Månadsarkiv: september 2017

Hindrar miljömålen en effektiv naturvård?

Skogen ska räcka till mycket. Förutom timmer och massaved behövs skogen till bioenergi, textilier och en mängd nya produkter som ersätter det vi förr gjorde av olja. Samtidigt ska skogen bidra till kollektiva nyttigheter som koldioxidupptag, biologisk mångfald och friluftsliv. Oavsett vad vi önskar kommer den globala resursförbrukningen att öka framöver. Då är risken stor att vi för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre för miljön.

Ska skogen räcka till allt vi önskar måste vi bli effektivare. Inte minst vad gäller naturvården.

Det finns olika teorier om hur vi kan bli effektivare. Några förespråkar s.k. triadskogsbruk, där delar av landskapet lämnas helt till naturvården och andra används till ett mycket intensivt skogsbruk. Själv tror jag inte ett dugg på detta. För att säkra ekosystemtjänsterna funkar det knappast. Människors nytta av naturen måste ju skapas i närheten av där människor verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Då är det begränsad nytta med att producera dem i särskilda naturvårdslandskap som inte nyttjas av människor. De intensivt brukade landskapen skulle inte heller skapa mycket nytta utöver virkesproduktion och kolbindning.

Men jag tror också att ett triadskogsbruk skulle cementera den naturvårdsstrategi vi har idag där naturvård främst är fri utveckling. Det ger ofta allt tätare skogar som på sikt blir alltmer dominerade av gran. Jag tror inte det är vad vi i första hand behöver mer av. Vi kanske istället skulle behöva fokusera mer på lövskog, ljusa äldre skogar, trädkontinuitet och gamla träd. Det handlar om strukturer vi ofta kan få fram i den brukade skogen och som i många fall gynnas av ett riktat virkesuttag.

Istället för att alltmer separera naturvården från produktionen tror jag naturvården oftare borde kombineras med brukande. Det kan t.ex. ske genom förlängda omloppstider, bibehållen lövträdsföryngring, förstärkt hänsyn, kontinuitetsskogsbruk eller uthuggning av gran i sena lövsuccessioner. Jag tror de flesta inser att vi skulle få betydligt mer naturvård för pengarna om vi kunde kombinera naturvården med brukande.

Frågan är då varför vi inte gör detta? Jag har i flera sammanhang föreslagit en sådan inriktning, t.ex. i samband med det nationella skogsprogrammet. Jag har fått absolut noll gehör från miljörörelsen och ytterst lite från miljömyndigheterna. Ett viktigt skäl till detta tror jag är miljömålen om skydd av skog, som inriktar sig på arealer och procentsatser.

Enligt etappmålen ska vi skydda ytterligare 150 000 hektar formellt och 200 000 hektar frivilligt till år 2020. Tjugo procent av land- och sötvattensarealen ska genom skydd och annat bevarande bidra till att nå nationella och internationella mål för biologisk mångfald.

Målen gör att miljörörelsen och naturvårdstjänstemännen vill ha ut maximal naturvård ur varje hektar. Då kan man inte tillåta åtgärder som har till syfte att ta ut virke. Begränsningarna i skogsbruket gör också att skogsnäringen inte lika gärna vill bidra med sådant som inte kan tillgodoräknas miljömålen. Och skog där man gör åtgärder som har till syfte att få ut virke får inte räknas som frivilliga avsättningar.

Jag tror naturvården skulle se helt annorlunda ut om staten skulle fokusera på att få ut så mycket naturvård som möjligt ur varje krona, istället för att som nu försöka få ut så mycket som möjligt ur varje hektar. Vi skulle jobba mer med frivilliga avtal och mindre med tvingande avsättningar. Men ska vi nå dit måste vi nog ha andra miljömål. Etappmålen löper ut år 2020. Bevara oss då från nya arealmål om skydd av skog.

Annonser

Hur kan så många skogsarter minska när deras livsmiljöer ökar?

Totalt är 1826 skogslevande arter rödlistade i Sverige. Hit räknas även arter som lever i trädbärande miljöer som normalt inte räknas som skog. Ändå anger man ofta att skogsbruket är huvudskälet till rödlistningen för de flesta av dessa arter.

Avverkningar är givetvis negativt för många arter, men tack vare den hänsyn som tas och de avsättningar som görs i skogsbruket ökar många av de livsmiljöer som är viktiga för rödlistade arter. Det gäller gammal skog, död ved, ädellövskog, grova lövträd och mycket annat. Detta för att skogsbruket prioriterat sin hänsyn till just de strukturer och miljöer som man fått lära sig är viktiga för mångfalden.

Ökningen gäller dock inte alla strukturer. Jag misstänker t.ex. att vi tyvärr inte får ett tillräckligt tillskott av flerhundraåriga tallar idag, eftersom leveranstiden är så lång. Nästan alla tallar som skulle varit så gamla idag avverkades för länge sedan, kanske för mer än 100 år sedan. Riktigt gamla tallar riskerar därför att minska trots att även tallar som inte är fullt så gamla sparas i samband med skogsbruksåtgärder.

Vi får förstås också nya kunskaper om vad som är viktigt för arterna, och vi hittar därmed också nya faktorer med en negativ trend för mångfalden. En sådan är att skogarna blir allt tätare vilket sannolikt missgynnar många arter. Att skogar som aldrig varit helt kala minskar återkommer jag till längre ner.

Men framför allt skulle jag säga att de potentiella livsmiljöer som har en negativ trend, och är viktiga för rödlistade arter, ligger utanför skogsbrukets kontroll. Det gäller exempelvis marker som präglats av skogsbete, trädbärande hagmarker där hävden upphört, skog som brunnit, och miljöer som förlorat förutsättningarna till följd av klimatförändringar. Jag har skrivit mer om detta här.

En stor del av arterna är naturligt sällsynta och rödlistade för att de har mycket små populationer. Listan över sådana arter blir längre ju större mångfald vi har, och följaktligen bidrar en bättre naturvårdshänsyn bara till fler sådana arter på rödlistan.

Frågan är varför så många arter på rödlistan anses vara hotade av skogsbruket trots att vi i huvudsak har en positiv utveckling för de livsmiljöer som skogsbruket påverkar? En förklaring är säkert att man blandar ihop begreppet ”påverkansfaktor”, som Artdatabanken använder, med hot. Och att det ofta är helt andra faktorer som egentligen hotar arterna. En annan viktig förklaring är nog att arterna inte anses hitta till de nya miljöerna.

Har de rödlistade arterna oftast så dålig spridningsförmåga att de nya miljöer som skapas i huvudsak förblir outnyttjade av dem? Koloniseras nybildad död ved, gamla träd och grova lövträd bara av trivialarter? Knappast.

Den största organismgruppen bland skogens rödlistade arter är insekter. Drygt 700 av de 1826 rödlistade skogsarterna är insekter. Det finns förstås insekter med dålig spridningsförmåga, men den absoluta majoriteten av insekterna torde ganska lätt hitta nya miljöer om sådana tillkommer. Jag är övertygad om att det för flertalet rödlistade insekter är viktigare med en god förekomst av lämpliga miljöer än att de miljöer som finns har lång kontinuitet. Att skogar som aldrig varit kala minskar kan inte förklara den stora mängden insektsarter på rödlistan.

Men varför anses då huvuddelen av alla dessa insekter minska? En förklaring kan vara att de minskar av skäl som ligger utanför skogsbrukets kontroll. En annan förklaring kan vara att andra strukturer än de naturvården fokuserat på minskar.

Eller kan det vara så att en del av de arter som uppges minska faktiskt inte minskar?

Faktum är att det inte finns någon statistik över utvecklingen för de stora artgrupperna på rödlistan. När Artdatabanken bedömt att en art minskar har man istället oftast gjort det utifrån en bedömning att deras livsmiljö minskar. Någon faktisk uppgift om arternas utveckling har man inte haft tillgång till. Jag tror att Artdatabanken i många fall underskattat betydelsen av de nya naturvärden som skapats i skogen. I den norska rödlistan har man, till skillnad från den svenska, bedömt många tidigare rödlistade arter som livskraftiga bl.a. till följd av en ökande mängd död ved i skogarna.

Förklaringar som att arterna inte hittar till de nya miljöerna och att skogar som aldrig kalavverkats minskar i antal är helt enkelt inte tillräckliga. Det är långtifrån bara insekter på rödlistan som har en god spridningsförmåga. Vår artsammansättning är trots allt präglad av storskaliga störningar som exempelvis brand.

Det är också så att en majoritet av de rödlistade arterna främst finns i landsdelar där det sällan funnits någon skogskontinuitet. Det är i stort sett bara i delar av Norrland som omfattande skogsområden aldrig varit kala före mitten av 1900-talet. Fyra femtedelar av de i Sverige förekommande rödlistade arterna finns i Götaland. Mer än hälften saknas helt i Norrland och mindre än en tiondel finns bara i Norrland. Att arealen skogar som aldrig kalhuggits minskar kan bara förklara en mindre del av rödlistningen.

Med detta menar jag inte att skogsbruket är problemfritt för mångfalden, eller att avverkning av kontinuitetsskogar inte borde vara skäl till att arter rödlistas. Det är ett problem för vissa arter. Men jag tycker att rödlistan används vilseledande för att överdriva skogsbrukets påverkan. Verkligheten talar helt enkelt emot att det moderna skogsbruket är skäl till att huvuddelen av de rödlistade skogsarterna minskar. Om bedömningen att arterna minskar verkligen stämmer, torde det i många fall handla om annat än att de livsmiljöer som skogsbruket kan påverka minskar.

Och framförallt får vi inte tro att rödlistan avsevärt skulle kunna förkortas genom en begränsning av skogsbruket. Den mest avgörande faktorn för rödlistans längd, är det totala antalet arter.

 

Brist på självinsikt i myndigheternas tolkning av artskyddsdomar

För ett drygt år sedan fastställde Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket sina riktlinjer för artskydd i skogen. LRF Skogsägarna som jag företräder, var mycket kritiska till riktlinjerna, bland annat för att de knappast alls tar hänsyn till enskildas intressen. Förordningen tolkas på ett sätt som skulle begränsa brukandet betydligt mer än vad lagstiftaren egentligen avsåg.

Nu har det kommit några domar som i vissa avseenden tydliggör hur förordningen ska tolkas och inom en ganska snar framtid väntar vi ytterligare domar. Den viktigaste domen hittills är förstås bombmurkledomen. Jag har tidigare ifrågasatt hur myndigheterna tolkar den. Att man väljer att tolka domen till markägares nackdel beror som jag ser det på att de som varit tongivande för ställningstagandet helt enkelt gjort det utifrån sina influenser och preferenser.

I somras kom ytterligare en dom som borde ställa myndigheternas riktlinjer på ända. En skogsägare i Västra Götaland förelades av Skogsstyrelsen att lämna betydligt mer hänsyn än vad som skulle kunna krävas enligt skogsvårdslagen eftersom man misstänkte att det fanns en tjäderspelplats i närheten. Föreläggandet överklagades av skogsägaren, och Mark- och miljödomstolen avslog överklagandet. Detta tolkar Skogsstyrelsen som att de fått rätt och att de kan fortsätta tolka artskyddsförordningen utifrån sina riktlinjer. Huruvida det finns en rätt till ersättning anser de att kommande prövningar får utvisa.

Domstolen anser att det i detta fall är rimligt med ett så långtgående föreläggande. Det intressanta här är dock domstolen domskäl. Redovisningen avslutas med orden:

Vid denna bedömning har domstolen också beaktat att i ett fall som detta när det är fråga om ett föreläggande enligt 12 kap 6 § miljöbalken och inte en dispensprövning enligt artskyddsförordningen finns en möjlighet enligt 31 kap 4 § miljöbalken till ersättning om den pågående markanvändningen avsevärt försvåras. Huruvida någon ska tåla ett visst ingrepp bör i ett fall som detta även bedömas med hänsyn till om någon viss ekonomisk ersättning kan aktualiseras för den enskilde (jfr. RÅ 1996 ref. 56).

Det är inte den dom jag skulle önskat. Men domen är, som jag ser det, ett underkännande av myndigheternas riktlinjer och bedömningar. Den ger inte stöd till uppfattningen att fåglar och direktivsarter ska tillämpas annorlunda än vad bombmurkledomen indikerar. Tvärtom är det beslutsformen, dvs att man använt föreläggande istället för dispensprövning, som är avgörande. Hade skogsägaren istället sökt dispens hade kanske ett avslag varit orimligt eftersom ersättningsbestämmelsen då saknas.

Ytterligare en dom har meddelats med ungefär samma inriktning.

Domstolen tycks inte heller alls dela myndigheternas bedömning att förbuden inte medför en rätt till ersättning. Det är möjligheten till ersättning som gör att inskränkningarna ses som rimliga. Men att i fortsättningen meddela långtgående förbud eller förelägganden där skogsägaren efteråt ska stämma staten på ersättning i domstol verkar inte vara en särskilt bra väg ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Som jag ser det är domarna en vink till myndigheterna att istället för att meddela förbud eller förelägganden uppmana skogsägarna att söka dispens. Om man inte tycker det är värt att betala för intrånget. Det är en olycklig väg eftersom det skapar mycket byråkrati. Men det kanske ger skogsägare rätt att bruka sin skog. Det är också en helt annan strategi än den myndigheterna föreslagit i sina riktlinjer.

Domen från i somras överklagades men skogsägaren fick inte prövningstillstånd i Mark- och miljööverdomstolen. Eftersom frågan inte prövats i högsta instans kanske man inte ska lägga så mycket vikt vid domen. Och det kan mycket väl vara så att kommande domar liksom domar i högre instans visar att jag haft fel. Det är i så fall inte konstigt. Mina influenser och preferenser präglar också mina tolkningar. Det konstiga är att myndigheterna ensidigt tolkar domarna som ett stöd för sina riktlinjer.