Månadsarkiv: februari 2018

Nyckelbiotopsregistreringar i samband med avverkningsanmälan

Nyckelbiotopsinventeringen orsakar bekymmer för skogsägare på många olika sätt. Men mest bekymmersamt är det kanske när nyckelbiotoper registreras i samband med avverkningsanmälan. Då har skogsägaren redan planerat in intäkten och sannolikt bestämt vad pengarna ska användas till. Det är långtifrån självklart att det finns andra bestånd att avverka istället.

Många har redan gjort sina frivilliga avsättningar på andra platser, och den som vill byta ut sin gamla avsättning mot den nya nyckelbiotopen riskerar att bli kritiserad för att avsättningarna inte är permanenta. Miljörörelsen har ofta kritiserat skogsbruket för att de frivilliga avsättningarna inte garanteras ett skydd på obegränsad tid. Men när nya nyckelbiotoper plötsligt tillkommer blir det kanske skogsägarens enda möjlighet. Att avverka ett område man valt ut som frivillig avsättning känns nog olustigt för de flesta, och för andra är det inte alls en möjlighet som ersättning för nyckelbiotopen.

Samtidigt måste man fråga sig vad som är syftet med att registrera nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmälan. Skogsstyrelsen bedyrar gång på gång att det inte finns något syfte att stoppa avverkningar. Men då undrar man varför man gör det. Den som avverkningsanmält ett skogsområde har ju för avsikt att avverka det. Det måste också vara Skogsstyrelsens utgångspunkt. Vad certifieringen reglerar lägger man sig ju inte i, enligt egen utsago. Vid avverkningsanmälan står därför Skogsstyrelsen inför ett val att släppa igenom avverkningen med generell hänsyn, eller att bestämma sig för att skydda området formellt.

Om man väljer att släppa igenom avverkningen hjälper ingen nyckelbiotopsregistrering vid den tillsyn som kan bli fallet – om man förstås inte vill använda det som ett påtryckningsmedel.

Vill man skydda området formellt finns heller inget skäl att först registrera en nyckelbiotop. Beslutet måste ju tas på tämligen kort varsel. Frågan blir då om området är tillräckligt skyddsvärt oavsett om det är en registrerad nyckelbiotop eller inte.

Skogsstyrelsen kan förstås också ge råd om att skogsägaren kan avsätta området frivilligt. Även det går minst lika bra utan en nyckelbiotopsregistrering – om man inte vill använda det som ett påtryckningsmedel förstås.

Om skogsägaren efter rådgivning och av fri vilja väljer att avsätta området kan man möjligen i efterhand registrera det som nyckelbiotop. Detsamma gäller om skogsområdet ges ett formellt skydd. Då kan det vara del av ett underlag kring hur olika naturvärden är fördelade i landskapet.

Skogsstyrelsen ska nu internt utreda huruvida man ska fortsätta registrera nyckelbiotoper i samband med avverkningsanmälan. Det är klokt. Resultatet kommer helt avgöra trovärdigheten i myndighetens försäkran att nyckelbiotoper inte registreras för att stoppa avverkningar.

 

Annonser

Hur ska förändringar i rödlisteindex över tid tolkas?

Jag känner att jag behöver förtydliga mig kring rödlisteindex efter reaktioner jag fick på mitt förra inlägg. Jag fick en del reaktioner och alla syns inte i kommentarsfältet. Några menar att jag gör en felaktig tolkning av rödlisteindex. Att rödlisteindex inte ändrats ska enligt dessa tolkas som att hotet fortfarande är lika stort mot arterna och att arterna fortsätter minska i samma takt. Man hänvisar till Artdatabankens tolkning. Där anges att ”Jämförelsen mellan 2000, 2005, 2010 och 2015 års rödlistor visar att trenden är mycket stabil, dvs. den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald har varken ökat eller minskat”.

Även Skogsstyrelsen gör en sådan tolkning i den årliga uppföljningen av miljömålet Levande Skogar. Där anges att Rödlisteindex visar att förlust av biologisk mångfald inte hejdats. Rödlisteindex tas också upp av Ulf Gärdenfors, Artdatabanken i senaste numret av Biodiverse där han menar att ”RLI är ett trögrörligt index och om det är stabilt över åren betyder det att utdöenderisken är likartad över tiden, inte att läget är under kontroll”.

Jag vidhåller. Det enda sätt man kan tolka ett oförändrat index på är att arterna inte i genomsnitt är närmare utrotning än de var år 2000. Artdatabanken misstolkar medvetet eller omedvetet sin egen statistik. Men framförallt pratar vi olika språk. Jag ska förklara.

Enligt Artdatabanken har indexet en skala mellan noll och ett, där noll betyder att samtliga arter i ett urval är utdöda, medan ett betyder att samtliga är livskraftiga. Ju närmare noll indexet ligger desto närmare är arterna utdöende i genomsnitt. Om indexet är oförändrat innebär det att de i genomsnitt inte är närmare att dö ut, dvs att nettoförlusten är noll. Ulf Gärdenfors har därför helt rätt när han säger att utdöenderisken är likartad över tiden. Risken att arter skulle dö ut ökar inte från år till år, vilket hade varit fallet om vi hade en nettoförlust. Arter som minskar borde ju med tiden löpa allt större risk att dö ut.

Att han menar att läget inte är under kontroll handlar mer om att vi har olika syn på hur allvarligt det är att vissa arter minskar samtidigt som andra ökar, och att det trots allt finns en risk att arter dör ut. Jag utesluter inte heller att han har rätt i att indexet är trögrörligt, vilket skulle innebära att bristen på förändring över 15 år inte säger någonting. Men det är trots allt Artdatabanken som publicerade figuren och måste tyckt att den visade något.

Men att indexet som Artdatabanken skriver visar att den hastighet med vilken vi förlorar artmångfald varken har ökat eller minskat håller jag inte med om. Rödlisteindex för ett enskilt år visar inte hastigheten med vilken vi förlorar mångfald. Det visar inte heller huruvida vi har en nettoförlust av artmångfald. Tänk er en hypotetisk situation där inga arter minskar. Likväl skulle många arter vara rödlistade på grund av att de är sällsynta. Indexet skulle fortfarande ligga under ett. Indexet skulle ocskå vara oförändrat över åren precis som det är i verkligheten.

Förlorar vi ingen artmångfald har förstås hastigheten varken ökat eller minskat. Men om vi hade en pågående nettoförlust av biologisk mångfald skulle ju arterna i snitt vara närmare utrotning idag än för 15 år sedan.

Arter som rödlistas för att de har små populationer eller för att de har små eller fragmenterade utbredningsområden borde i snitt få en allvarligare rödlistekategori om deras populationer minskar eller om deras utbredningsområden minskar eller blir mer fragmenterade. Rödlisteindex visar inte att detta sker.

Man kan möjligen hävda att arter som rödlistats endast för att de minskar (A-kriteriet) tycks fortsätta att minska. Det rör sig om 13 % av de rödlistade arterna. Men om de hela tiden fortsätter att minska borde några av dessa med tiden bli så sällsynta eller få så små eller fragmenterade populationer att de också kan listas med andra kriterier. Då borde de också hamna i en allvarligare rödlistekategori.

Rödlisteindex visar hur nära utdöende arterna är i snitt, inte hastigheten för utdöendet. Därför visar ett oförändrat index att arterna i genomsnitt inte närmat sig utdöende utifrån den kunskap vi har. Ingenting annat.

Pågående förlust av biologisk mångfald?

I vissa kretsar har det närmast blivit en sanning att vi har en pågående förlust av biologisk mångfald i svenska skogar. De har rätt om de med det menar att det finns arter som sakta är på väg att dö ut. För så har det alltid varit. Arter dör ut oberoende av människans existens, och nya arter tillkommer. Sannolikt sker dessa processer fortare idag än innan människan tog plats i landskapet eftersom artsammansättningen har präglats av ett landskap som ser helt annorlunda ut än dagens. Det har missgynnat vissa arter och gynnat andra. Men det betyder inte att vi har en nettoförlust av biologisk mångfald.

Huruvida vi har sällsynta och minskande arter borde inte vara det viktiga när vi utvärderar skogsbruket. Att vi inte skulle ha det vore onaturligt. Det viktiga borde vara om vi har en nettoförlust av biologisk mångfald, dvs en utarmning av mångfalden.

Jag hör företrädare för myndigheter, miljörörelsen och politiken hävda att mångfalden utarmas i Sveriges skogar. Men jag har faktiskt inte sett några belägg för att så är fallet totalt sett.

Man hänvisar ofta till att många skogslevande arter är rödlistade. Men rödlistan visar ju egentligen bara på att det finns arter som är minskande eller sällsynta. Och det ställs inte i relation till att det finns arter som ökar. Jag tvivlar inte på att många arter minskar, men vad gäller de stora artgrupperna bygger rödlistan mer på antaganden än på faktisk statistik över arternas utveckling. Bland de artgrupper där vi faktiskt har statistik, som för däggdjur och fåglar, går det bra för arterna. Likaså vet vi att vi har en positiv utveckling för många av arternas miljöer.

Rödlisteindex är ett mått i skala 0 till 1 som beskriver i vilken omfattning arter i en viss grupp är hotade. Ju närmare 0 indexet är desto närmare utdöende är arterna i genomsnitt. Ett index på 1 innebär att alla arter har livskraftiga populationer. Oavsett landskapstyp ligger indexet på ungefär 0,9. Jordbrukslandskap och marin miljö avviker något med några hundradelar lägre index, vilket möjligen indikerar att mångfalden är något mer hotad där, eller att omsättningen av arter är större.

Men det intressanta är att rödlisteindex i praktiken är oförändrat mellan år 2000 och år 2015. Se följande bild från Artdatabanken:

rödlisteindex2

Arterna är alltså utifrån Artdatabankens egna uppgifter inte ett dugg närmare utrotning i genomsnitt än de var år 2000. Rödlistan och hur den förändras visar alltså inte på någon nettoförlust av biologisk mångfald bland de arter Artdatabanken bedömer.

Jag tror det stora misstaget man gör är att man tror att det alltid är dåligt att arter är rödlistade. Men ju fler arter vi har desto fler är sällsynta eller minskande och blir därmed rödlistade. De flesta arterna är naturligt sällsynta. Sen vet vi förstås inte hur stor andel av arterna som hade minskat om människan inte varit på plats.

För ett par år sedan genomförde LRF Skogsägarna tillsammans med KSLA ett seminarium med rubriken ”Nedåt eller uppåt för skogens mångfald?” Några av landets mest initierade forskare på området gav tillsammans med andra aktörer sin bild av hur skogens mångfald förändras. Den slutsats man kunde dra från seminariet var nog att det inte finns någon entydig bild av hur det går för biodiversiteten. Seminariet sammanfattas här på s 16-18.

Förlust av biologisk mångfald är globalt ett mycket stort problem. Till skillnad från i svenska skogar står även många däggdjur och andra ryggradsdjur under hot om utrotning. Det är viktigt att det uppmärksammas. Men den som hänvisar till utarmning av biologisk mångfald i utvärderingar av skogens miljömål eller för att svartmåla det svenska skogsbruket, har dåligt på fötterna.

Vi bör fortsätta effektivisera naturvårdsinsatserna och bli ännu bättre på hänsyn till vissa arter. Men det ska vi göra oavsett om mångfalden ökar eller minskar.