En effektiv naturvård begränsas av osäkerheter i brukanderätten

Jag har flera gånger lyft att vi i mycket större omfattning måste kombinera naturvården med brukande om vi i framtiden ska klara både en rik biologisk mångfald och en ökad efterfrågan på produkter från skogen. Det skulle förstås bidra till att en större del av skogen skulle nyttjas till de produkter vi människor behöver, men jag tror också att det i många fall skulle vara positivt för den biologiska mångfalden.

Vi har hittills haft ett stort fokus på orördhet i våra avsättningar, och en stor del av den skog som bedömts vara skyddsvärd, särskilt norrut, har dominerats av gran. Fokuset på fri utveckling leder till att avsättningarna kommer bli allt mer grandominerade, allt tätare och allt rikare på död ved. I de skogliga konsekvensanalyser Skogsstyrelsen låtit göra med hjälp av SLU framgår exempelvis att arealen äldre lövrik skog de närmaste 100 åren kommer att minska i reservaten, medan den kommer att öka utanför dessa.

Täta granrika skogar gynnar förstås vissa arter, men efter alla de insatser vi gjort de senaste 20 åren är det kanske inte där behoven är som störst. Det vi har brist på i dagens skogar kanske i större utsträckning handlar om ljus äldre skog, lövskogvärden, fristående gamla träd, trädkontinuitet, bete, s.k. silverved och långa omloppstider.

Exempel på naturvårdsinsatser för att få dessa värden är senarelagda avverkningar, kontinuitetsskogsbruk, skogs- och hagmarksbete, lövträdsföryngring, veteranisering av äldre träd och gynnande av gamla lövträd. Det är åtgärder som innefattar ett brukande eller med större sannolikhet blir av i samband med skogsbruksåtgärder. Jag tror att vi skulle tjäna på att tillämpa dessa metoder i större utsträckning på bekostnad av traditionella avsättningar.

Frågan är då varför vi inte gör det? Jag har tidigare tagit upp arealbaserade miljömål som ett hinder för en effektivare naturvård. På samma sätt bidrar certifieringen till en ineffektivitet genom att koncentrera naturvården till 5 % frivilliga avsättningar där inga åtgärder med syfte att tjäna pengar tillåts. Men det stora problemet är nog att det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas i den skog man har tänkt bruka. Den som överhåller skogen, liksom den som vidtar åtgärder som gynnar rödlistade arter eller vissa fågelarter riskerar att få skogen klassad som nyckelbiotop eller som betydelsefull för skyddade arter. Då riskerar man att förlora sin möjlighet att bruka skogen. Bättre då att koncentrera naturvården till ett fåtal områden som inte brukas alls. Särskilt om man enligt certifieringsregler ändå ska avsätta 5 %.

Vill vi ha en mer effektiv naturvård tror jag att vi måste förändra naturvårdens styrmedel i grunden. Det allra viktigaste torde vara att skogsägare kan känna sig trygga i att naturvårdsinsatser inte kommer frånta dem rätten att bruka sin skog. Här har förstås politiken en viktig roll. Men lika viktigt är myndigheternas agerande och inte minst hur certifieringen kommer tillämpas i framtiden.

 

Annonser

6 thoughts on “En effektiv naturvård begränsas av osäkerheter i brukanderätten

  1. Leif Öster

    JA. Vi måste diskutera och våga ändra naturvårdens styrmedel som Gunnar skriver .Men var finns mötesplatsen med politikerna? Det finns nu en massa bra idéer och i vissa delar är tom. skogsbruket och den ideella naturvården överens om tagen. Men politikerna syns inte till i den här debatten.

    Jag vill här spela in ett förslag på krav att varenda gång nya reservat bildas måste myndigheterna samtidigt utreda om lokala jobb därmed också kan skapas i det skyddade området, med till exempel skötsel, guideverksamhet och annat som gynnar landsbygden.

    Framtidens naturvård i skogslandskapet måste så långt det är möjligt utgå från frivillighet och kopplat till långa avtal. Min erfarenhet är att väldigt många skogsägare i grunden är positiva till att undanta värdefull skog från brukande bara de får robust och snabbt ersättning eller ersättningsmark för de nyttigheter de levererar till samhället. Andra kanske vill ha en årlig ersättning. Det kvittar vilken modell, bara vi hittar nya styrmedel som fungerar bättre än dagens.

    Liked by 1 person

    Svara
  2. Niklas

    Jag instämmer till stor del i Gunnars utmärkta analys, men vill förtydliga att det största hindret mot biologisk mångfald stavas bristfällig rådighet över den egna marken. Ty även om ett område sköts, kan det flera decennier mellan olika skötselåtgärder, vilket givetvis gynnar vissa naturvärden. Men likväl sköts skogen.

    Skulle dock dessa naturvärden riskera att hota markägarens rådighet över den egna skogen, ja då är det nog troligt att dessa naturvärden snarast röjs och gallras bort i preventivt syfte. För det är ju ren självbevarelsedrift från markägarens sida.

    Slutligen anser jag också att det måste finnas en ordentlig marknad för att producera naturvård och biologisk mångfald, med tanke på hur många som kräver mer naturvård i skogen. Men de vill kanske bara ha naturvård så länge någon annan (läs markägaren) får betala. Så alla som vill ha naturvård i skogen får ju se til att slanta upp pengarna ur egen ficka.

    Liked by 1 person

    Svara
  3. Dag Lindgren

    Problemet är mycket att naturvårdens mål är oklara, ändras successivt, påverkas mycket av psykologi och retorik, är ganska oförutsebara och att enstaka resultat blåses upp. Att vi anses vara inne i det sjätte artutdöendet tas som motiv för omfattande avverkningsförbud för att bromsa möjliga lokala nedgångar av ohotade livskraftiga fåglar med stabila eller uppgående nationella trender. Naturvården förefaller ha tveksamt fokus och är provokativt utformad och inriktad på myndighetsbeslut grundat på osäkra och kontroversiella beslutsunderlag, samtidigt som skogsbruket på goda grunder befarar att även stora ingrepp kommer att göras utan att staten betalar något för intrånget, Föreslår en lösning i nästa inlägg.

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      Mitt förslag till lösning är att staten avsätter en tillräcklig summa för naturvårdsåtgärder. Skogsmarksägarna får tåla upp till 5 procent intrång utan ersättning som en del av normalt skogsbruk, i enstaka fall något mer eller vid frivillighet avsevärt mer, Därutöver skall frågan lösas normalt med inrättande av naturreservat (kanske med tvång) eller på annat sätt som ger skälig ersättning utan att markägaren behöver vädja till domstol. Räcker inte medlen blir det inget skydd. För statsägd mark (som Sveaskog) kan obegränsade åtgärder vidtas (t ex markutbyte) och det är bara avkastningskravet på Sveaskog som behöver anpassas till det inkomstbortfall statens krav orsakar. Det är upp till skattebetalarna hur mycket de vill betala och för vad och därför behövs inga andra bevis än att myndigheterna anser åtgärden motiverad enligt regeringens direktiv och värd kostnaden. Beträffande tjäder och lavskrika slipper man argumentera om åtgärden är proportionerlig eftersom myndigheten är villig att betala kostnaden ur en given budget och då är åtgärden definitionsmässigt proportionerlig. Det räcker då t ex att lokalbefolkningen gillar att ha fågeln i närheten. LRF lovar att inte betala rättegångskostnader för fall som tjäder och lavskrika, om rimliga ersättningar utgår.
      Mitt motiv för ersättningar är huvudsakligen för att jag tycker om folket får något genomfört som går ut över privata intressen i väsentlig grad bör folket betala något.
      Visserligen åberopas EU regler, men de hindrar inte att kostnader ersätts. Räcker inte medlen får man invänta dom i EU-domstolen eller klargörande från Statsmakterna. Artskyddsdirektivet är så extremt utformat så det inte kan tolkas bokstavligt och vad som är lokalt bevarandestatus mm. kan inte bestämmas objektivt utan det är subjektivt tyckande och det är inte vettigt att göra det till föremål för rättslig prövning bortom rimligt tvivel eftersom rimligt tvivel i icke uppenbara fall alltid kommer att kvarstå.
      Liknande resonemang kan föras för stora värdetrakter och orörda fjällnåra skogar.

      Gilla

      Svara
      1. Niklas

        Jag ser ingen anledning till att markägaren ska behöva avstå 5% av sin skog utan någon ersättning. Vilket fackförbund skulle t.ex. tycka att deras medlemmar ska jobba gratis i 4-5 år utan ersättning? Nej, ersättning från första tvångslämnade trädet, tycker jag är rimligt.

        Gilla

      2. Leif Öster

        Intressant tanke. Eftersom nästan allt virke i Sverige antingen säljs av certifierade skogsägare som lovat att avsätta 5 % av sin mark – eller köps av lika certifierade köpare låter upplägget tänkvärt. I vart fall måste vi snart kliva upp ur skyttegravarna och hitta lösningar.

        Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s