Månadsarkiv: mars 2017

Rik eller fattig flora och fauna – Vilken skog ska miljöcertifieras?

Om du skulle köpa miljömärkt mat – På vilken gård skulle du helst vilja att maten producerades? En gård med en rik biologisk mångfald eller en som inte har samma artrikedom?

Jag antar att de flesta skulle välja gården med rik mångfald. Så borde det vara även när det gäller miljömärkta skogsprodukter. Men köper du svenska FSC-certifierade skogsprodukter kan du nog utgå från att virket inte är producerat på de gårdar som har de största naturvärdena. Dessa gårdar missgynnas nämligen kraftigt av certifieringen. Ett företag med begränsade naturvärden kan däremot tryggt certifiera sin skog utan att riskera obehagliga överraskningar. För sådana företag är förstås FSC-certifieringen en garant för att skogsbruket bedrivs på ett hållbart sätt. Det är bra, men certifieringen innebär också en likriktning som utesluter dem som gör störst insatser för naturen.

FSC-certifieringen innebär att virke från nyckelbiotoper inte går att sälja, oavsett hur stor del av en fastighet som utgörs av nyckelbiotoper. Det är inte de FSC-certifierade skogsbolagen som drabbas hårdast av detta. Sett över hela sitt innehav har bolagen aldrig mer än 5 % av skogen klassad som nyckelbiotop. Det är de enskilda skogsägarna som har mycket stor andel nyckelbiotop som drabbas genom att skogsbruk omöjliggörs på en stor del av deras skog. De skogsägare som ofta brukat skogen lite okonventionellt och därmed varit de som gynnat mångfalden mest. De har sällan råd att FSC-certifiera sitt skogsbruk, men drabbas ändå hårdast av certifieringsbestämmelserna.

Jag tycker det är rimligt att en certifierad skogsägare förväntas långsiktigt avsätta 5 % av sin produktiva skog utöver generell hänsyn, inte minst för de arter som är kontinuitetsgynnade. Men flertalet arter torde hitta nya platser i landskapet när rätt förutsättningar skapas. Sådana arter kommer ofta att gynnas av att skogen får stå kvar lite längre innan den avverkas. Arterna som lever där kommer att ha nytta av den gamla skogen under den tid den finns där. Sedan får de hitta ett nytt skogsområde. Jag menar att den skogsägare som avverkar en skog med höga naturvärden vid 120 års ålder gör större nytta för naturen än den skogsägare som aldrig lät naturvärdena utvecklas. Men med dagens certifieringsbestämmelser är det få som vågar låta skogen bli så gammal om den inte sedan tidigare är nyckelbiotop eller inräknad bland frivilliga avsättningar. Därför är det bättre för naturen om staten förutsätts ta huvudansvaret att skydda skog som överstiger 5 %, och som man anser vara så värdefull att den inte får avverkas.

Kanske skulle man som konsument göra störst insats för naturen om man betalade extra för skogsprodukter från nyckelbiotoper, gamla skogar eller skogar med höga naturvärden. Då vet man att skogen gjort nytta för mångfalden och att man skapar incitament för skogsägare att skapa sådan skog. Skogsägare producerar ju i första hand det man tror går att sälja på en marknad. Ett exempel på detta är att en god efterfrågan på lövträ är bästa styrmedlet för att få skogsägare att gynna lövträd i föryngring, röjning och gallring.

På Föreningen Skogens höstexkursion förra året sa Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist ungefär att målet bör vara att alla avverkningar i framtiden ska ske i nyckelbiotoper eller skogar med höga naturvärden. Det är en bra vision för den som är engagerad i naturvård. Men den förutsätter förstås att certifieringsbestämmelserna ändras. Inte i framtiden när dessa skogar ska avverkas. Utan redan nu – om vi ska få skogsägare att låta dessa höga naturvärden uppstå.

 

Annonser

En miljöskandal utan dess like?

Förra veckan meddelade Skogsstyrelsen att man gör en paus i nyckelbiotopsinventeringen i nordvästra Sverige. Pausen görs för att nyckelbiotopsbegreppet inte är anpassat för dessa delar av Sverige. Jag har tidigare skrivit om problematiken i nordvästra Sverige och pekat på behovet att i grunden se över hanteringen av nyckelbiotoper där. Det är mycket bra att detta nu görs.

312

Skog i nordvästra Dalarna som kanske skulle bedömts som nyckelbiotop

Miljörörelsens reaktioner lät inte vänta på sig. Orden är stora men blir närmast patetiska för den som är insatt i frågan och tänker på ordens innebörd. Naturskyddsföreningen skrev att det är ett av de största sveken mot naturvården vi sett i Sverige. Man kallar det för kunskapsförbud. Detta trots att man är väl medveten om att Skogsstyrelsen inte kommer att upphöra med någon kunskapsinhämtning utan bara slutar använda ett begrepp som inte fungerar i regionen, och som får konsekvenser som inte var avsedda. I själva verket pågick ingen nyckelbiotopsinventering före beslutet heller. Vad som skedde var att nyckelbiotoper registrerades i samband med avverkningsanmälningar. Inget talar för att färre avverkningsanmälningar kommer att fältbesökas i regionen. Och utifrån fältbesöken kommer myndigheterna ha precis samma förutsättningar till rådgivning eller beslut om formellt skydd.

Greenpeace skriver att det är en miljöskandal utan dess like. I vilken värld lever Greenpeace? Vilka ord använder de om stora oljeutsläpp, gifttunnor på havsbotten eller miljöskandaler som Teckomatorp och Hallandstunneln? Den stora skandalen (?) nu består i att man slutar använda ett begrepp i en del av landet.

Men grundfrågan är egentligen om beslutet är problematiskt för miljön. Jag menar att det tvärtom vore mer problematiskt för miljön att fortsätta att på samma sätt registrera nyckelbiotoper i nordvästra Sverige.

Svenska politiker och miljömyndigheter har tydligt tagit ställning för att inte prioritera ytterligare skydd av skog i nordvästra Sverige, åtminstone inte i fjällnära skog. Detta eftersom marginalnyttan med att göra ytterligare avsättningar där är låg. Miljömålen om skydd av skog gäller bara nedan gränsen för fjällnära skog. Hälften av den fjällnära skogen har nämligen redan ett formellt skydd och en stor del av återstoden är på andra sätt undantagen från skogsbruk.

Naturskyddsföreningen och andra miljöorganisationer väljer till och med ofta att exkludera de fjällnära skogarna från det man redovisar som skyddad skog. Siffran blir nämligen betydligt lägre då, men den officiella förklaringen är att det är nedan fjällnära behovet av att skydda ytterligare skog är störst.

Nyckelbiotoperna blir mycket styrande för var olika avsättningar görs, både formella och frivilliga. Nyckelbiotopsinventeringen har trots samhällets prioriteringar tvingat fram en förskjutning av avsättningarna mot nordväst på bekostnad av avsättningar i andra delar av landet. Idag dräneras myndigheternas naturvårdsbudget av ersättningar för fjällnära nyckelbiotoper som inte får avverkas enligt 18 § skogsvårdslagen.

Skogsbolagen som har innehav i olika delar av landet prioriterar förstås sina frivilliga avsättningar till nyckelbiotoperna efter de ändå måste avsättas enligt certifieringen. Eftersom man inte avser att avsätta betydligt mer än 5 % och eftersom flest nyckelbiotoper finns i nordväst förskjuts de frivilliga avsättningarna till fjällkanten. Detta trots att avsättningarna skulle göra betydligt större nytta längre ner i landet eller närmare kusten.

De flesta enskilda skogsägarna avsätter frivilligt minst 5 % av sin skog. Men i nordvästra Sverige riskerar skogsägare att mycket stora delar av deras avverkningsbara skog klassas som nyckelbiotop samtidigt som samhället inte är beredda att prioritera dessa för formellt skydd. Då blir det en ekonomisk risk att bevara och utveckla naturvärden, tex genom att låta skogen bli gammal innan den avverkas. Ett system som bestraffar den som har höga naturvärden är definitivt inte bra för miljön på längre sikt. Det borde miljöorganisationerna förstå. Deras högljudda klagan förefaller därför i mina öron endast vara plakatpolitik och visar på fullständig avsaknad av pragmatism.