällskontrakt bryta låsningarna i skogen?

Det har blivit uppenbart att motsättningarna mellan skogens olika intressenter blivit större och att debattklimatet kring skogen hårdnat. De fastlåsta positionerna gör att de som borde vara våra beslutsfattare inte fattar några beslut. Regeringen sitter med ett ben i vardera lägret. Det sker inga förändringar i den politiska styrningen av skogen och det blir i stor utsträckning upp till myndigheterna hur nuvarande regler och styrmedel ska tolkas.

I en debattartikel tar ett antal debattörer upp frågan på ett i huvudsak klokt sätt. Jag tror de flesta inser att situationen inte gagnar någon. Någon måste gå den andra till mötes om det låsta läget ska brytas.

Skulle skogsbrukets företrädare kunna göra ytterligare åtaganden för att stärka den biologiska mångfalden och därmed hoppas på att de tvingande inskränkningarna minskar?

Nej, jag tror inte det i nuläget. När skogsbruket de senaste 20 åren åtagit sig frivilliga avsättningar, målbilder för god miljöhänsyn, nyckelbiotopsmoratorium och mycket mer, har samhället svarat med fler föreskrifter, hårdare artskyddstillämpning och fler områden som ryms inom nyckelbiotopsbegreppet. Med den erfarenhet skogsägare har finns inga skäl att räkna med att ytterligare åtaganden skulle garantera färre inskränkningar.

För enskilda skogsägare är det aldrig acceptabelt att helt tvingas avstå brukanderätten på betydande delar av sitt innehav utan ersättning. Det måste företrädare för skogsägarna stå upp för – annars kan man aldrig hävda att man företräder dessa skogsägare.

Jag tror därför att det är nödvändigt att skogsägarna får sina garantier först.

Det behövs en bred överenskommelse som garanterar att den som har höga naturvärden inte ska förlora sin brukanderätt utan att ersättas. Då vågar skogsägare satsa på naturvårdande skötsel, förstärkt hänsyn och att låta naturvärden utvecklas. Mot sådana garantier tror jag också skogsbrukets aktörer skulle kunna göra nya miljöåtaganden som bidrar till en kostnadseffektiv naturvård.

Den här typen av samhällskontrakt bör också säkerställa en god produktion och framtida tillgång till skogsråvara så att skogsnäringen vågar (och kanske åtar sig att) investera i utveckling och produktion av nya förnybara produkter som både gagnar arbetsmarknaden och miljön.

Jag tror egentligen att det finns goda möjligheter till en bred politisk överenskommelse kring detta som garanterar en långsiktighet som sträcker sig över mandatperioderna. Det är inte det svåra. Den stora utmaningen är att få med de delar av miljörörelsen som är aktiva i skogsfrågor. Inte minst måste man hitta lösningar kring certifieringen där nyckelbiotopsinventeringen inte blir en svartlistning som drabbar en tredje part. Den som åtagit sig att inte avverka nyckelbiotoper har gjort det med öppna ögon. Men nyckelbiotoper som inte omfattas av krav som skogsägaren själv åtagit sig måste staten ta ansvar för. Det är en avgörande princip för att skogsägare ska känna sig trygga i sin brukanderätt.

Ska vi få till ett fungerande samhällskontrakt måste nyckelbiotopsproblematiken lösas, och med dagens tröskel för vad som är nyckelbiotop är en konstruktivitet från miljörörelsen avgörande. Det enda övriga alternativet är, som jag ser det, att skogsbruket själva skapar marknader för nyckelbiotopsvirke. Om miljörörelsens mål är ett bättre miljö- och naturvårdsarbete har de mycket att vinna på att vara del av denna typ av samhällskontrakt.

Skogsbrukets hänsyn och avsättningar har bidragit till en mycket positiv utveckling för många av de miljöer som är viktiga för skogens växter och djur. Om höga naturvärden påverkar brukanderätten negativt tror jag det finns en uppenbar risk att denna utveckling avstannar. Det har jag skrivit mer om här. Men med ett samhällskontrakt där skogsägare kan känna sig trygga tror jag det finns utrymme för nya kostnadseffektiva naturvårdsåtaganden. Inte minst tror jag det finns en stor potential att kombinera naturvård med brukande.

Den här typen av åtaganden måste göras av skogsbrukets större aktörer och kan aldrig omfatta alla skogsägare. I slutändan måste det vara den enskilda skogsägaren som väljer hur hen ska göra. Men skogsägarföreningar och virkesköpare har ett inflytande som de kan utnyttja med frivillighet som grund.

Som skogsägare är jag själv inte ekonomiskt beroende av min skog på det sätt många andra skogsägare är. Det gör att jag har möjlighet att avstå från brukande på betydligt större arealer än vad både lag och certifiering kräver. Men samtidigt vill jag ha en frihet för framtiden att själv disponera över min mark. Och jag vill inte att min skog ska förlora i värde när jag lämnar över den till mina barn eller säljer den. Med dagens styrmedel får jag störst handlingsutrymme om jag inte låter nya naturvärden utvecklas. Det borde vara precis tvärtom.

Vill vi ha en fortsatt positiv utveckling för skogens naturvärden tror jag ett nytt samhällskontrakt behövs. Det bästa vore om miljörörelsen kunde spela en konstruktiv roll för att höga naturvärden inte ska bli ett hot. Det näst bästa är ett samhällskontrakt mellan staten och skogsnäringen där man på egen hand löser nyckelbiotopsproblematiken utan att tredje part drabbas ekonomiskt av certifieringen.

Ur ett medlemsperspektiv kanske miljörörelsen vinner på den konflikt som nu finns kring skogen. Men ur ett miljöperspektiv finns inga vinnare.

Annonser

Reservaten och friluftslivet

Jag läste häromdagen en text i DN. Författaren upplevde att ett reservat hade blivit ett hinder för henne att röra sig i området. Det omöjliggjorde att lämpliga gångvägar iordningsställdes och att belysning sattes upp.

Jag tror att det är fler som upplever liknande saker. Även om man från myndigheterna säger att reservaten även syftar till att gynna friluftslivet är man ofta ovilliga att på riktigt anpassa föreskrifterna eller skötseln efter människors behov. Den biologiska mångfalden går alltid först, och de som arbetar med reservaten är ofta obenägna att se fördelarna med anpassningar till människan, eftersom det i någon mån kan påverka det naturliga. Att kompromissa med mångfalden är man helt enkelt inte beredd att göra. I fallet ovan bedömde man att belysning skulle kunna få negativa effekter för nattaktiva djur och påverka hela ekosystemet. Det kanske finns djur där som i någon mån påverkas, men jag menar att det kanske man måste kompromissa med i ett storstadsnära skogsområde.

Jag är på det personliga planet lite engagerad i Friluftsfrämjandets barnverksamhet. Vi bedriver vår verksamhet huvudsakligen i tätortsnära, och till största delen brukade skogar. Här finns det mesta att upptäcka för barnen; stigar, myrstackar, stenar att klättra på, olika trädslag och spår efter djur. Vi kan till exempel gräva ner en planka med olika sorters skräp för att se hur snabbt det bryts ner. Någon dispens från länsstyrelsen behövs inte.

Ungefär en kilometer från samhället, direkt i anslutning till de skogar där vi rör oss har man nyligen bildat ett stort naturreservat för dess höga naturvärden. Det har egentligen inte påverkat barnverksamheten. Vi fortsätter att vara på samma platser där vi hittar det vi behöver. Men det har heller inte blivit någon fördel för friluftslivet. Att bedriva verksamheten där innebär att det blir mycket mer osäkert vad man kan göra med barnen. Min dotters grupp har exempelvis efter tillåtelse från markägaren byggt en egen lägerplats. Det skulle inte vara möjligt i reservatet.

Stig

De flesta människor uppskattar välgallrade skogar – pelarsalar, dvs sena stadier i ett trakthyggesskogsbruk. Det gör jag också, men jag tillhör egentligen den minoritet av befolkningen som allra mest uppskattar ganska orörda skogar. Jag vill gärna ha artrika miljöer och gillar att upptäcka ovanliga arter även av svampar och lavar. Jag går därför gärna i reservat eller andra områden med liknande värden. Men jag gillar också att tillvarata det naturen erbjuder. Gör jag en längre utflykt vill jag gärna kunna göra upp eld – helst endast av det jag hittar i skogen. Jag rastar gärna på en höjd i en hyggeskant där utsikten är god och solen ligger på. I sådana sammanhang är det bättre med den brukade skogen med färre begränsningar.

Vid ett tillfälle planerade vi en paddling med övernattning i en populär kanotled. Problemet var att det fanns få platser att slå upp ett tält på. Ån omgavs av flera reservat där det till stor del var tältningsförbud. Ville man dessutom ha ett ställe som var plant och torrt och slippa trängas med andra skulle det bli svårt att hitta en bra plats. Även om tältning inte vore förbjudet i reservaten medför en övernattning ibland att man vill göra annat som kanske inte är tillåtet, men som egentligen har ytterst marginell betydelse för naturvärdena. Reservaten blev här ett hinder för oss.

Ibland är det skönt att inte alls behöva ha koll på reservatsföreskrifterna. Att inte fundera på om jag får plocka blommor eller inte?

Naturvårdsverket tar med jämna mellanrum fram statistik över i vilka kommuner och län som invånarna har närmast till skyddad natur. Man gör starka kopplingar till friluftslivet. Ofta är det i de stora städerna man har närmast. I botten bland länen ligger Norrbotten sämst till, följt av Värmland, Jämtland, Västerbotten, Gävleborg och Västernorrland. Trots det ganska stora avståndet till skyddad natur är kanske dessa de län där invånarna faktisk har närmast till naturen. Jag tror inte att man där avundas invånarna i Huddinge eller Örebro för deras möjlighet att komma ut i naturen.

Det privatägda Erstavik har ett större skogsinnehav strax söder om Stockholm. Det är ett mycket populärt och uppskattat besöksområde med 1,5 miljoner (!) besökare per år. I området bedrivs vanligt skogsbruk. För några år sedan genomfördes en undersökning kring hur området användes. En fråga man ställde till besökarna var om de stördes av något. Det man stördes mest av var nedskräpning (18 %), lösa hundar (16 %), cyklister (14 %) och trafikbuller (11 %). Endast 2 % av besökarna stördes av skogsbruk. Detta trots att skogarna faktiskt brukas rationellt.

Givetvis är reservaten i huvudsak bra för människors friluftsliv. De uppskattas verkligen av många. Men de kan också bli ett hinder för vissa typer av friluftsliv. Därför tror jag att man i större omfattning borde våga kompromissa med andra värden för att reservaten ska tillgängliggöras för fler. Och vi måste förstå att även den brukade naturen har en viktig roll för friluftslivet. Det viktiga för friluftslivet är knappast att skogen är formellt skyddad, utan att den är tillgänglig.