Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

Vi har de senaste 20 åren haft en mycket positiv utveckling för de livsmiljöer som är viktiga för skogens arter. Det gäller exempelvis gammal skog, död ved och grova lövträd. Men kan vi räkna med att denna trend fortsätter?

Jag har tidigare skrivit om vilka utmaningar jag ser för den skogliga naturvården utifrån SLU:s och Skogsstyrelsens skogliga konsekvensanalyser 2015. Konsekvensanalyserna är scenarier för utvecklingen av skogstillståndet de kommande 100 åren, beroende på hur mycket vi avverkar och hur mycket skog som avsätts för naturvård. Scenarierna behandlar dock inte andra omvärldsfaktorer som kan påverka skogsbrukets möjlighet och vilja att låta nya naturvärden utvecklas.

På riktigt lång sikt kan förstås inte naturvärdena bara fortsätta öka. Naturvärdena ökar sällan på grund av skogsbruket utan på grund av den hänsyn vi tar och de avsättningar vi gör. Att naturvärdena ökar bygger därför på att vi tidigare förvaltat skogarna på ett för naturvärdena sämre sätt. Förr eller senare kommer därför ökningen plana ut. Förhoppningsvis kan vi då fortsätta bruka skogarna med en tillräckligt rik biologisk mångfald.

På kort och medellång sikt kan naturvärdena fortsätta öka om rätt förutsättningar ges. Men tyvärr ser jag tendenser som leder i en annan riktning.

En sådan är betestrycket av hjortdjur, särskilt älg. Mängden äldre och grova lövträd ökar visserligen i skogarna. Men dessa träd var unga i en tid med betydligt lägre betestryck. Ska nya träd bli gamla krävs att de först får växa upp. Vi har en god föryngring av exempelvis björk. Men trädslag som rönn, asp, sälg och ek får på många platser aldrig en chans att växa upp med dagens betestryck. Om vi inte får ner viltstammarna kommer också grova och gamla träd av dessa trädslag på sikt att minska.

Ett annat orosmoln rör skogsägarnas vilja att fortsätta bevara naturvärden och låta dem utvecklas. Idag har det blivit en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas. Den som har nyckelbiotoper eller förekomster av vissa arter riskerar att helt förlora möjligheten att bruka sin skog. Jag blir ledsen över att höra alltfler exempel på skogsägare som gallrar igenom sin äldre skog eller avverkar tidigare än vad de egentligen skulle ha önskat, bara för att undvika att skogen ska bli nyckelbiotop. Om höga naturvärden innebär att skogsägaren, utan ersättning, förlorar sin brukanderätt kommer snart tillskottet av nya naturvärden att minska.

Ska vi lyckas bibehålla de positiva trenderna behöver vi ha hjälp av beslutsfattare och andra aktörer i samhället. Vi behöver en miljörörelse som samverkar med skogsbruket istället för att bara motarbeta det. Miljörörelsens allra viktigaste uppgifter för skogens mångfald kanske borde vara att verka för mindre viltstammar och för att naturvärden inte ska innebära en ekonomisk risk för skogsägaren. Att det ekonomiska ansvaret för nyckelbiotoper utanför frivilliga avsättningar inte läggs på den enskilde.

Miljörörelsen är en stor maktfaktor och skickliga lobbyister. De är i dag helt tysta i viltfrågan och driver en linje som medför att nyckelbiotoper blir ett allt större bekymmer för enskilda. Om det fortgår är risken stor att de positiva trenderna i skogen snart vänder.

 

Annonser

13 thoughts on “Kommer arternas livsmiljöer fortsätta öka i skogen?

  1. Dag Lindgren

    Jag tycker inte det skall vara ett självändamål att arter inte minskar eller att de uppnår samma numerär som i forntiden. För nästan alla arter tycker jag det är först när mindre antal än 20% återstår en fortsatt minskning i många fall bör uppfattas som ett hot i sig. Naturligtvis skall vi göra orsaksanalyser och det kan finnas något annat oroande bakom som bör åtgärdas men kanske inte primärt med artskydd (bly och kvicksilver historiska expempel). Man kan titta på ”andra värden” som blåbär tex, men då är det kanske inte antalet i nationen utan tätheten efter stigar i förhållande till stigarnas utnyttjande som är viktigt. Vi människor har en enorm och ökande dominans, vi och våra husdjur står tex för 80-90 % av djurbiomassan för något så när stora djur. Vi skall helt enkelt inte förvänta oss att det inte har stora effekter mycket och behöver inte lägga så mycket energi på att reducera alla effekterna överallt om de förefaller harmlösa.
    Vi bör koncentrera mer på vad som förefaller viktigt och realistiskt. Dit anser jag hör att reducera delar av viltstammen, framför allt älg, där den är problematiskt stor (större delen av Götaland t ex).

    Gilla

    Svara
  2. Lars Laestadius

    Sverige har under lång tid utnyttjat sina skogslandskap för att ge människor, inte minst i Kontinentaleuropa, tak över huvudet, värme, läroböcker och tidningar, blöjor och servetter, med mera. Detta arbete har också givit oss försörjning. Gott så. Vi bör fortsätta med det.

    Men vi har nött på våra skogar. Inte så mycket som i Holland och på de Brittiska öarna, som till stora delar och sedan länge är oigenkännliga som den skog de en gång var, men ändå en hel del, särskilt i södra Sverige.

    Det är önskvärt att vi inom rimliga gränser söker återskapa de värden som nötts bort utan att därför sluta bidra till människors välfärd eller klimatets stabilitet.

    Under flera decennier har Sverige därför med stor kraft byggt upp en bevarandebiologisk forskning. Denna förbättrade kunskap har på olika påverkat skogsbruket. Slitaget på skogslandskapet har minskat, värden har börjat återskapas.

    Flaskhalsen för en fortsatt positiv utveckling är nu inte längre ekologisk kunskap eller vilja till tillämpning utan god förvaltning och styrning. Det samlade styrsystemet i form av lagar och frivilliga normer (certifiering) tycks ha råkat i konflikt med kunskapsbaserat sunt förnuft.

    Slutsatsen blir ett styrsystemet behöver förändras.

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      Att styrsystemet för skogen behöver förbättras håller jag med om, men i stort sett har det funkat hyggligt och acceptabelt det sista kvartsseklet, men tendenser ger anledning till oro att styrsystemet är på väg mot sämre funktion.
      En kommentar är kunskapens utveckling, som otvivelaktigt är enorm, men ändå är mycket osäker när det gäller de flesta tillämpningar. Ödmjukheten för osäkerheten och tillämpning under osäkerhet är otillfredställande. Den ekologiska kunskapen kommer aldrig att vara tillräcklig och alltid att vara osäker i faktiska beslutsfunktioner. Myndigheterna måse också vara ödmjuka för att det aldrig blir som planerat och imperfektioner i skogen kommer oundgängligen att finnas. Den moderna tekniken gör det lättare att upptäcka, men ökad makttillämpning bör inte ses som den viktigasta tillämpningen.
      Vad som är slitage på skogen kan diskuteras och beror på värderingar. Vi har kommit ifrån det mesta slitaget som beror t ex på skogsbete, skogsbränder och frånvaro av relevanta allsidiga långsiktiga konsekvensbedömningar. Vad vi bör eftersträva nu är väl en medveten analyserbar dokumenterad nationell variation. All skogsmark SKALL inte vara lika. Vi är på mycket god väg till detta, det tekniska utvecklingen går svindlande fort.
      Men när det gäller att sätta in styrmedel skall samhället vara försiktigt och undvika detaljer, när effekter är osäkra och den förmodade vinsten och kostnadseffektiviteten låg (som att rädda några lavskrikefamiljer genom omfattande avverkningsförbud).

      Gilla

      Svara
  3. Lars Laestadius

    Frågan om slitage är värd att diskutera. Att slitage skulle vara en värderingsfråga är en ståndpunkt som jag har svårt att acceptera annat än som ett uttryck för postmodernismens inträde i skogsdebatten. (Vi är inte så bakom som det ibland sägs!)

    För egen del har jag en fiktiv orörd skog som referens, på samma sätt som skogsskötare har sin normalskog och ekonomer har den hushållande människan (economic man). Det är inte fråga om ett ideal utan om en referenspunkt, ett slags analytiskt ankare. Jag tycker alls inte ett Sverige borde omvandlas till en urskog men jag ser heller inget egenvärde i att fjärma sig från skogens spontana processer och strukturer. Tvärtom! Utan särskilda skäl bör vi lämna skogen i fred. Den behöver oss inte.

    Detta synsätt må vara ett uttryck för en värdering. Det kan vare sig bevisas eller motbevisas empiriskt. Så tillvida är slitage en värderingsfråga.

    Men givet den fiktiva urskogen som referens är slitaget en realitet.

    Jag ser som sagt inget egenvärde i detta slitage. Det är en bieffekt av att vi använder skogslandskapet. Ju mindre slitage, desto bättre, så länge som skogen ger oss vad vi behöver.

    Det är här jag ser den bevarandebiologiska forskningens roll. Att utveckla kunskap som låter oss minska slitaget och återskapa processer och strukturer som tidigare har nötts bort, samtidigt som vi fortsätter att dra nytta av skogen. Jag ser våra skogslandskap som ett stort restaureringsprojekt.

    Jag menar inte att vi nu vet tiIlräckligt i absolut bemärkelse. Det är heller inte dags att lägga ner den bevarandebiologiska forskningen. Vad jag pekar på är att dagens bästa kunskap inte omsätts i praktisk handling. Det gapar ett tomrum mellan, å ena sidan, det vi vet, kan och har kommit överens om, och å den andra, det vi faktiskt gör.

    Hur kan vi krympa detta tomrum? Det är det som är frågan.

    Gilla

    Svara
    1. Dag Lindgren

      Lars förstärkte mitt intresse för den framgångsrika restaureringen av den nednötta skogen i Södra Sverige, som började på 1800-talet, till den grad att jag sammanfattade och analyserade en artikel av Kardell. När Skogsforum pekade på en annan närliggande Kardell-artikel hängde jag på med min artikel både i Skogsforum och Naturskyddsföreningens webb http://skogsforum.se/viewtopic.php?f=132&t=30111 och jag fick en sur reaktion om hur jag kunde se granplantering på Ljunghed som något lovvärt. Nä jag fick hålla med om att idag så har vi få Ljunghedar kvar och de bör bevaras. Och plantering av gran i Södra Sverige går till överdrift. Detta kanske kan ses som en replik till Lars att vad han framhävde som ett exempel på restaurering i sin artikel upprepat i dagens läge ter sig tveksamt. I någon mån belyser väl det här exemplet att det kan ligga faror i att se skogen som ett stort restaureringsprojekt.

      Gilla

      Svara
      1. Lars Laestadius

        Jag måste nu genast göra avsteg från mitt senaste inlägg. Det kan visst finnas ett egenvärde i att hålla delar av landskapet på avstånd
        från det naturliga utan att nyttan kräver det. Kvarvarande ljunghedar är ett gott exempel; de bör bevaras av kulturella skäl, som ett slags museum. För någon månad sedan besökte jag nationalparken i Koli i Finland, där man nu i liten skala ägnar sig åt svedjebränning.

        Men att vi i det kvarvarande fattig-Sverige, där ljunghedarna var själva symbolen för ofärd och elände, skulle ha avsatt ljunghedarna till reservat i stället för att återbeskoga dem med sikte på framtida välstånd, det tycker jag är ett insiktslöst och till och med människofientligt synsätt.

        Vi vet och kan mera idag än vi gjorde runt förra sekelskiftet, men de som då hanterade fattigfolk och landskap hade andra värderingar och andra kunskaper. Vi kan idag beklaga att somligt blev gjort som det blev men den som inte har gått i dåtidens skor har ingen rätt att sätta sig till doms.

        Idag vet och kan vi mera, och vi är inte längre utfattiga. Därmed bör vi också kunna återskapa en del av de värden som gått förlorade och nyttja skogen på ett sätt som ger mindre slitage utan att därför skapa mindre nytta.

        Gilla

  4. Dag Lindgren

    Den fiktiva urskogen finns inte och vi vet heller inte hur den ser ut. Redan innan människan invandrade till Sverige hade hon utrotat uppemot hälften av megafaunan, nyckelarterna. Mammutarna med sina betar hade påverkat stäppen vid iskanten och artsammansättningen i den fiktiva urskogen utan människor. Arter invandrade från refugier och de och deras evolution var påverkad av människor (av andra arter än vi) sedan årmiljoner. Människan kom omedelbart efter att isen/havet dragit sig tillbaks. Hon hade flytetyg och i norr finns is på vintern. Hav, sjöar och älvar var inte oöverkomliga hinder, utan underlättade ofta kommunikation. Först kom hon som tillfälliga sommarläger för jägare/samlare och det var väldigt få.
    Kunde få människor ha storskalig ekologisk påverkan för 10 000 år sedan? Ja, bl a genom eld. Lägereldarna kunde sprida sig och eld användes för att förbättra bete och jakt. Människan tände eldar som kunde omfatta hundratusentals hektar även om detta inte var meningen. Jakten var till stor del megafauna och påverkade den och de stora rovdjuren (nyckelarter som grottbjörn) genom att minska födan för dem. En del arter tog människan med sig, som den domesticerade hunden, som kom samtidigt som människan. Många arter åkte snålskjuts. Efter människans invandring hände också en del. Vår viktigaste art söder om Stockholm är gran, invandrade först efter år noll, och ingår alltså inte i den fiktiva urskogen söder om Stockholm. Det finns egentligen ingen ”natur” och vad vi kallar ”natur” är olika ”parklandskap”.
    Referensen ”urskog” blir subjektiv.
    Detta innebär inte att man inte skall försöka och jag betonar ju att det bör eftersträvas variation, dvs bland annat lite olika ”urskogs” visioner. Och visst behövs vi för att konservera inslag i skogen. Och visst skall vi ibland låta ”naturliga” processer ha sin gång, om inte annat så för att lära oss mera.
    Men jag delar inte uppfattningen att huvuddelen av skogsmarken skall ses som ett restaureringsprojekt. Den är bra med ”dagens skötsel” och kan och kommer att bli lite bättre med teknik och kunskapsutveckling samt mer landskapstänkande. Men restaurering ger för omfattande associationer. För mer än en liten del av skogsmarken.
    Bevarandeforskning är numera en olycklig term, som var funktionell tidigare, när kunskapsuppbyggnaden var otillräcklig. Men nu ger semantiken en olyckligt snäv och ideologiskt betingad utveckling av forskningen och dess bidrag till den allmänna debatten och det politiska beslutsfattandet.

    Gilla

    Svara
    1. Lars Laestadius

      Det är helt riktigt att den fiktiva urskogen inte existerar. Men det ligger så att säga i sakens natur. (och ordet fiktiv gör ingen hemlighet av detta). Poängen är att etablera en analytisk referenspunkt och sedan använda den för att studera förhållandet mellan realitet och referens.

      Valet av referenspunkt är subjektivt. Frågan är inte om det är sant eller falskt utan om det är lämpligt eller ej. Om vi studerar skillnaden mellan ett fiktivt naturtillstånd och dagens verklighet, över tid och rum, kommer vi då att nå slutsatser som är intressanta eller vägledande eller kanske till och med bådadera?

      Jag menar att svaret är ja. Därmed inte sagt att detta synsätt bör vara allena rådande. Vi bör betrakta skogen ur flera perspektiv men jag lämnar de andra därhän i detta sammanhang.

      Vad menar jag då med en fiktiv urskog? Det jag är ute efter är en rättvisande jämförelsepunkt. Hur skulle landskapet ha sett ut idag om de spontana ekologiska processerna hade haft sin egen gång? Hur skulle landskapet ha sett ut om det inte hade utsatts för mer än försumbar mänsklig påverkan? Det är det som är min fiktiva urskog.

      Att människan påverkat landskapet från första början är jag helt enig om. Elden har påverkat sedan länge men även jakten. Det finns goda skäl att tro att mammuten dog ut på grund av jakt, vilket då innebär att den mera slutna skog som uppstod när mammutens störning upphörde år ett resultat av mänsklig påverkan.

      Betyder då detta att det i verkligheten inte finns någon urskog? Svaret torde vara ja. I strikt bemärkelse finns det knappast några skogslandskap som inte påverkats av människan. Om inte annat så har luftföroreningar och klimatförändring sett till att de helt jungfruliga markerna är borta.

      Men även om det inte skulle finnas någon urskog i kvar i verkligheten, betyder det att urskogen saknar relevans som jämförelsebegrepp? Svaret är nej. Som analytiskt begrepp har det hypotetiska opåverkade landskapet sin betydelse, oavsett att det inte finns representerat i verkligheten.

      I själva verket är det just detta som är poängen. Om vi vill förstå människans påverkan så behöver vi en referenspunkt. Att det saknas helt opåverkade landskap minskar inte betydelsen av att förstå. Inte heller bör man göra det bästa till det godas fiende. En gradskillnad behöver inte upphöjas till en art skillnad. En älv blir inte evigt förstörd för att en stenåldersmänniska en gång har doppat fingret i den. Vi gör oss själva en otjänst om vi betraktar mänsklig påverkan som en antingen-eller-företeelse. Verkligheten är mera sammansatt än så.

      Så långt det begreppsmässiga.

      Om vi för diskussionens skull accepterar att den fiktiva (hypotetiska) urskogen kan som en meningsfull jämförelsepunkt uppstår genast en praktisk fråga: hur den ser den hypotetiska urskogen ut? Här behövs mera forskning, som det brukar heta. Problemen är uppenbara och jag är ingen expert, blott en enkel jägmästare.Två saker vill jag dock framhålla.

      För det första är det bra om det finns referenspunkter i verkligheten. De hjälper oss att bygga bilden av den hypotetiska urskogen. Idealt vore om det i varje slags landskap funnes en någorlunda orörd del.

      För det andra är närmevärden av intresse. Vi behöver inte ha den fullständiga, otvetydiga bilden av den hypotetiska, strikt orörda urskogen för att kunna göra meningsfulla utsagor om förhållandet mellan natur och kultur. Det räcker i många fall med en grov bild av karaktäristiska processer och strukturer. Vi kan exempelvis dra slutsatsen att Nederländerna till stora delar utgörs av ett slags permanent kalhygge utan att ha en detaljerad uppfattning om den hypotetiska skogens utseende. Vi kan också sluta oss till att den höga andelen skyddad skog beror på att skogen utanför reservaten är borthuggen.

      För egen del kan jag som sagt inte se något egenvärde i att fjärma landskap från deras hypotetiska spontana tillstånd. Vi bör inte bråka med Moder Natur utan orsak. Och även när vi har goda skäl, vilket jag menar att vi ofta har eller har haft, så ser jag inget värde i att bråka mer än nödvändigt.

      Forskningens uppgift är bland annat att minska konflikten mellan nytta och natur. Om ett mer kunskapsintensivt skogsbruk kan ge oss samma nytta till ett lägre pris, räknat i avstånd till den hypotetiska urskogen, bör vi söka minska avståndet. Det är detta jag menar med restaurering.

      Gilla

      Svara
  5. Dag Lindgren

    Ett tankeexperiment (scenario) som borde göras för att belysa vad som är naturligt, är vad som skulle hända om alla människor plötsligt försvann. Man sas vänder på problemet att påvisa vad människan orsakar till vad som händer om man helt eliminerar människans effekter.
    Att en art då skulle minska är en kontraindikation på ”naturskydds”-åtgärder. Att den skulle öka starkt kan vara en indikation på behov av naturskyddsåtgärder.
    ”Skogen” skulle då rimligen vara sig ganska lik, huvuddelen av dess biomassa skulle domineras av tall, gran och björk som idag med ungefär samma egenskaper.
    Det öppna jordbruksmarkerna skulle däremot ”förvildas”. De flesta domesticerade arter skulle inte överleva. Idag består 4/5 av faunans biomassa (större än tjäder) av människan och de domesticerade djuren, deras biomassabidrag skulle minska till nära noll. De odlade arterna på jordbruksmark skulle nästan alla försvinna. ”Slåtterängarnas och betesmarkernas” arter skulle drastiskt minska.

    Jag tror nästan alla skogsarter skulle finnas kvar även om förskjutningar i numerär skulle ske. Dessa ändringar skulle vara måttliga för de flesta skogsarter.

    Man kan diskutera vilka slutsatser ett sådant tankeexperiment skulle ge.
    En stor del av ”naturvården” bör nog beskrivas som ”kulturvård” (bevara komponenter i ett människoskapat tillstånd). Men när det gäller t ex hackspettar och skogsbrandberoende arter är det nog berättigat med ytterligare åtgärder för att skydda vad som är på stark nedgång (som reservat och naturvårdsbränning).

    Gilla

    Svara
    1. Lars Laestadius

      Detta är en intressant tanke. Det är bra att veta hur man ligger till i förhållande till den spontana (”naturliga”) referensen och bra att vara klar på motiven till de skillnader man ser och på vilka av dessa man vill upprätthålla. Och det är nyttigt att fundera på hur referensen ser ut, ex.vis på det sätt som du föreslår. Förändringar i bränder och bete skulle nog ha stor betydelse.

      Gilla

      Svara
    2. Dag Lindgren

      Fortsätter att spåna. Mycket av den fragmentering som åstadkoms av järnvägar, vägar, motorvägar, dammar, staket, kraftledningar skulle så småningom försvinna. Annat som motverkar fraktionering skulle också försvinna (vägar, broar)
      Det bidrag till mångfalden som bygden och mänskliga boningar ger (parker, trädgårdar, tak tätortsnära skog, stigar, avfallshögar, diken, dammar och dräneringar, häckningsplatser) skulle försvinna.
      Översvämningar skulle bli vanligare.
      Skogsarealen skulle nog öka.
      Naturskyddsåtgärder skulle försvinna.
      För mig är det inte självklart att ”livsutrymmet” för mer än ett litet fåtal av skogens arter skulle mångdubblas.

      Gilla

      Svara
  6. Niklas

    Vad älgar, kronhjort och dovhjort beträffar, så är problemet tämligen enkelt: Blybrist i kombination med onödig byråkrati (fällavgift och inkompetent viltförvaltning. Så släpp jakten älg, dovhjort och kronhjort fri under säg 4-5 månader/år och skippa alla skjuthämmade fällavgifter, så löses nog betningsproblemet snabbt och effektivt.

    Vad problemet med bristande naturvårdsintresse beträffar, så är det också ganska enkelt att lösa. Skippa kravet på avverkningsanmälningar, samt ge markägaren vetorätt mot alla myndighetsinitierade skyddsåtgärder på dennes mark. Alltså respektera att markägaren bestämmer över sin egendom. Då slipper markägaren röja och gallra bort en massa potentiella naturvårdsområden i preventivt syfte.

    Å till alla de som ropar på mer skydd och hänsyn i skogen, varför köper ni inte egen skog för egna (eller lånade) pengar och skyddar den från produktionsskogsbruk? Då slipper ni ju leka med andra markägares egendom.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s