Månadsarkiv: mars 2018

Hur långt räcker pengarna för att ersätta skogsägare med nyckelbiotopsrika fastigheter?

Staten har tillskjutit 250 miljoner kronor per år för att ersätta skogsägare med en stor andel nyckelbiotop. Stor andel har man enligt Skogsstyrelsen om mer än 5 % av ens produktiva skogsmark utgörs av nyckelbiotop.

På ett markägarmöte gjorde jag en mycket grov uppskattning av hur långt pengarna för att ersätta skogsägare med stor andel nyckelbiotop skulle räcka. Detta snappades upp av tidningen ATL som bad mig utveckla resonemanget. På samma tidningssida besvarade därefter Skogsstyrelsen mina uppskattningar.

Skogsstyrelsen bemötande samt det faktum att vissa saker är svåra att förklara i en tidningsintervju gör att jag här vill utveckla mitt resonemang ytterligare. Nedan följer därför ett sätt att uppskatta hur långt pengarna kan räcka:

Om 5 % av skogen skulle vara nyckelbiotop innebär det att varje fastighet i genomsnitt borde ha 5 % nyckelbiotop. Hälften av alla nyckelbiotoper borde då rent statistisk ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet.

Idag vet vi att det finns 67 000 hektar registrerade nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter, vilket motsvarar 14 % av nyckelbiotoperna. Detta när 2 % av skogen är registrerad nyckelbiotop. För att kunna göra en bedömning av hur mycket nyckelbiotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter det finns i verkligheten har jag lagt in punkterna 50 % och 14 % i diagrammet nedan. Utifrån detta kan man interpolera andelen på nyckelbiotopsrika fastigheter vid andra andelar nyckelbiotop i skogslandskapet.

Nyckelbiotopsrika fastigheter

Skogsstyrelsen kontrollinventering pekar på att 3,6 % av den produktiva skogen bedöms vara nyckelbiotop. Utifrån kurvan skulle i så fall ca 32 % av nyckelbiotoperna ligga på nyckelbiotopsrika fastigheter. Det skulle innebära att 265 000 hektar skulle ligga på en nyckelbiotopsrik fastighet. En del av detta har redan getts ett formellt skydd, av de hittills registrerade knappt 28 000 ha. Några hittills oregistrerade nyckelbiotoper har säkert också getts ett formellt skydd efter kontrollinventeringen, men låt säga att 220 000 hektar återstår att skydda. Om kostnaden att skydda nyckelbiotoperna i snitt skulle vara 50 000 kr skulle det ta 44 år att skydda de prioriterade biotoperna med dagens anslag.

Nu finns det mycket att invända mot detta resonemang:

  • Inget talar för att nyckelbiotoperna fördelar sig jämnt över landskapet. Man kan därför inte utgå från att kurvan ovan stämmer med verkligheten. Men däremot bör en ojämn fördelning av nyckelbiotoperna snarast innebära att än fler biotoper hamnar på nyckelbiotopsrika fastigheter.
  • Det finns ju även ett ordinarie anslag för skydd av natur som borde göra att pengarna räcker längre. Men kommer detta anslag att finnas kvar efter att etappmålet om skydd av skog uppnås år 2020? Anslaget går dessutom huvudsakligen till länsstyrelsernas reservatsbildning, där stora områden prioriteras före nyckelbiotoperna. Även av de 250 miljonerna som specifikt riktas till nyckelbiotopsrika fastigheter går huvuddelen till länsstyrelserna, vilket gör att pengarna sannolikt även kommer användas till att skydda skog utanför nyckelbiotoperna.
  • 50 000 kr per hektar för skydd av nyckelbiotoper är lågt räknat. Den genomsnittliga kostnaden per hektar för biotopskydd är 147 000 kr. Jag har dock räknat med att en stor del kommer gå till biotoper i nordvästra Sverige som torde ha lägre värde per hektar, men siffran är sannolikt ändå i underkant.
  • Skogsstyrelsen menar att det bara är andelen som överstiger 5 % som ska ersättas. Det ser jag som ett märkligt antagande. Om en skogsägare har 100 hektar skog och en nyckelbiotop på 6 hektar ska alltså bara en sjättedel av biotopen skyddas. Att skogsägare med flera biotoper inte får ersättning för alla dessa kommer nog minska kostnaderna något, men jag ser det som helt orealistiskt att bara räkna på det som överskrider 5 %.
  • Vi vet inte att 3,6 % blir nyckelbiotop. Men vi vet samtidigt att vissa nyckelbiotoper som inte skulle bedömts vara nyckelbiotop förr, idag bedöms vara nyckelbiotop. Det talar snarast för att fler områden skulle bli nyckelbiotop med dagens bedömningar. Skulle istället 4 % vara nyckelbiotop skulle det innebära en ytterligare ökning av biotoper på nyckelbiotopsrika fastigheter med 75 000 hektar enligt kurvan. På samma sätt skulle en andel under 3,6 % kraftigt dra ner mängden nyckelbiotopsrik mark.

Ovanstående visar att det finns stora osäkerheter i min beräkning. Det finns fakta som talar både för att pengarna ska räcka längre och kortare. Men det mesta talar för att pengarna inte alls kommer att räcka till med dagens bedömningar.

Jag tycker egentligen det är konstigt att alla skogsägare ska förväntas avstå brukande på 5 % av sin mark oavsett om man är certifierad eller inte. Genom denna gränssättning vill Skogsstyrelsen göra certifieringsnivån till norm. Men oavsett detta – Vill man att de skogsägare som prioriteras ska få ersättning finns bara en realistisk lösning. Då måste man höja tröskeln för vad som är nyckelbiotop.

Annonser

Vem bär ansvar för minskade frihetsgrader i skogen?

I ett inlägg på sin blogg beskriver Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist hur debattklimatet kring skogen blivit allt hårdare, vilket gör att man till slut inte lyssnar på den andra sidans argument. Det är nog en riktig iakttagelse. Skogsstyrelsen har inte sällan kommit i skottgluggen i ordkriget. Men Herman Sundqvist tycks mena att det är fel att skylla på myndigheterna. De gör bara vad Riksdagen och regeringen har beslutat.

Jag tror att de flesta är överens om att skogsägarnas frihetsgrader minskat de sista åren, att det blivit vanligare med oersatta intrång och att skogsägare i fler fall tvingas gå till domstol för att försvara rätten till att bruka sin mark. Många känner en frustration över att man inte kan påverka sin situation. Andra drabbas hårt ekonomiskt. Det har bidragit till att tonläget höjts.

Trots att skogspolitiken sägs bygga på principen om frihet under ansvar har skogsägarnas frihetsgrader successivt minskat. Artskyddsförordningen har börjat tillämpas på skogsbruk på ett helt annat sätt än tidigare. Skogsområden som inte tidigare betraktades som nyckelbiotop får idag nyckelbiotopstatus. Skogsstyrelsens föreskrifter har blivit fler och mer detaljerade vilket gör att man allt oftare slår i taket av intrångsbegränsningen. Skogsstyrelsen meddelar allt oftare förelägganden om detaljerad hänsyn istället för att ge skogsägaren frihet att välja vilken hänsyn som ska tas. Miljöbalken börjar tillämpas alltmer parallellt med Skogsvårdslagen, och räknas då inte in i intrånget. Man ifrågasätter om de fjällnära skogsägare som inte får avverka sin skog ska få ersättning.

Det intressanta med exemplen ovan är att förändringarna inte handlar om några politiska beslut. Lagstiftningen har inte ändrats i dessa avseenden, utan det handlar om att myndigheterna ändrat sin tillämpning och delvis sina föreskrifter.

Men även hur myndigheterna förmedlar bilden av skogen spelar roll. Att man i miljömålsutvärderingar ger större vikt vid negativa än positiva trender påverkar de politiska besluten och bidrar till svartmålningen av skogsbruket. I Skogsstyrelsens senaste rapport om skogens ekosystemtjänster ger man en mycket dyster bild av skogens förutsättningar att skapa nytta för oss människor. Ett exempel på hur man där väljer negativa uppgifter är när man beskriver utvecklingen för skogens fåglar. Då skriver man att ”Stannfågelinventeringar visar att flera vanliga arter minskar, exempelvis titor och kungsfågel, som genom sin höga frekvens har stor betydelse för skogens ekosystemtjänster”. Inte med ett ord nämner man att den rapport uppgiften kommer ifrån också visar att skogens fåglar totalt ökat med 8 miljoner par sen 1998. Sånt här påverkar politiken och hur skogsägare känner sig betraktade av samhället.

Att myndigheterna har ett ansvar för att skogsägarnas frihetsgrader minskat råder det nog inget tvivel om. Det är i första hand hos myndigheterna en glidning har skett. Men politiken har också ett ansvar som låtit utvecklingen fortgå. Om skogspolitiken går i en annan riktning än man avsett måste man ge myndigheterna tydligare riktlinjer genom exempelvis regleringsbrev eller ny lagstiftning.

Det är bra när myndigheterna uppmärksammar regeringen på brister i lagstiftningen så som man gjort kring artskyddsförordningen, och det är olyckligt när regeringen på grund av interna oenigheter inte hörsammar sådana uppmaningar. Men den lagstiftning vi har idag kan oftast tillämpas på olika sätt. Den väg myndigheterna själva väljer kring tillämpningen måste man själva ta ansvar för.

Hoten mot skogens vedlevande skalbaggar

Nyligen fick en artikel i the Guardian om vedskalbaggar uppmärksamhet i svenska medier. Den handlade om att en stor den av Europas vedlevande skalbaggar riskerar att dö ut, och att hotet främst består i bristen på gamla och döda träd. Situationen bedöms vara densamma i Sverige vilket tagits upp i flera media. Man anger att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Att vi får allt färre gamla och döda träd i våra skogar. Direkt eller Indirekt säger man att skogsbruket är problemet.

När man läser detta blir man lite nyfiken eftersom vi ju får fler gamla träd i skogarna och eftersom den döda veden har ökat under hela det senaste seklet. Det stämmer ju inte att träden alltmer sällan får ligga kvar och multna i skogen. Därför frågar jag mig om det också kan finnas andra förklaringar till rödlistningen än det moderna skogsbruket.

På rödlistan finns 390 vedlevande skalbaggsarter som lever i skog. Avverkning anses vara en negativ påverkansfaktor för 386 av dessa. För 381 stycken en påverkansfaktor av stor betydelse. Man får lätt intrycket att avverkningar är det stora problemet, och man framställer det ofta som att skogsbruket är hotet när avverkning är en påverkansfaktor. Men så är det inte nödvändigtvis. Det innebär mest att det är negativt om trädet där de lever avverkas. Jag har skrivit mer om detta här. I det följande blir det tydligt att det inte är så att alla dessa arter utom 4 hotas av skogsbruk.

Av de 390 arterna finns majoriteten, 233 stycken, också i jordbrukslandskapet. Det kan förstås finnas olika förklaringar till detta, vilket jag inte undersökt närmare. En förklaring kan vara att insekterna värdväxlar mellan skogsträd och växter i odlingslandskapet. Men då är det sällan rena urskogsarter. Min gissning är att många missgynnas av att trädbärande betesmarker inte längre hävdas. Det handlar ofta om gamla grova ädellövträd i öppna lägen, en miljö som minskar allt mer. Men hotet för dessa är oftast inte i första hand skogsbruk utan att det inte längre finns en lönsamhet i hagmarksbete. De gamla hagarna växer igen och nyrekryteringen är i stort sett obefintlig.

Jag valde att titta vidare lite på de arter som inte finns i jordbrukslandskapet men begränsade mig till de 75 helt skogslevande arterna som är hotade, dvs finns i någon av rödlistekategorierna CR, EN och VU. De flesta av dessa lever på döda eller döende träd av olika trädslag. Flertalet borde ha gynnats av de positiva trenderna med mer död ved och gamla träd i skogarna. En faktor som kan vara missgynnsam är förstås att skogarna ofta blir tätare, vilket är negativt för de arter som vill ha soliga lägen. För många arter anges att det saknas kunskap.

Men vissa arter sticker ut. Ett tiotal bedöms vara specifikt brandgynnade och har sannolikt gått tillbaka till följd av att skogarna sällan brinner idag.

Nästan lika många arter finns bara eller i stort sett bara på Gotska sandön. De flesta av dessa har heller aldrig tidigare funnits i Sverige utanför sandön, såvitt man känner till. Även för dessa anses avverkning vara en stor negativ påverkansfaktor. Men som jag ser det är det helt irrelevant att hävda att skogsbruket är problemet för arter som aldrig funnits utanför en ö som sedan mer än 100 år tillbaka är nationalpark.

Några arter har främst hittats på död ved på hyggen eller i vedavfall vid sågverk. Ytterligare några finns, trots att de bara ses som skogslevande, främst i alléer, parker, trädgårdar och odlingslandskap eller växer på trädslag som poppel och pil.

Vi ska inte förneka att skogsbruket är orsak till många arters nedgång även bland vedskalbaggarna. De allt tätare skogarna är en aspekt som ibland är missgynnsam. I andra fall finns en utdöendeskuld i den bemärkelsen att många substrat inte nyskapas i tillräcklig omfattning till följd av det skogsbruk som bedrevs för kanske 100 år sedan. Det gäller tex död ved från riktigt gamla tallar. Dessa tallar höggs oftast bort för länge sedan och det kommer ta lång tid innan dagens tallar blir så gamla att sådan död ved nyskapas.

Det jag vill få sagt är att det kan finnas många olika skäl till att vedlevande skalbaggar rödlistats och att det inte självklart behöver hänga samman med skogsbruket. Det gäller även de arter där avverkning angetts som negativ påverkansfaktor av betydelse.