Månadsarkiv: februari 2017

Hur mycket kontinuitetsskog fanns i mitten av förra seklet?

Många menar att trakthyggesbruket började tillämpas i större skala runt år 1950. Innan dess anser man att skogarna var kontinuitetsskogar med stora biologiska värden. Men var det verkligen så? Ibland ger man till och med sken av att skogarna nästan var opåverkade, åtminstone i Norrland. I Artdatabankens rapport Tillståndet i skogen från 2011 gav man denna bild:

kontinuitetsskog.png

Figuren fick stort genomslag i skogsdebatten och används ibland fortfarande av miljörörelse och myndigheter som vill påvisa hotet mot skogens biologiska mångfald.

I rapportens bildtext anges att man uppskattat arealen avverkad skog till 3 miljoner hektar före 1955, dvs 13 % av skogen. Men när man dragit ut sträcket bakåt i tiden antyds att bara ca 3 % hade avverkats en bit in på 1930-talet. När Artdatabanken skriver ”avverkad skog” får man anta att de menar kalavverkad. För att nästan all svensk skog hade påverkats kraftigt av avverkning råder det nog inget tvivel om.

Men stämmer det att 87 % procent av den svenska skogsmarken var kontinuitetsskog runt 1955 och att återstoden till stor del kalavverkats först de närmaste seklerna dessförinnan? Nej, vi vet snarare att mycket få områden i södra Sverige inklusive Bergslagen haft ett kontinuerligt trädtäcke. Där försvann ungefär 30 %. Att många norrlandsskogar kalhuggits före 1950 vet vi också, men inte hur mycket. Om de skogar som inte kalhuggits var kontinuitetsskogar beror lite på hur vi definierar begreppet kontinuitetsskog.

Att det i många av dessa skogar rådde brist på gamla träd och död ved har jag skrivit om här. Men frågan är också hur gles en skog kan vara innan man anser att kontinuiteten är bruten?

Följande figur med data från Riksskogstaxeringen visar genomsnittlig avverkningsvolym i norra Norrland (Norr- och Västerbottens län) vid slutavverkning sedan 1950-talet jämfört med det genomsnittliga virkesförrådet i slutavverkningsskog. Observera att uttagen volym gäller slutavverkningar och inte blädningshuggningar eller gallringar.

Avverkningsvolymer.png

En genomsnittlig slutavverkning i norra Norrland 1955 innebar att man bara tog ut 41 m3sk/ha (samma siffra för södra Norrland är 51 m3sk/ha). Och då högg man nog ganska rent. Man prioriterade nog sönderhuggna skogar med dålig tillväxt vilket sannolikt förklarar att avverkningsvolymerna var betydligt lägre än snittvolymerna i slutavverkningsskog. Även idag är avverkningsvolymerna lägre än det genomsnittliga virkesförrådet i slutavverkningsskog, men idag beror detta på lämnad naturvårdshänsyn och på att frivilliga avsättningar ofta lokaliserats till virkesrika bestånd.

Att avverkningsvolymerna på beståndsnivå under andra halvan av 1900-talet ökade snabbare än virkesförråden beror sannolikt på flera saker; att även restskogarna hade en tillväxt, att man i första hand prioriterade de sämsta skogarna för avverkning samt att kulturskogar successivt började slutavverkas. Endast 44 % av skogsarealen klassades 1955 som slutavverkningsskog, men de övriga blev successivt slutavverkningsbara.

41 m3sk/ha innebär en mycket gles skog. Och detta är ett genomsnitt, vilket innebär att det i många fall rörde sig om ännu lägre volymer. I de flesta fall hade skogarna ändå haft en viss tillväxt sedan de senaste dimensionsavverkningarna. Hade den genomsnittliga avverkningsskogen dimensionsavverkats 25 år tidigare och därefter växt med 1 m3sk/ha och år skulle den bara hållit 15 m3sk/ha efter dimensionsavverkningen. En kvalificerad gissning är att många hårt dimensionsavverkade skogar höll 15-30 m3sk/ha vid förra sekelskiftet. Det fanns onekligen gott om dessa mycket glesa skogar eftersom de tycks ha dominerat avverkningarna i norra Norrland i under ganska lång tid. Därtill kommer de skogar som faktiskt kalavverkades före 1955. Självklart fanns också skogar där betydligt mer stod kvar, vars naturvärden idag kanske skulle gynnas av ett kontinuitetsskogsbruk, men min poäng är att ganska stora arealer skog även i Norrland varit kala eller oerhört glesa.

Förblir en skog där bara 15-30 m3sk/ha lämnas en kontinuitetsskog? Räcker de kvarvarande träden för att bibehålla arter som är kontinuitetsberoende? Kanske. Men det rör sig faktiskt om volymer som inte sällan lämnas vid en avverkning idag. Skillnaden är att vi idag ofta koncentrerar hänsynen och lämnar grova träd, medan främst klena träd spridda i bestånden lämnades i dimensionsavverkningarna.

Vi vet att dimensionsavverkningarna var dåliga för skogsproduktionen och skulle idag därför också vara till nackdel för klimatet. Men om vi bortser från detta – Är det vi lärt oss om att koncentrera hänsynen och spara de gamla och grova träden fel? Borde vi istället satsa på klena och spridda träd? Om det är kontinuitetsvärdena vi vill bevara? Eller är det egentligen bara så att föreställningen att hela Norrland bestod av kontinuitetsskog vid mitten av förra seklet är en myt?

 

Annonser

Får man kritisera att allt fler naturreservat bildas?

Förra veckan ifrågasatte LRF Skogsägarnas ordförande Sven Erik Hammar fortsatt reservatsbildning, eftersom han menade att skogen i större omfattning måste användas till att ersätta bland annat olja, stål och betong. Utspelet väckte reaktioner, och ogillades inte minst av flera myndighetsföreträdare. Bland annat Skogsstyrelsens generaldirektör tyckte att utspelet vittnade om en trist inställning. Man ska tydligen, även som företrädare för dem som hindras att bruka sin skog, vara positiv till att alltmer skog undantas från skogsbruk.

Personligen tycker jag att de naturreservat som finns har ett stort värde. Vi kommer också under ännu en tid framöver ha ett behov av formellt skydd för att lösa sådana naturvårdsintrång där skogsägare inte ersätts. Men man måste också få diskutera när det är dags att trappa ner på reservatsbildningstakten. Bland miljömyndigheterna ses det närmast som ett axiom att reservatsbildningen ska fortsätta på samma sätt efter att etappmålet till år 2020 har uppfyllts. Precis som vi har mål för hur mycket skog som undantas från skogsbruk är det kanske lika viktigt att ha mål för hur mycket skog som ska få användas till biobaserad produktion.

Det går inte att förneka att det globala behovet av biobaserade material kommer bli allt större, åtminstone om vi på allvar vill fasa ut fossila och resurskrävande material och energikällor. Risken finns att vi i framtiden, för varje träd vi inte använder, istället kommer att använda något annat, som är sämre. Även den som har miljön i fokus måste därför erkänna att det också finns problem med att skog undantas från skogsbruk.

En ökad skogsproduktion kan vi nå antingen genom att begränsa det vi undantar från skogsbruk eller genom att öka produktionen på den brukade marken. En viktig aspekt vid vägvalet borde vara vad skogsägarna själva vill. Mer än hälften av den svenska skogsproduktionen sker i familjeskogsbruket. Dessa enskilda skogsägare är i många fall inte intresserade av produktionshöjande åtgärder som gödsling, dikning och användning av exotiska trädslag. Man vill kanske ha förädlade plantor och slippa älgskador, men framförallt vill man kunna fortsätta bruka sin skog.

Vi måste också fråga oss om det är en önskvärd utveckling att gå mot ett tudelat landskap där skogen antingen inte brukas alls, eller brukas alltmer intensivt. Själv tror jag att vi ska satsa på ett skogsbruk där de flesta viktiga ekosystemtjänsterna kan tillgodoses även i den brukade skogen. Jag menar att så är fallet redan idag, även om också detta måste utvecklas i vissa avseenden. Samtidigt bör vi oftare använda avtalsformer mellan stat och skogsägare där de viktigaste naturvärdena kan bevaras samtidigt som någon form av skogsbruk kan fortgå.

Carl Folke, forskningschef på Stockholm Resilience Centre och en föregångare kring begreppet ekosystemtjänster konstaterade för några år sedan att ”vi är beroende av en arbetande natur för vår existens”. Han menade att ” Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande världsbefolkning och den ekonomiska utveckling vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte relevant”. Inga företrädare för myndigheterna ansåg att han hade en ”trist” inställning när han uttalade detta.

Artskyddet och fågeltaxeringens sommarrutter

Så kom förra veckan domen om bombmurklorna i Värmland som klargör att lagstiftarens avsikt inte varit att artskyddsförordningen skulle innebära förbud som avsevärt skulle kunna försvåra pågående markanvändning. Domen är bra både för markägare och för naturvården.

Som naturvårdsföreträdare bör man knappast oroa sig för domen. Den innebär inte att skogsägaren får fritt fram att avverka, utan att myndigheterna nu tvingas ta ställning till om man vill avsätta skogen som reservat eller biotopskyddsområde mot ersättning. Tycker man inte det är värt pengarna får skogsägaren frihet att inom vissa begränsningar bruka skogen. Det gör naturvården kostnadseffektiv. Men domen är också en signal om att den som bevarar och utvecklar naturvärden inte ska drabbas ekonomiskt. Det tror jag på lång sikt även gynnar den biologiska mångfalden.

Men trots domen finns fortfarande stora osäkerheter kring artskyddsbestämmelserna och särskilt kring fåglarna. Domen ger visserligen en stark indikation på att även skogsbruksförbud orsakade av fågelförekomster medför en rätt till ersättning. Men samtidigt går det inte att säkert förutspå hur domstolar kommer döma i sådana mål. Och framförallt är det väldigt osäkert i vilka situationer fåglar kommer anses ha gynnsam bevarandestatus och när artskyddsbestämmelserna blir tillämpliga. Även om intrångsbegränsningen skulle tillämpas riskerar bedömningarna medföra byråkrati och orsaka många små, men obefogade intrång.

En del i problemet är den bilaga till Skogsvårdslagens föreskrifter som Skogsstyrelsen fastställt, där man listar ett 60-tal så kallade prioriterade fågelarter. Enligt föreskrifterna ska man, upp till intrångsbegränsningen, förhindra skador i livsmiljöer eller på substrat där dessa arter förekommer. Samtidigt blir listan vägledande för tillämpningen av artskyddsförordningen.

Ett kriterium för när en art tas med på listan är om den anses haft en kraftig minskning sedan 1980. Årtalet sägs vara satt för att det var vid den tiden (1979) som fågeldirektivet infördes. För mig blir det en märklig tidpunkt att jämföra med för att fastställa artens bevarandestatus. Mitten av 1990-talet hade varit en bättre utgångspunkt eftersom det bättre skulle spegla hur fåglarna klarar sig med dagens skogsbruksmodell. Det var då nuvarande skogsbrukspolitik fick genomslag. Men ännu viktigare är kanske att vi har trovärdiga uppgifter om fåglarnas utveckling. Den viktigaste källan för detta är Svensk Fågeltaxering.

Från 1998 finns bra data om flertalet fåglar genom taxeringens så kallade standardrutter. Dessa rutter har objektivt lagts ut i ett rutnät över landet. Utöver dessa finns sommarrutter och vinterrutter som ornitologer valt lokalisering på själva, men som sedan följts upp år efter år. De senare finns sedan 1975 och det är dessa som uppgifterna om fåglarnas förekomst 1980 bygger på.

Märkligt nog tycks utvecklingen för skogens fåglar se helt annorlunda ut om man tittar på de objektiva standardrutterna jämfört med sommarrutterna. Bilden nedan visar ett index för 21 representativa skogsfåglar. Den gröna linjen är sommarrutterna och den orange är standardrutterna. Det har gått betydligt bättre för fåglarna på standardrutterna.

vanliga-skogsfaglar

En förklaring till detta sägs vara att de ornitologer som själva valt sina rutter ofta valt plats nära där de bor, dvs ofta kring tätorterna. Risken är att det gått sämre för fåglarna kring tätorterna än i det övriga skogslandskapet. Detta kan ha betydelse, men personligen tror jag huvudorsaken kan vara en helt annan.

Den som själv väljer sin inventeringsrunda väljer sannolikt en plats där det finns mycket fåglar. Det är ju roligare att inventera då. Men risken är att man valt platser som haft fler fåglar än det genomsnittliga landskapet. Landskapet förändras, vissa skogar får fler fåglar och vissa får färre. Men de skogar som hade jämförelsevis mycket fåglar 1980 torde i genomsnitt ha färre idag. Om detta stämmer är risken stor att antalet fåglar överskattades vid inventeringarna 1980 jämfört med dagens inventeringar.

Många av de fåglar som finns med på Skogsstyrelsens lista över prioriterade fåglar för att de minskat kraftigt sedan 1980, har haft stabila eller positiva trender enligt standardrutterna. Att ta stöd i fågeltaxeringens sommarrutter för att bedöma fåglarnas bevarandestatus är inte rättssäkert. Åtminstone inte om det leder till restriktioner på skogsbruket som annars inte vore motiverade.

Effektiv ekologisk kompensation förutsätter en trygghet i förfoganderätten

Just nu pågår en utredning om ekologisk kompensation som ska redovisas till regeringen den 1 mars. Utredaren ska enligt direktiven identifiera och föreslå åtgärder för att åstadkomma en effektivare och mer konsekvent tillämpning av ekologisk kompensation i samband med större exploatering och ingrepp i värdefulla mark- och vattenområden. En del i utredningen är att analysera hur tillgången till mark för kompensationsåtgärder kan förbättras.

Något som diskuteras mycket för att förbättra tillgången på kompensationsåtgärder är så kallade habitatbanker eller kompensationspooler. Det innebär att t.ex. markägare redan i förväg vidtagit olika åtgärder som utgör en bank av kompensationsområden. Dessa kan sedan säljas till exploatörer som fått krav på sig att kompensera för skador på naturmiljön. Genom habitatbankerna ska tillståndsprocesserna för olika exploateringar gå fortare eftersom det tar tid att hitta och planera kompensationsåtgärder. Samtidigt anses bankerna kunna bli en ny affärsidé för skogsägare och bönder som istället för att producera virke och mat skulle kunna tjäna pengar på att producera naturvård. Ett scenario som förstås vore önskvärt ur naturvårdsperspektiv.

Men frågan är hur man ska få markägare att börja leverera åtgärder till bankerna?

En grundförutsättning är förstås att kompensationsåtgärderna säljs på marknadsmässiga villkor. Det vore också önskvärt att det redan i förväg fanns någon som betalar för kompensationsåtgärderna, så att man vet att man har avsättning för sin investering. Men jag ser det inte som sannolikt att en ”bankir” i förväg skulle betala för kompensationsåtgärder innan man har en exploatör som vill köpa. Det skulle i så fall förutsätta en mycket stor efterfrågan. Man får nog istället förlita sig på att markägare utför åtgärder utan att köparen finns på plats.

För att en åtgärd ska kunna räknas som kompensationsåtgärd måste den tillföra något nytt. En åtgärd som ändå skulle ha genomförts kan därför inte räknas. Det behövs därför tydliga riktlinjer kring vad som kan anses innebära additionalitet, dvs att det tillför något nytt. För en certifierad skogsägare skulle man t.ex. kunna säga att frivilliga avsättningar som överstiger 5 % av innehavet anses vara additionella. Om vi inte har sådana tydliga spelregler är det riskabelt att själv ta initiativ till åtgärder eftersom myndigheterna alltid skulle kunna hävda att avsättningen redan fanns där.

Men vi har idag ett mycket större hinder för att skogsägare självmant ska börja genomföra åtgärder till habitatbankerna. Det handlar om bristande trygghet i rätten att förfoga över sin mark. Den som idag vidtar åtgärder för att skapa och utveckla naturvärden riskerar att förlora sin förfoganderätt genom att skogen klassas som nyckelbiotop eller genom att artskyddsförordningen tillämpas. Om man inte i förväg vet att någon vill köpa åtgärden är det nog ganska få som vågar satsa på åtgärder som innebär att alla intäktsmöjligheter från skogen riskerar att försvinna.

Om utredaren verkligen vill hitta lösningar på hur tillgången på kompensationsmark kan förbättras bör han börja med att analysera hur skogsägare ska kunna känna sig trygga i sin förfoganderätt.