Månadsarkiv: december 2016

När ideella föreningar tillåts avgöra rätten att bruka naturen

I Sverige har ideella föreningar fått ett stort inflytande över enskild markanvändning. Detta blir problematisk eftersom de myndigheter vi har och de styrmedel vi använder inte på ett rättssäkert sätt klarar att värdera de uppgifter föreningarna lämnar. Restriktioner styrs till områden där föreningarna är aktiva.

Sedan en tid tillbaka kan man se alla avverkningsanmälningar på Skogsstyrelsen hemsida. Detta förstärker föreningarnas inflytande. Det blir betydligt större risk att man hindras från att avverka om man har en aktiv miljöorganisation i området. Det gäller inte minst nyckelbiotopsregistreringar, där sannolikheten att en nyckelbiotop registreras i samband med avverkningsanmälan torde vara tydligt korrelerad till föreningarnas aktivitet. Detta ställer förstås stora krav på objektivitet och förutsägbarhet i nyckelbiotopsinventeringen, något som saknas idag.

Men föreningarnas inflytande riskerar att få lika stor påverkan på tillämpningen artskyddsförordningen. I flera fall där skogsbruk förbjudits till följd av artskyddsförordningen har ideella inventeringar, och uppgifter från ideella föreningar spelat en avgörande roll. Det skapar en stor rättsosäkerhet för dem som drabbas, inte minst för att de som lämnar dessa uppgifter inte är objektiva och ofta gör det med syftet att stoppa en avverkning.

I exemplet med lavskrika i Hälsingland byggde myndigheternas argumentation i stor utsträckning på uppgifter från Bollnäs fågelklubb som menade att antalet revir i omgivningarna minskat från 23 till 11 sedan början av 1990-talet. Men dessa uppgifter gav inte hela bilden. När 90 jägare observerade lavskrikor i motsvarande område under älgjaktsveckan visade det sig att lavskrikorna var spridda i större delen av jaktvårdsområdet och att de långtifrån var begränsade till de revir fågelklubben identifierat.

Det är vanligt att ideella fågelinventeringar har ett fokus på tidigare kända områden. Sådana inventeringar underskattar ofta utvecklingen eftersom man i huvudsak undersöker om fåglarna finns kvar på samma ställen. Därmed förbiser man nyetableringar eller situationer där fåglarna flyttat. Jägarnas observationer tyder på att Bollnäs fågelklubb förbisett nya revir eller revir dit fåglarna flyttat då förutsättningarna i landskapet förändrats. Av samma skäl finns olika åsikter om tjäderns utveckling beroende på om man tror på Tjäderobservatörernas uppgifter som delvis bygger på uppföljning av gamla spelplatser, eller på Svensk fågeltaxering som bygger på objektivt utlagda rutter.

Länsstyrelsen i Västra Götalands län ansåg nyligen att en avverkning var förbjuden eftersom det fanns en tjäderspelsplats i närheten. Skogsägaren hindrades därmed från att avverka och riskerar nu att förlora hundratusentals kronor. Innan beslutet valde Länsstyrelsen att inhämta synpunkter från en enda källa; Göteborgs ornitologiska förening. De uppgifter denna förening framförde kan kraftigt ifrågasättas. Bland annat utgick man från omoderna uppgifter om tjäderns känslighet för skogsbruk, trots att nyare forskning visar att tjädern ofta trivs utmärkt i brukade skogar. En stor del av länsstyrelsens argumentation om tjäderns regionala bevarandestatus bygger på föreningens uppgifter. Varför valde man inte att fråga forskare istället?

Den stora tilltron till ideella organisationer med ett egenintresse i frågan, skapar en stor rättsosäkerhet. Det som avgör om skogsbruket förbjuds blir inte förekomst av fåglar, utan förekomst av fågelskådare.

Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket har uppmanat regeringen att utreda artskyddsförordningen för att säkerställa att den är tillämpbar, effektiv och rättssäker. Det är bra! Särskilt rättsäkerheten är viktig.

Rättssäkerhet brukar anses innebära att det finns en rättsordning som ger individen skydd mot övergrepp från samhället och från andra individer. En rättssäker tillämpning av artskyddsförordningen får inte innebära att begränsningar i markanvändningen inträffar på ett tillsynes slumpmässigt sätt. Och när så ändå sker, och pågående markanvändning avsevärt försvåras, måste det finns en rätt till ersättning.

När enskilda uppgifter från ideella föreningar kan hindra att skogsägaren får bruka sin mark är det inte i närheten av rättssäkert. Särskilt om skogsägaren inte får någon ersättning. Jag räknar med att detta är en problematik myndigheterna hoppas kunna undvika med en översyn av bestämmelserna. Men redan nu kan myndigheterna själva undvika de mest rättsosäkra situationerna genom att inte se enstaka uppgifter som en sanning och genom en förståelse för att intresseorganisationer är en part i målet.

Annonser

När den enskilde ställs mot staten i miljömål

Ganska ofta fattar miljömyndigheterna beslut som hindrar enskilda att bruka och använda sin mark. Det kan gälla allt från biotopskyddsdispenser och utvidgade strandskyddsområden till markavvattningstillstånd. Skogsstyrelsen har gjort ett ställningstagande att man ska fatta fler beslut, vilket vanligen innebär förelägganden eller förbud mot enskilda skogsägare. Just nu är det särskilt aktuellt med förelägganden och förbud som grundas på artskyddsförordningen.

Det är bra att Skogsstyrelsen nu meddelar förbud i artskyddsärenden i de fall man ändå anser att en skogsbruksåtgärd är förbjuden. Tidigare meddelade man bara skogsägaren att man bedömde att åtgärden var förbjuden, och man lade därmed hela ansvaret på skogsägaren. Det fanns ingenting att överklaga, men om man vidtog åtgärden riskerade man att åtalsanmälas. Skogsägaren hamnade i ett rättslöst Limbo, som det är bra att man nu undviker.

Men det är samtidigt problematiskt att myndigheterna nästan alltid vill testa lagstiftningen på markägarens bekostnad. I de fall ärenden går till domstol och enskilda markägare berörs, ställs man nästan alltid ensam mot myndigheten. I principiellt viktiga ärenden lägger miljömyndigheterna mycket möda på ärendena, och kopplar in många handläggare. Den enskilde riskerar att ställas mot jurister från både Skogsstyrelsen, Länsstyrelsen och Naturvårdsverket. Alla med ett gemensamt mål att motbevisa den enskilde. I fallet med lavskrikor i Hälsingland har Länsstyrelsen till och med låtit forskare göra landskapsmodelleringar av det aktuella landskapet för att bevisa sin sak. Kort sagt lägger samhället stora resurser på att få fram en praxis som begränsar den enskildes markanvändning.

I fallet med Lavskrikan i Hälsingland får två av markägarna stöd av LRF och Mellanskog för att kunna driva ärendet. LRF bidrar med principmålspengar i några viktiga rättsfall varje år. Fallet med Bombmurkla i Värmland är ett annat sådant. Men detta är undantagsfall. LRFs medlemsintäkter skulle förstås aldrig räcka till juristkostnaderna för alla de medlemmar som skulle behöva hjälp med att överklaga myndighetsbeslut.

För den enskilde som vill överklaga ett förbud att bruka sin mark, står valet oftast mellan att själv driva sin sak i domstol mot myndigheternas jurister, eller att bekosta ett ombud. Det är få som utan hjälp har förmågan att driva en jämnspelt process mot myndigheterna. Att anlita en jurist är dyrt, och ska man ha en reell chans måste man ofta även anlita sak-experter. Oavsett om man vinner eller förlorar målet får man stå för kostnaderna själv, vilket innebär att det ofta inte är värt att överklaga. Resultatet riskerar bli att man låter bli att överklaga och istället tvingas acceptera intrånget. Med tiden blir det en sanning att vissa intrång får göras av myndigheterna.

Skogsstyrelsen säger sig vilja öka mängden beslut för att få lagstiftningen prövad rättsligt. Men om den enskilde ska stå själv mot myndigheternas jurister blir det ingen rättvis prövning. Ibland undrar jag om myndigheterna förväntar sig att LRF eller någon annan intresseorganisation ska backa upp den enskilde och lägga lika stora resurser på domstolsprövningar som myndigheterna gör. Eller så glömmer man bort att rättsprövningar kostar pengar.

Naturskyddsföreningen har fått pengar från staten för att driva rättsproceser. Från samhällets sida har man sett detta som ett bra sätt att få lagstiftningen prövad. Men processerna har i några fall drivits mot enskilda som inte fått samma rättshjälp. Frågan är om det verkligen är Naturskyddsföreningen som behöver statsbidrag för att pröva miljölagstiftningen. Miljömyndigheterna står ju oftast på deras sida.

Jag är inte säker på att bidrag till organisationer för domstolsprövningar är rätt väg att gå. Men vill myndigheterna få lagstiftningen rättvist prövad kan inte enskilda stå för hela kostnaden själva. Det kanske vore rimligt att staten fick stå för ombudskostnaderna i de fall markägaren vinner ett mål där staten vill inskränka den enskildes rätt. När staten gör ett intrång som visar sig vara obefogat bör den enskilde stå ekonomiskt skadeslös. Alternativet vore att åtminstone någon miljömyndighet oftare tar ställning för den enskildes rätt i domstolsprocesserna.

Tjädern och artskyddsförordningen

I Sydvästra Sverige har tjädern blivit ett problem för skogsbruket. Det gäller särskilt ett relativt tätbefolkat och expansivt område öster om Göteborg. Myndigheterna har där vid några tillfällen meddelat förbud som i stor grad hindrat skogsägare att bruka sin skog. Man vill styra skogsbruket så långt som 500 m från tjäderspelplatserna eftersom man anser att tjädern kräver en lämplig miljö i områden som är minst 300 hektar stora. I de ärenden jag tittat på riskerar markägarna att förlora ca hälften av den planerade intäkten. Det rör sig om många hundratusen kronor. Kanske ett sparat pensionskapital eller ett lån på skogen som ska betalas av.

Generellt har tjädern haft stabila men fluktuerande populationer i Sverige de senaste 40 åren. Det visar denna bild från Svensk fågeltaxering:

tjader

Figuren visar utvecklingen jämfört med ett index som gavs värdet 1 år 1998 då fågeltaxeringens standardrutter fick genomslag. Den svarta linjen är de objektivt utlagda standardrutterna som ger det säkraste resultatet sett över landet.

Det går alltså ganska bra för tjädern, men i några områden ökar den och i andra minskar den. I de områden där skogsbruket nu begränsas har tjädern ganska svaga populationer, vilket gjort att myndigheterna inte bedömer att dess lokala bevarandestatus är gynnsam. Men frågan är vad de svaga populationerna beror på?

Sentida studier har visat att tjädern inte är särskilt känslig för skogsbruk. Den trivs bra i brukade skogar som är 40 år och äldre. Tjäderspelen i brukade skogar är i regel mindre än i obrukade, men i gengäld ligger de tätare. Det totala antalet tjädrar tycks inte påverkas av brukandet.

Däremot finns det studier som visar att tjäderpopulationerna påverkas starkt av förekomsten av predatorer, där räven spelar en stor roll. Räven dras till bebyggelse och stora vägar som erbjuder mycket mat och god framkomlighet. Det finns ett tydligt negativt samband mellan befolkningstäthet och förekomst av tjäder. Det är mycket svårare att hitta ett sådant samband med skogsbrukets intensitet.

Även lavskrikan som också varit aktuell i myndigheternas tillämpning av artskyddsförordningen, är en art som påverkas negativt av bebyggelse och de predatorer människan drar till sig. För lavskrikan är problemet främst nötskrikor och andra kråkfåglar som gärna uppehåller sig i människans närhet.

Personligen tror jag att vi måste acceptera att arter med nationellt stabila populationer ibland har negativa trender lokalt. Men utgår vi från myndigheternas tillämpning, där blotta risken för negativ påverkan på en lokalt svag population, förhindrar skogsbruket – då bör det även få följder för annan markanvändning. Artskyddsförordningen gäller ju inte bara skogsbruket. Frågan är om man överhuvudtaget bör tillåta någon mer bebyggelse utanför tätorterna i Västergötland?