Månadsarkiv: januari 2017

Det behövs en slutgräns för nyckelbiotopsinventeringen

Nyckelbiotopsinventeringen sägs vara ett beslutsunderlag och inte något maktmedel. När inventeringen startades var syftet att det skulle utgöra ett underlag för rådgivning till markägare och för prioritering av skyddade områden. Idag har inventeringen i stort sett förlorat de funktionerna. Som rådgivningsunderlag är det i praktiken betydelselöst eftersom virke från nyckelbiotoper normalt inte kan säljas. Möjligen kan det vara användbart när det rör sig om naturvårdande skötsel. Som underlag för prioritering av skyddade områden har det också begränsad betydelse. De flesta nyckelbiotoperna förblir formellt oskyddade, även i de fall skogsägaren vill få dem avsatta.

Idag fungerar nyckelbiotopsinventeringen kanske främst som en gratistjänst åt certifieringsorganen som inte tillåter avverkning av nyckelbiotoper. När certifierade skogsägare under 90-talet åtog sig att inte avverka nyckelbiotoper ansåg Skogsstyrelsen att biotoperna utgjorde någon enstaka procent av arealen. Idag bedömer man att de utgör 4 %. Många skogsägare upplever att Skogsstyrelsen utnyttjar kopplingen till certifieringen och har utvidgat nyckelbiotopsbegreppet. Att nyckelbiotopsinventeringen nu används för att stoppa avverkningar utan att behöva betala ut ersättning.

Av miljörörelsen används inventeringen definitivt så. När man åker ut på en avverkningsanmälan gör man det ofta för att samla material för att övertyga Skogsstyrelsen om att det är en nyckelbiotop, så att skogsägaren inte ska kunna avverka området.

Även om Skogsstyrelsen förnekar att man själva använder inventeringen för att stoppa avverkningar tror jag i praktiken ofta att den används så av enskilda tjänstemän. Nyckelbiotoper registreras allt oftare i samband med avverkningsanmälan, och nyckelbiotopens gränser följer gränserna för avverkningsanmälan. Vad finns det annars för motiv till att registrera en nyckelbiotop vid avverkningsanmälan, om man inte är beredda att prioritera den för skydd? Vill man förmå skogsägaren att frivilligt avstå kan man berätta om dess värden utan att registrera den som nyckelbiotop. Likaså om man vill ge råd om naturvårdande skötsel. Nu blir registreringen snarast ett maktmedel.

En skogsstyrelsetjänsteman beskrev för mig att de har ett uppdrag att jobba för att inga nyckelbiotoper ska avverkas. Det gäller såväl registrerade som oregistrerade nyckelbiotoper. Därför bör man registrera tidigare oupptäckta nyckelbiotoper vid avverkningsanmälan eftersom risken då är mindre att de avverkas. Man säger alltså indirekt att man använder nyckelbiotopsinventeringen för att stoppa avverkningar. Men frågan är vem som gett dem detta uppdrag?

De flesta skogsägare vill nog gärna ha höga naturvärden i sin skog, och flertalet skogsägare har inget emot att frivilligt avsätta minst 5 % av sin skog för naturvårdsändmål. Men när arealerna blir betydligt större än så, och när man inte själv får bestämma om skogen ska bevaras eller inte – då är det inte längre frivilliga avsättningar. Det är oftast ytterst ofrivilliga avsättningar vilket gör att man upplever nyckelbiotoperna som ett hot. Särskilt problematiskt blir det när nyckelbiotoper registreras vid avverkningsanmälan, då man planerat för åtgärden och räknat med pengarna i sin budget. Jag tror att nyckelbiotopsbegreppet närmar sig ett läge där det gör mer skada än nytta för naturen.

Enligt Skogsstyrelsens nulägesbeskrivning av nyckelbiotoper finns 23 000 ha registrerade nyckelbiotoper som överstiger 5 % av enskilda skogsägares fastighetsinnehav och som inte omfattas av formella avsättningar. Men det är bara hälften av nyckelbiotoperna som är registrerade. Den verkliga siffran på ofrivilligt avsatta nyckelbiotoper är därför sannolikt flera gånger större. Men dessa får man oftast inte kännedom om förrän det är dags att avverka.

För att skogsägare även i fortsättningen ska ha en vilja att bevara och utveckla naturvärden måste nyckelbiotopsbegreppet vara förutsägbart, och man måste komma bort från risken att skogarna klassas som nyckelbiotoper i framtiden. Jag tror tyvärr inte att det räcker med att göra en ny inventering. Efter båda de tidigare satsningarna insåg man att man bara identifierat en begränsad mängd av biotoperna, samtidigt som nya biotoper hade utvecklats. Så kommer det vara även om man gör en ny satsning. Skogsägarna kommer fortsatt drabbas av att nyckelbiotoper upptäcks vid avverkningsanmälan.

Nyckelbiotopsinventeringen måste därför få en bortre gräns. Då skulle man kunna definiera nyckelbiotoper som sådana områden som registrerats i nyckelbiotopsinventeringen. Det skulle vara förutsägbart. Det betyder inte att Skogsstyrelsen måste sluta göra avsättningar eller ge råd till skogsägare som har skogar med höga naturvärden. Vill man i framtiden använda en naturvärdesinventering med nyckelbiotopsinventeringens ursprungliga syften bör man använda ett annat begrepp som inte är kopplat till certifieringen. Staten, och inte skogsägaren skulle då få huvudansvaret för eventuella avsättningar av naturvärden som identifierats därefter, om inte skogsägaren själv vill ta detta ansvar.

Då blir inte nyckelbiotoperna längre ett hot, och skogsägarna kommer åter våga bevara och utveckla naturvärden även utanför sina frivilliga avsättningar.

 

Annonser