Akademiska titlar och nyckelbiotoper i nordväst

När Skogsstyrelsen nu gör en paus i registreringen av nyckelbiotoper i nordvästra Sverige, gäller detta i stort sett de kommuner som har fjällnära skog. Det är dock inte bara den fjällnära skogen i kommunerna som omfattas av pausen.

I hela detta område är en stor del av skogen redan avsatt för naturvårdsändamål. Ungefär hälften av den fjällnära skogen har idag ett formellt skydd. Men långt mer än så är undantaget från brukande. I genomsnitt berör ansökan om tillstånd för avverkning av fjällnära skog ca 2500 hektar per år, vilket är en väldigt låg siffra. Sett över en 100-årsperiod innebär det att mindre än 20 % av den fjällnära skogen skulle avverkas. I praktiken är alltså 80 % av den fjällnära skogen undantagen från slutavverkningar, oavsett om skogarna ses som frivilliga avsättningar eller inte.

Men även sett till hela området som omfattas av pausen är en stor del av skogen undantagen. Sannolikt är minst 20-30 % av den produktiva skogen redan undantagen från skogsbruk genom formellt skydd och frivilliga avsättningar.

År 1997 respektive 2010 gjorde ett antal forskare (Angelstam m.fl. 2010) bristanalyser för att uppskatta behovet av skog som undantas från skogsbruk för att säkra den biologiska mångfalden. De kom fram till att 9 % respektive 8 % av skogen behöver avsättas formellt eller frivilligt i nordlig respektive sydlig boreal region. Det som av Skogsstyrelsen betecknas som nordvästra Sverige ingår i dessa regioner eller i den fjällnära regionen. Vi har alltså i de aktuella kommunerna minst dubbelt så mycket avsättningar som av forskarna anses behövas för att klara tröskelvärdena för biologisk mångfald. I det sammanhanget måste man ifrågasätta om de skogar som riskerar att klassas som nyckelbiotoper verkligen på marginalen har den stora betydelse för flora och fauna som nyckelbiotoper förväntas ha.

Förra veckan gick 7 professorer ut med en debattartikel på DN debatt där man kritiserar pausen i nyckelbiotopsregistreringen. Man anger att nyckelbiotoper är ett kostnadseffektivt sätt att skydda rödlistade arter. Kritiken utgår därmed felaktigt från att nyckelbiotoper syftar till att förhindra avverkningar. Men frågan är vilken nytta för samhället det ger med en nyckelbiotopsinventering i detta område som faktiskt innebär att skogsbruket förhindras?

Att bevara nyckelbiotoper är sannolikt kostnadseffektiv naturvård i andra delar av landet, särskilt i de sydligaste delarna där vi enligt bristanalyserna inte skyddat så mycket som bedöms vara behövligt där. Men i nordvästra Sverige når vi långt över de tröskelvärden forskare visat på. Där blir det inte mer kostnadseffektivt för att kostnaden läggs på enskilda istället för på staten.

De sju professorerna tycks i sammanhanget främst använda sina professorstitlar till att framföra sina personliga åsikter snarare än fakta. Flera av dem har främst arbetat med jordbrukslandskapets naturvärden och inte med skog. De har inte specialistkunskaper i frågan. Jag tycker att det är bra att forskare går ut i debatten t.ex. för att visa på forskning som har betydelse för olika ställningstaganden. Men den som vill ge tyngd åt sin åsikt genom sin akademiska titel bör hålla sig till frågor där man har specialistkunskaper.

För några år sedan skrev ett stort antal forskare på ett upprop för att 20 % av Sveriges produktiva skogar skulle ges ett formellt skydd. Kravet saknade helt vetenskaplig grund. För mig blir det lite beklämmande när akademiska titlar används på det här sättet. Det påverkar forskarnas trovärdighet. Hur ska den som inte är insatt veta om det de säger är vetenskapliga fakta eller personliga åsikter?

Kanske måste man ställa sig frågan om naturvårdsforskarna har ett engagemang för naturen för att de är naturvårdsforskare eller om de valt att bli naturvårdsforskare för att de har ett engagemang för naturen?