Var finns FSC:s sociala ansvar?

Ingen vet idag hur mycket som kommer bli nyckelbiotop i Skogsstyrelsens nya nyckelbiotopsinventering. Men med den nivå man lagt den senaste tiden verkar det som om en mycket stor andel av den slutavverkningsmogna skogen i nordvästra Sverige riskerar att bli nyckelbiotop. Stickprov på Holmens mark i Ströms Vattudal i Jämtland indikerar att nästan all deras slutavverkningsmogna skog där bedöms som nyckelbiotop. Det kanske inte är sannolik att situationen är den samma i resten av det som i nyckelbiotopssammanhang kallas för ”Nordvästra Sverige”. Det rör sig trots allt om en fjärdedel av landet. Men risken är stor att betydande delar av skogen i detta område i praktiken blir obrukbar i till följd av Skogsstyrelsens bedömningar och till följd av FSC:s regelverk.

FSC säger sig ha som mål att utveckla skogsbruksmetoder som på bästa sätt tar hänsyn till miljön och sociala förhållanden. Man arbetar utifrån tre olika kammare – en för miljö, en för ekonomi och en för social hållbarhet. De sociala aspekter man hanterar rör bland annat rennäringsfrågor och skogsarbetares villkor. Men man tycks helt negligera de sociala effekter nyckelbiotopsinventeringen får på tredje part. De som drabbas värst är nämligen inte de certifierade skogsbolagen, utan enskilda skogsägare som sällan är FSC-certifierade. Men även hela bygder kan drabbas.

Det handlar sannolikt om tusentals enskilda skogsägare som riskerar att inte kunna sälja sitt virke med den oligopolsituation vi har på massavedsmarknaden där alla aktörer är FSC-certifierade. Anledningen är att FSC-certifierade bolag anser sig tvingade att bojkotta virke från nyckelbiotoper. Detta även när staten inte tycker det vara värt pengarna att skydda biotoperna, och oavsett vilka konsekvenser det får för markägaren.

Värst riskerar situationen att bli i nordvästra Sverige som på många håll redan idag har problem med befolkningsunderlaget. För det man nu gör, genom nyckelbiotopsinventeringen och certifieringsreglerna, är att man dränerar dessa landsdelar på ekonomiska resurser.

Jämtländsk nyckelbiotop?

Många boende i Norrlands inland kan idag renovera sina hus eller göra investeringar i jordbruket tack vare inkomster från skogen. Investeringarna skapar arbetstillfällen i form av hantverkare som gör dessa renoveringar och handlare som säljer material till byggena. Man glömmer lätt att skogsinkomsterna ofta är förutsättningen för ett livskraftigt jordbruk och för att husen i byarna ska hållas i skick. Utan skogsbruket skulle fler hus förfalla och fler byar växa igen. Och ju fler som hindras bruka sin skog utan ersättning, desto fler investeringar kommer att utebli.

Om en mycket stor del av den avverkningsbara skogen blir nyckelbiotop riskerar det att slå hårt mot de landsdelar som drabbas. Lyckas inte Skogsstyrelsen få till en rimlig nyckelbiotopshantering ligger ett tungt ansvar på FSC:s intressenter att hitta lösningar så att inte enskilda och hela landsändar kommer i kläm. Att fortsatt hävda att man tar ett socialt ansvar utan att reda ut nyckelbiotopsproblematiken vore inte trovärdigt.

Den som köper virke från FSC-skogsbruk får idag inte det mervärde man tror. Samma villkor vad gäller nyckelbiotoper omfattar ofrivilligt även de som inte certifierat sig. Och det är ofta dessa som tvingas avsätta störst andel av sin skog. Det rimliga vore att högre krav ställs på skogsägare som faktiskt anslutit sig till FSC-certifieringen. Den som förbinder sig att inte avverka nyckelbiotoper har ju valt detta själv.

Ska nyckelbiotoperna fungera som ett positivt styrmedel för naturvården måste vi ha ett system där staten tar ansvar för de nyckelbiotoper skogsägare inte själva valt att avsätta. Då kan vi inte ha en certifiering som tvingar skogsägare att ta detta ansvar själva oberoende av om man är certifierad eller inte. Ingen borde mot sin vilja och utan ersättning kunna bli fråntagen sin brukanderätt. Det är en princip FSC också måste anamma om man menar allvar med sitt sociala ansvar.