Månadsarkiv: maj 2017

Kan förlängda omloppstider stärka den biologiska mångfalden?

SLU och Skogsforsk presenterade nyligen forskningsresultat som tyder på att senarelagda avverkningar kan vara en effektiv åtgärd för att bevara biologisk mångfald. Förlängda omloppstider räknas normalt inte som en naturvårdsåtgärd i skogen, och det kommer inte med i statistiken över exempelvis områden som undantas från skogsbruk. Till naturvårdsinsatser räknas normalt bara sånt som bevaras på samma plats för all framtid. Men så ser inte naturen ut. De flesta arterna hittar nya platser i landskapet när tidigare livsmiljöer försvinner. En del arter tar dock tid på sig att etablera sig på nya platser, eller så behöver de just de strukturer som framförallt finns i äldre skog. Det gör att det är en fördel för många arter om omloppstiden är lite längre.

I ett ekonomiskt rationellt skogsbruk avverkar man när skogen inte längre förräntar sig tillräckligt. Det innebär oftast att man avverkar före att omloppstidens medeltillväxt kulminerat. Även ur klimatsynpunkt kan det finnas fördelar med att vänta åtminstone tills medeltillväxten kulminerar.

Skogsägare gör inte alltid det som är ekonomiskt mest rationellt. Det är många skogsägare som låter skogen stå kvar längre än vad som är det bästa ur ett ekonomiskt perspektiv. Men man kanske inte gör det vare sig för klimatet, insekterna eller lavarna. Det kanske bara bär emot att avverka en skog man tycker är fin, eller så behöver man helt enkelt inte pengarna just nu. Likväl blir skogen kvar lite längre.

Idag är skogen i Sverige i genomsnitt 110 år när den avverkas. Men mycket talar för att den genomsnittliga slutavverkningsåldern kommer sjunka. Ett viktigt skäl är klimatförändringar och mer snabbväxande skogar. Det gör att skogarna visserligen snabbare kommer utveckla de strukturer som många arter behöver. Men det innebär också att strukturerna finns där under en kortare tid. Ett annat viktigt skäl till att man inte vill vänta med slutavverkningen är att risken för allvarliga stormskador blivit större.

Men den senaste tiden har skogsägare fått helt nya skäl till att inte vänta med avverkningen. Just de naturvärden som gynnas av att skogen överhålls riskerar nu att bli ett hot mot skogsägarens ekonomi. Skogen riskerar nämligen att klassas som nyckelbiotop eller bli livsmiljö för arter som omfattas av artskyddsförordningen. Det kan i praktiken göra skogen värdelös. Ironiskt nog riskerar de instrument som syftar till att bevara mångfalden bli det största hindret för skogsägare att bevara den.

Jag hoppas att skogsägare inte av detta skäl avstår från att förlänga omloppstiden. Personligen tror jag att domstolar kommer slå fast att bombmurkledomens slutsatser till stor del även är tillämpliga på fåglar och direktivsarter. Mer om det i mitt förra inlägg. Och blir det inte så, tror jag våra beslutsfattare är kloka nog att ändra bestämmelserna. Då finns inget skäl att avverka skog tidigare av rädsla för artskyddsförordningen. På samma sätt räknar jag med att de som har inflytande är kloka nog att förstå att hanteringen av nyckelbiotoper behöver förändras.

Jag har vid flera tillfällen lyft behovet av att naturvård oftare behöver kunna kombineras med brukande. Förlängda omloppstider tror jag i många fall kan vara ett utmärkt instrument för detta. Men då får det inte innebära att skogsägaren tvingas ta stora ekonomiska risker. En förändrad tillämpning av nyckelbiotopsbegreppet och artskyddsförordningen är kanske det viktigaste vi kan göra för att få skogsägare att förlänga omloppstiderna. Men ska åtgärden få stor betydelse krävs fler positiva incitament. Särskilt vad gäller lövsuccessioner tror jag tidsbegränsade naturvårdsavtal borde användas i betydligt större omfattning. I andra fall kanske naturvårdspengar bör gå till att försäkra mot stormskador för den som överhåller skogen?

Oavsett detta bör förlängda omloppstider betraktas som en viktig naturvårdsinsats. Det kräver en förståelse för att den som avverkar en 130-årig skog med naturvärden, gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas.

Rättssäkerheten och myndigheternas ställningstaganden kring artskyddet

Tidigare i våras meddelade Mark-och miljödomstolen dom i det så kallade Bombmurklemålet. Domen innebär att myndigheterna inte kan neka markägare dispens från artskyddsbestämmelserna ifall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Anser man att ett område är så skyddsvärt att brukandet måste förhindras får man använda sig av formellt skydd enligt 7 kap miljöbalken, vilket ger skogsägare en ersättningsrätt. Detta gäller åtminstone arter som fridlysts med nationella bestämmelser.

Artskyddsförordningen som den hittills tillämpats innebär stora rättsosäkerheter för skogsägare. Ett av de största problemen är att skogsägare, efter skönsmässiga bedömningar, helt kan fråntas sin brukanderätt. Det finns tusentals skogsbestånd i landet där förbud enligt artskyddsförordningen skulle kunna motiveras på samma grund som i de skogar i Hälsingland där lavskrikan satt stopp för skogsbruket. Ändå är det just dessa skogsägare som drabbas. Inte för att fåglarna finns där, utan för att där finns engagerade ornitologer och tjänstemän.

Ett annat stort problem ur rättssäkerhetssynpunkt är att myndigheterna kunnat välja det skyddsinstrument som passar dem bäst för tillfället. Ett förbud enligt artskyddsförordningen, eller områdesskydd mot ersättning. Vissa skogsägare får ersättning – andra inte.

Genom Bombmurkledomen kan situationen nu bli betydligt mer rättssäker. Den som fråntas sin brukanderätt ska också ha rätt till ersättning- oavsett vilket instrument myndigheterna väljer för tillfället. Ersättningsrätten innebär också att myndigheterna måste motivera sina beslut bättre – man tvingas själva ta ansvar för den kostnad ett beslut medför. Bestämmelserna blir därmed också mer kostnadseffektiva.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har tidigare uttryckt en önskan att göra artskyddsförordningen mer tillämpbar, effektiv och rättssäker. Bombmurkledomen innebär precis en sådan riktning. Därför är det mycket märkligt att samma myndigheter nu anser att domens principer inte ska tillämpas vad gäller arter som fridlysts till följd av EU-direktiv. Man avser att köra på utifrån sina gamla riktlinjer med den rättsosäkerhet det innebär.

Givetvis kan domar tolkas på olika sätt. Men det är svårt att bortse från att domstolens resonemang kring ersättningsrätt i situationer den enskilde inte råder över även torde gälla inskränkningar till följd av EU-direktiv. I domen skriver man också: Förordningen måste tolkas mot bakgrund av bemyndigandet som den vilar på. Som ovan anförts kan konstateras att lagstiftaren inte synes ha övervägt frågan om ersättning vid införandet av det bemyndigande i miljöbalken som artskyddsförordningen bygger på. Detta talar för att lagstiftaren förutsatt att tillämpning av regler som kan härledas från detta bemyndigande inte skulle kunna innebära mer betydande inskränkningar i pågående markanvändning.

Det bemyndigande man talar om finns i 8 kap miljöbalken och gäller såväl svensk fridlysning som fridlysning utifrån EU-direktiv.

Här kan man inte hävda att EU tvingar oss att införa reglerna som de är skrivna i artskyddsförordningen. Om man anser att ett område måste skyddas har vi full frihet att använda andra instrument som t.ex. områdesskydd enligt 7 kap miljöbalken. Och oavsett hur domstolar kommer tolka fridlysningen enligt EU-direktiv kan myndigheterna välja att ge områden skydd enligt 7 kap miljöbalken i de fall pågående markanvändning avsevärt försvåras. Det finns gott om pengar i budgeten till skydd av natur, men Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket väljer att skydda andra områden.

Långt före Bombmurkledomen skrev LRF Skogsägarna i remissvar angående myndigheternas riktlinjer att skogsägaren alltid bör erbjudas områdesskydd med ersättning i de fall inskränkningarna är så långtgående att pågående markanvändning avsevärt försvåras.

När Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket tolkar Bombmurkledomen på det sätt man gör, handlar det inte om att man sitter på det sanna svaret. De som varit tongivande för ställningstagandet har helt enkelt gjort ett aktivt val utifrån sina influenser och preferenser. Men valet väcker frågan om myndigheterna verkligen menar allvar med orden om rättssäkerhet och effektivitet?

Finns det en motsättning mellan klimat och biologisk mångfald i skogen?

De flesta är nog överens om att en skog binder mer koldioxid ju snabbare den växer. Men alla delar inte synen att brukande av skogen bidrar till något positivt för klimatet. Många anför som argument för att låta skogarna stå att skogen aldrig slutar växa. Det är en sanning med modifikation. Givetvis kommer nya träd att växa i den gamla skogen. Men gamla träd dör med tiden och det kommer alltid en tidpunkt då volymen levande träd slutar öka. En förutsättning för att skogen därefter ska vara kolsänka är att den koldioxid skogen binder blir kvar på eller i marken, dvs att förnalagret (markens mer eller mindre nedbrutna rester av växtdelar) byggs upp. För allt som bryts ner blir koldioxid igen. Och det är egentligen detta, hur skogsbruket påverkar kolet i förnalagret, som forskarna är oense om.

I ett längre perspektiv kommer i stort sätt all koldioxid som skogen binder återgå till luften genom nedbrytning eller förbränning. Möjligen med undantag för (dikade) torvmarker släpper skogen på lång sikt ut lika mycket koldioxid oavsett om träden bryts ner i skogen eller om vi använder skogsprodukterna. Men om skogsprodukter ersätter fossila produkter kommer det fossila kolet inte ut i atmosfären i samma omfattning.

Att markens kolförråd inte byggs upp oavbrutet tydliggörs i förnalagren som alltid har begränsad tjocklek på fastmark. Det är bara i våtmarker vi får lager med flera meter organiskt material. Förutom att allt organiskt material som får syre till sist kommer brytas ner, beror detta på att skogen alltid utsatts för återkommande skogsbränder. Samma bränder som präglat artsammansättningen i de svenska skogarna och som vi effektivt hållit undan de senaste 150 åren när skogsbruket fått ökad betydelse.

Ett kalhygge kan förstås aldrig ersätta alla de förutsättningar för växt- och djurlivet som branden skapade, men till följd av de återkommande bränderna är det en stor del av våra arter som mer eller mindre är beroende av storskaliga störningar. Att varken ha bränder eller hyggen eller andra storskaliga störningar skulle få mycket negativa konsekvenser får mångfalden. Och ur klimatperspektiv är det ingen tvekan om att det är bättre att ta vara på skogsprodukterna än att låta dem brinna upp i skogen.

De senaste 100 åren har vi tack vare skogsbruket fördubblat kolförrådet i den stående skogen, och sannolikt har vi även ökat förrådet i förnalagren. Att skogsbruket bidragit till att allt detta kol bundits tror jag inga forskare ifrågasätter. Men i ett kortare perspektiv kan förstås skogsbrukets störningar innebära att nedbrytningen går fortare och att även brukad skog därför tillfälligt läcker kol. De som anser att klimatfrågan inte är ett långsiktigt problem utan främst ett kortsiktigt, argumenterar därför ofta för att skogarna ska lämnas orörda. De närmaste decennierna kan det kanske ge positiva effekter förutsatt att skogen under just denna tid inte drabbas av naturliga storskaliga störningar.

Jag vet inte i vilken omfattning forskning kring skogens kolbalans tar hänsyn till andra storskaliga störningar än avverkningar. Men tittar man bara på balansen under försöksperioden missar man sannolikt vad som hade hänt med kolet på längre sikt.

Greenpeace för nu en kampanj för bevarandet av det norra skogsbältet, där man lyfter bränder och avverkningar som stora problem. I svenska skogar råder det nog ingen tvekan om att avsaknaden av bränder är ett större problem för den biologiska mångfalden än förekomsten av dem. Greenpeace anger att 60 % av det man kallar ”bruttoförlust av skogsmark” i norra skogsbältet försvinner på grund av skogsbränder, och att 40 % försvinner på grund av avverkning, insektsangrepp och sjukdomar som leder till träddöd. Ur ett klimatperspektiv är det givetvis bättre att skogsprodukterna används till att ersätta fossila material än att de brinner upp eller äts upp av insekter. Att svenskt skogsbruk är bättre för klimatet än exempelvis det kanadensiska eller ryska är nog därför givet, men det kanske också innebär en kostnad för den biologiska mångfalden ifall vi eftersträvar naturskogens arter.

Vi som företräder skogsbruket lyfter ofta att vi har mer skog än någonsin, vilket ifrågasätts av dem som främst ser skogen som en livsmiljö för växter och djur. Och jag tror de har en poäng. Det är inte enbart positivt för mångfalden att skogarna rymmer allt större volymer träd. När vi får allt mer gammal skog, död ved och grova lövträd blir ett av de största hoten mot skogens biologiska mångfald att skogarna är för täta och mörka. I naturskogen var det ovanligt att skogarna var så virkesrika som dagens gamla granskogar eller reservat. Branden tog ofta död på granarna innan skogen fått denna slutenhet. Skogarna har tidigare också hållits glesa av skogsbete och plockhuggning vilket sällan sker i dagens äldre skogar. Är det mångfalden vi ska prioritera borde nog många skogar, särskilt i reservat, göras betydligt glesare.

Ur ett klimatperspektiv är det ingen tvekan om att uppbyggandet av virkesrika skogar tjänat oss väl. Men det står förstås i konflikt med målet om livskraftiga populationer för vissa arter. På samma sätt finns en konflikt kring långsiktiga avsättningar som förhindrar att tillväxten används till att ersätta fossila material, liksom kring skogsbränder som hade varit önskvärda för många arter.

Vi kan inte förneka att dessa konflikter finns eller att skogsbruket också bidrar till välstånd och en levande landsbygd. Därför måste vi göra avvägningar. Vi måste acceptera att skogens potential för klimatet inte alltid nyttjas maximalt samtidigt som vi inte kan förvänta oss att den biologiska mångfalden ska vara opåverkad av människan. Men den skogsbruksmodell vi har bidrar till välstånd och är ett av våra viktigaste verktyg i klimatarbetet. Detta samtidigt som det i de flesta avseenden går bra för skogens mångfald.