Månadsarkiv: januari 2018

Försiktighetsprincipen måste användas med försiktighet

Många av de beslut myndigheter tar i naturvårdsfrågor bygger på subjektivitet. Det gäller inte minst artskyddet. Det är sällan man kan avgöra med säkerhet att en åtgärd kommer att påverka en arts bevarandestatus negativt. Så som artskyddet tillämpas idag är det närmast slumpfaktorer som avgör vilken skogsägare som drabbas av brukandebegränsningar. Det handlar snarare om var fåglar blir upptäckta än var de verkligen finns. Myndigheterna lägger stor tilltro på uppgifter från ideella organisationer och enskilda inventerare. Detta trots att dessa både kan ha en tydlig agenda, och att uppgifterna de lämnar kanske bara visar var t.ex. en fågel upptäckts vid ett visst tillfälle.

I de artskyddsmål som gått till domstol har rätten gett stor tilltro till myndigheternas uppgifter om arternas status, och trots stark bevisning har skogsägarnas uppgifter inte beaktats på allvar. Bevisbördan läggs på den drabbade.

I fallet med lavskrika har ett avgörande underlag varit uppgifter från den lokala fågelklubben att antalet revir i närområdet minskat från 23 till 11 sedan tidigt 1990-tal. Men fågelklubben gör samma misstag som de grupperingar som hävdar att tjädern minskar i landet. De undersöker om fåglarna finns kvar på samma häckningslokaler där de tidigare hittats. Med en sådan metodik kan antalet häckningslokaler bara minska. Att de kan ha flyttat eller att nya revir tillkommit framgår inte av resultaten. När älgjägarna i jaktvårdsområdet ombads notera lavskrikeobservationer upptäcktes lavskrikor på 27 helt olika platser i motsvarande område under en oktobervecka. Det rörde sig i nästan alla fall om flera individer. Eftersom passkyttarna inte täckte in hela området talar mycket för att det idag finns minst lika många revir som vad som ansågs finnas i början av 1990-talet. Jag är medveten om att en grupp lavskrikor på hösten inte är någon garanti för ett revir, men den spridda förekomsten av fåglar vid samma tid ger en tydlig indikation.

Samtidigt har myndigheterna inte lagt fram några belägg för att lavskrikan skulle ha minskat i regionen. Tvärtom är ökningen av antalet observationer i Artportalen större i Gävleborgs län än i resten av landet där vi vet att lavskrikan ökat sen 1998.

Även om Mark- och miljödomstolen i slutändan gav markägarna rätt anger man att verksamhetsutövaren har bevisbördan för samtliga relevanta omständigheter i målet och att annat inte visats om lavskrikan än det Skogsstyrelsen lagt fram.

I det fall gällande tjäder som ska prövas av Mark- och miljööverdomstolen ligger den planerade avverkningen mellan 270 och 720 meter från ytterområdet för en tjäderspelsplats. Markägarsidan menar på goda grunder att något fortplantningsområde för tjäder inte berörs och att avverkningen inte kommer påverka tjäderns bevarandestatus. Man har till och med tagit hjälp av tjäderforskare som helt ger stöd till markägarens argumentation. Likväl valde mark- och miljödomstolen att gå på myndighetens linje.

Markägare utsätts gång på gång av subjektiva ställningstaganden där deras egen argumentation inte ges någon tyngd.

Enligt grundlagsbestämmelser i regeringsformen ska ingen tvingas tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Då låter det rimligt att samhället måste visa att sådana angelägna samhällsintressen föreligger. Men i praktiken får man göra sådana intrång utan att ha särskilt mycket på fötterna.

Vi ser att långtifrån alla tjänstemän är objektiva och att många saknar kompetens att göra avvägningar mellan olika samhällsintressen. Ändå tror jag det är nödvändigt att myndigheter ska kunna ta vissa beslut på subjektiv grund. Naturen är nämligen så mångfacetterad att det sällan går att avgöra vad som är rätt och fel. Skulle alla beslut tvingas bygga på helt säkerställda uppgifter skulle den statliga naturvården i stor omfattning lamslås. En försiktighetsprincip måste man i viss mån kunna tillämpa, men det måste ske med försiktighet även mot markägaren.

Och att tillämpa en försiktighetsprincip och därigenom på osäker grund ta beslut som får stora konsekvenser för enskilda, kräver en stor rättssäkerhet i andra ändan. Intrånget måste då ske under ordnade former, tex så att pågående markanvändning inte avsevärt försvåras eller genom områdesskydd där principerna för markägarens rättigheter liksom ersättningsfrågan är tydligt reglerad. Det får inte råda några tvivel om att den drabbade skogsägaren ska få ersättning när intrånget är mer än obetydligt. Ett sådant arbetssätt kommer också begränsa inskränkningarna till platser där myndigheterna verkligen bedömer det som motiverat.

Skulle man utan ersättning kunna hävda en försiktighetsprincip för att inskränka skogsägares rättigheter skulle man ge fritt spelrum för tjänstemännens godtycke. Då befinner vi oss på ett sluttande plan.

Vad gäller artskyddet är jag övertygad om att antingen domstolen eller våra politiker kommer lösa problematiken. Hur framtiden ser ut vad gäller nyckelbiotoperna är det svårare att sia om.

Annonser

Vem sprider myter om nyckelbiotoperna?

Skogsstyrelsen för nu en kampanj under hashtaggen #biotopmyterna för att sprida sitt budskap om nyckelbiotoperna. Man menar att det florerar ett antal myter om nyckelbiotoperna och att man nu vill avliva dessa med fakta. Problemet är att man plockar statistik selektivt och därmed själva bidrar till mytbildningen. Detta samtidigt som man inte preciserar vad myterna säger eller redovisar några belägg för att myterna faktisk förekommer i någon nämnvärd omfattning.

Bland annat anger man att en av myterna handlar om hur stora arealer som totalt sett berörs av nyckelbiotoperna, samtidigt som man anger som fakta i frågan att ”Två procent av svensk skog är klassad som nyckelbiotop”. Det stämmer att två procent av skogen registrerats som nyckelbiotop. Men siffran blir väldigt vilseledande när man samtidigt talar om hur stora arealer som berörs totalt sett. Det som oroar skogsägare är nämligen inte i första hand de registrerade nyckelbiotoperna utan de som riskerar att tillkomma. En kontrollinventering år 2000 indikerade att det då fanns lika mycket oregistrerade nyckelbiotoper som registrerade. Utöver detta vet vi att Skogsstyrelsen idag biotopklassar skogar som inte tidigare sågs som nyckelbiotop. Om det stannar runt 4 % vet vi därför inte idag.

twitter SkS

Skogsstyrelsen säger aldrig var myten förekommer eller vad den innefattar mer än att den handlar om hur stora arealer som berörs. Man misstänker att de använder sig av den klassiska taktiken att anklaga en motståndare för ett påhittat påstående och sedan argumentera mot det påståendet.

Särskilt i nordvästra Sverige finns en oro för att en stor del av skogen kan klassas som nyckelbiotop. Jag har själv gett uttryck för en sådan oro bland annat utifrån stickprovsinventeringar på Holmens mark i Ströms Vattudal, där nästan all slutavverkningsmogen skog betraktades som nyckelbiotop. Kanske tycker Skogsstyrelsen att jag sprider myter när jag skriver att en stor del av den slutavverkningsbara skogen i delar av nordvästra Sverige riskerar att betraktas som nyckelbiotop. I så fall hoppas jag de kan garantera att så inte kommer bli fallet.

I en debattartikel angav Skogsstyrelsen att det förekommer en myt att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper, trots att 85 % av dagens skogsfastigheter inte innehåller någon nyckelbiotop. Motsvarande budskap sprids på facebook och Twitter.

Myt 85 % saknar nb

Även detta skulle jag säga är en påhittad myt. Jag har aldrig hört någon säga att de flesta skogsägare berörs av nyckelbiotoper. Här nämner man inte ens att siffran 85 % handlar om hittills registrerade nyckelbiotoper. Man tycks vilja invagga skogsägare i en falsk förhoppning att de övriga inte har något att oroa sig för.

I samma artikel anser man det vara en myt att skog ”beslagtas” utan ersättning. ”Beslagtas” är förstås ett tillspetsat ord. Men många skogsägare upplever nog just att skogen beslagtas. Och att många blir utan ersättning är ingen myt. Skogsstyrelsen vill här ge sken av att de flesta skogsägare kommer få ersättning om de blir med nyckelbiotoper de inte vill avsätta frivilligt. Så är inte fallet.

Förutom att nyckelbiotoperna blivit ett ekonomiskt problem skapar de stor oro och irritation hos många skogsägare. Jag förstår att Skogsstyrelsen vill dämpa oron genom att ge sin bild. Men jag tycker det är skamligt att man påstår att andra sprider myter om nyckelbiotoperna om sådana myter inte förekommit eller om Skogsstyrelsen inte vill precisera vari de består. Om man sedan med trovärdighet ska avliva eventuella myter måste man som myndighet nyansera sig. Man kan då inte bara redovisa selektiva fakta som är irrelevanta för det skogsägare faktiskt oroar sig för.

En effektiv naturvård begränsas av osäkerheter i brukanderätten

Jag har flera gånger lyft att vi i mycket större omfattning måste kombinera naturvården med brukande om vi i framtiden ska klara både en rik biologisk mångfald och en ökad efterfrågan på produkter från skogen. Det skulle förstås bidra till att en större del av skogen skulle nyttjas till de produkter vi människor behöver, men jag tror också att det i många fall skulle vara positivt för den biologiska mångfalden.

Vi har hittills haft ett stort fokus på orördhet i våra avsättningar, och en stor del av den skog som bedömts vara skyddsvärd, särskilt norrut, har dominerats av gran. Fokuset på fri utveckling leder till att avsättningarna kommer bli allt mer grandominerade, allt tätare och allt rikare på död ved. I de skogliga konsekvensanalyser Skogsstyrelsen låtit göra med hjälp av SLU framgår exempelvis att arealen äldre lövrik skog de närmaste 100 åren kommer att minska i reservaten, medan den kommer att öka utanför dessa.

Täta granrika skogar gynnar förstås vissa arter, men efter alla de insatser vi gjort de senaste 20 åren är det kanske inte där behoven är som störst. Det vi har brist på i dagens skogar kanske i större utsträckning handlar om ljus äldre skog, lövskogvärden, fristående gamla träd, trädkontinuitet, bete, s.k. silverved och långa omloppstider.

Exempel på naturvårdsinsatser för att få dessa värden är senarelagda avverkningar, kontinuitetsskogsbruk, skogs- och hagmarksbete, lövträdsföryngring, veteranisering av äldre träd och gynnande av gamla lövträd. Det är åtgärder som innefattar ett brukande eller med större sannolikhet blir av i samband med skogsbruksåtgärder. Jag tror att vi skulle tjäna på att tillämpa dessa metoder i större utsträckning på bekostnad av traditionella avsättningar.

Frågan är då varför vi inte gör det? Jag har tidigare tagit upp arealbaserade miljömål som ett hinder för en effektivare naturvård. På samma sätt bidrar certifieringen till en ineffektivitet genom att koncentrera naturvården till 5 % frivilliga avsättningar där inga åtgärder med syfte att tjäna pengar tillåts. Men det stora problemet är nog att det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas i den skog man har tänkt bruka. Den som överhåller skogen, liksom den som vidtar åtgärder som gynnar rödlistade arter eller vissa fågelarter riskerar att få skogen klassad som nyckelbiotop eller som betydelsefull för skyddade arter. Då riskerar man att förlora sin möjlighet att bruka skogen. Bättre då att koncentrera naturvården till ett fåtal områden som inte brukas alls. Särskilt om man enligt certifieringsregler ändå ska avsätta 5 %.

Vill vi ha en mer effektiv naturvård tror jag att vi måste förändra naturvårdens styrmedel i grunden. Det allra viktigaste torde vara att skogsägare kan känna sig trygga i att naturvårdsinsatser inte kommer frånta dem rätten att bruka sin skog. Här har förstås politiken en viktig roll. Men lika viktigt är myndigheternas agerande och inte minst hur certifieringen kommer tillämpas i framtiden.