Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet

Många av de beslut myndigheter tar i naturvårdsfrågor bygger på subjektivitet. Det gäller inte minst artskyddet. Det är sällan man kan avgöra med säkerhet att en åtgärd kommer att påverka en arts bevarandestatus negativt. Så som artskyddet tillämpas idag är det närmast slumpfaktorer som avgör vilken skogsägare som drabbas av brukandebegränsningar. Det handlar snarare om var fåglar blir upptäckta än var de verkligen finns. Myndigheterna lägger stor tilltro på uppgifter från ideella organisationer och enskilda inventerare. Detta trots att dessa både kan ha en tydlig agenda, och att uppgifterna de lämnar kanske bara visar var t.ex. en fågel upptäckts vid ett visst tillfälle.

I de artskyddsmål som gått till domstol har rätten gett stor tilltro till myndigheternas uppgifter om arternas status, och trots stark bevisning har skogsägarnas uppgifter inte beaktats på allvar. Bevisbördan läggs på den drabbade.

I fallet med lavskrika har ett avgörande underlag varit uppgifter från den lokala fågelklubben att antalet revir i närområdet minskat från 23 till 11 sedan tidigt 1990-tal. Men fågelklubben gör samma misstag som de grupperingar som hävdar att tjädern minskar i landet. De undersöker om fåglarna finns kvar på samma häckningslokaler där de tidigare hittats. Med en sådan metodik kan antalet häckningslokaler bara minska. Att de kan ha flyttat eller att nya revir tillkommit framgår inte av resultaten. När älgjägarna i jaktvårdsområdet ombads notera lavskrikeobservationer upptäcktes lavskrikor på 27 helt olika platser i motsvarande område under en oktobervecka. Det rörde sig i nästan alla fall om flera individer. Eftersom passkyttarna inte täckte in hela området talar mycket för att det idag finns minst lika många revir som vad som ansågs finnas i början av 1990-talet. Jag är medveten om att en grupp lavskrikor på hösten inte är någon garanti för ett revir, men den spridda förekomsten av fåglar vid samma tid ger en tydlig indikation.

Samtidigt har myndigheterna inte lagt fram några belägg för att lavskrikan skulle ha minskat i regionen. Tvärtom är ökningen av antalet observationer i Artportalen större i Gävleborgs län än i resten av landet där vi vet att lavskrikan ökat sen 1998.

Även om Mark- och miljödomstolen i slutändan gav markägarna rätt anger man att verksamhetsutövaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i målet och att annat inte visats om lavskrikan än det Skogsstyrelsen lagt fram.

I det fall gällande tjäder som ska prövas av Mark- och miljööverdomstolen ligger den planerade avverkningen mellan 270 och 720 meter från ytterområdet för en tjäderspelsplats. Markägarsidan menar på goda grunder att något fortplantningsområde för tjäder inte berörs och att avverkningen inte kommer påverka tjäderns bevarandestatus. Man har till och med tagit hjälp av tjäderforskare som helt ger stöd till markägarens argumentation. Likväl valde mark- och miljödomstolen att gå på myndighetens linje.

Markägare utsätts gång på gång av subjektiva ställningstaganden där deras egen argumentation inte ges någon tyngd.

Enligt grundlagsbestämmelser i regeringsformen ska ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Då låter det rimligt att samhället måste visa att sådana angelägna samhällsintressen föreligger. Men i praktiken får man göra sådana intrång utan att ha särskilt mycket på fötterna.

Vi ser att långtifrån alla tjänstemän är objektiva och att många saknar kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Ändå tror jag det är nödvändigt att myndigheter ska kunna ta vissa beslut på subjektiv grund. Naturen är nämligen så mångfacetterad att det sällan går att avgöra vad som är rätt och fel. Skulle alla beslut tvingas bygga på helt säkerställda uppgifter skulle den statliga naturvården i stor omfattning lamslås. En försiktighetsprincip måste man i viss mån kunna tillämpa, men det måste ske med försiktighet även mot markägaren.

Och att tillämpa en försiktighetsprincip och därigenom på osäker grund ta beslut som får stora konsekvenser för enskilda, kräver en stor rättssäkerhet i andra ändan. Intrånget måste då ske under ordnade former, tex så att pågående markanvändning inte avsevärt försvåras eller genom områdesskydd där principerna för markägarens rättigheter liksom ersättningsfrågan är tydligt reglerad. Det får inte råda några tvivel om att den drabbade skogsägaren ska få ersättning när intrånget är mer än obetydligt. Ett sådant arbetssätt kommer också begränsa inskränkningarna till platser där myndigheterna verkligen bedömer det som motiverat.

Skulle man utan ersättning kunna hävda en försiktighetsprincip för att inskränka skogsägares rättigheter skulle man ge fritt spelrum för tjänstemännens godtycke. Då befinner vi oss på ett sluttande plan.

Vad gäller artskyddet är jag övertygad om att antingen domstolen eller våra politiker kommer lösa problematiken. Hur framtiden ser ut vad gäller nyckelbiotoperna är det svårare att sia om.

Annonser

4 tankar om “Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet

  1. Dag Lindgren

    1. Jag har bara hört talas om två ärenden med omfattande avverkningsförbud grundade på artskyddsförodningen (Tjäder och Lavskrika). Det ger anledning till några undringar
    1A Har jag missat några andra fall med omfattande ovillkorliga avverkningsförbud där markägaren accepterat och det inte kommenterats
    1B Att Skogsstyrelsen valt att driva just fall med ohotade icke-rödlistade ”livskraftiga” vanliga arter och av skogsbrukare väl kända, ofta iakttahgna och uppskattade arter måste väl innebära att arttillståndet i skogen är gott? Annars skulle väl mer hotade och mindre vanliga arter valts?
    1C Skogsstyrelsen borde väl insett att artskyddet får allmännt mindre stöd av skogsmarksägare med detta val av arter?
    1D Skogsstyrelsen markerar sin misstro mot att markägare skall lyda påbud från Skogsstyrelsen ”frivilligt” genom de höga vitesbeloppen.
    2. Skogsstyrelsen har överklagat domen för tre av fem berörda markägare och har inte tagit upp annat än vad Skogsstyrelsen själv framfört. Att informationen i Artdatabankens informationsblad är föråldrad och motsägs av senare resultat förbigås med tystnad. Skogsstyrelsen argumenterar subjektivt och väljer vad av den kända informationen som skall föras vidare.
    3 Regeringen har inte efter lång tid reagerat på att myndigheterna inte känner sig bekväma med lag och föreskrifter. Då måste myndigheterna tänka själva, det är inte längre en giltig ursäkt att tolka vad myndigheterna uppfattar som bokstavstroget.
    4. Jag stödjer att ersättning skall utgå. Då spelar det mindre roll om det faktiskt är så att lokala bevarandestatus är lågt eller om man vill stödja lokalbefolkningens och dess orrnitiogers intresse för fågeln.

    Gilla

    Svara
    1. gunnarlinden Inläggets författare

      Enligt uppgift från Skogsstyrelsen tog man 2016, 13 beslut som innebar att pågående markanvändning kunde avsevärt försvåras. I sept hade man dittills tagit 11 sådana beslut. Finns säkert nyare statistik jag inte har tillgång till nu. I dessa fall har det nog oftast inte rört sig om totalförbud, men mer än obetydliga intrång.

      Gilla

      Svara
      1. Dag Lindgren

        I Axdorffs artikel om miljöministerns inlägg står ”under 2017 endast fattades 170 beslut rörande artskydd.” och man får förmoda huvuddelen var små inskräkningar typ att inte avverka under häckningssäsong eller spara ett örnboträd och närmaste grannträd. Beträffande de beslut där pågående markanvändning avsevärt försvåras kan man förmoda att pågående rättsprocesser ger viss restriktivitet, men detta borde inte gälla för de mindre besluten, som är en liten del av 60 000? avverkningsanmälningarna, och de mindre besluten borde ju vara avsevärt fler än de störrre.
        Kostnaden för ersättning borde alltså bli låg.
        Det bekräftas att tillståndet för arter är gott eftersom det i de fall som drivits förefaller som motiven bör sökas inom bevarandepsykologins område snarare än bevarandevetenskapens.
        Det finns således skäl att åberopa detta belägg för det i förhållande till tidigare uppfattningar förvånandsvärt goda läget för arterna o andra bevarandesammanhang.

        Gilla

      2. Dag Lindgren

        Det låga antalet fall med ”avsevärd försvåring av markanvändning” tyder också på att markägare ofta själva förutser, uppmärksammar och beaktar rimligt lätt upptäckbara och identifierbara problem.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s