Månadsarkiv: november 2016

Ett stort antal rödlistade fåglar tyder också på en stor artrikedom

I mitt förra inlägg förklarade jag varför en lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald. Här kommer en fortsättning. Anledningen till det twitterinlägg som blev upprinnelsen till blogginlägget var en debattartikel från Sveriges ornitologiska förening. Där hävdade man att ”åskilliga rapporter visar att antalet rödlistade arter i skogen är oacceptabelt högt och att detta huvudsakligen beror på kalhyggestekniken”. Att föreningen vill att skogsbruket tar ännu större hänsyn till fåglarna förstår jag, men jag har svårt för argumentet att antalet rödlistade arter är oacceptabelt högt.  Det finns säkert många rapporter där detta anges, men min gissning är att det i så fall oftast bygger på tyckande snarare än på vetenskap.

Eftersom ornitologiska föreningen torde ha störst fokus på fåglar gick jag igenom de rödlistade skogslevande fågelarterna för att se om påståendet stämmer för fåglarna.

Som jag tidigare skrivit är det naturligt att de flesta arter är sällsynta. En brist på sällsynta arter är ett tecken på en utarmad fauna. Av de 30 rödlistade skogsfåglarna som finns i Sverige är hälften (15 st) listade enligt D-kriteriet som innebär att de är mycket sällsynta. Men de minskar inte. Som jag skrev i mitt tidigare inlägg står det helt klart att vi får fler rödlistade arter enligt D-kriteriet ju rikare vår mångfald är. Man kan möjligen hävda att vi har oacceptabelt få sällsynta arter, men knappast att vi har oacceptabelt många. Sen kan man kanske tycka att någon specifik sällsynt art borde vara vanligare, men det är en annan sak.

Vi får förstås också fler minskande arter om mångfalden är rik. Antalet minskande arter är därför också kopplat till artrikedomen. Vi måste ha förståelse för att alla arter inte kan öka, och att vissa minskar just för att andra ökar. Men om en stor andel av fåglarna minskar är det bekymmersamt. Så är inte fallet i skogen. Betydligt fler fåglar ökar än de som minskar. Bilden nedan visar hur det går för skogsfåglar och skogslevande fåglar som är knutna till särskilda miljöer. Generellt går det ganska bra för skogens fåglar.

skogsfaglar-miljomalsuppfoljning

Inte ens bland de rödlistade arterna överväger de arter som minskar. Och att vi har många mycket sällsynta arter som inte minskar borde vara något att glädja sig åt.

Ännu tydligare blir det om vi begränsar oss till de hotade arterna, dvs de som i rödlistan klassats som akut hotade (CR), starkt hotade (EN) eller sårbara (VU). Då listas 9 av 15 fåglar enligt D- kriteriet, dvs för att de är mycket sällsynta men inte minskande. Av de 6 återstående som minskar gynnas minst två av hyggen (ortolansparv och gulsparv), staren hotas av förändringar i jordbrukslandskapet, videsparven anses främst hotad av åtgärder i övervintringsområdena, lappmesen anses främst hotad av klimatförändringar och kungsfågeln minskar av okända skäl där dagens skogsbruk knappast borde vara orsaken. Att antalet arter som listas på grund av D-kriteriet ökar vid en ökad mångfald tydliggörs av att 4 av dessa 9 arter (brun glada, brandkronad kungsfågel, gulhämpling och taigablåstjärt) finns med på listan för att de är nya i den svenska faunan, men ännu har små populationer. De bör betraktas som ett tillskott till mångfalden.

Bland de minskande arter som listats som nära hotade (NT) finns det förstås arter som missgynnas av skogsbruket. Men även utan skogsbruket hade arter minskat, och om artrikedomen vore rikare skulle vi få fler arter som minskade. Skogsbruket kan förstås bli ännu bättre på att hantera de minskande arterna. Men faktum kvarstår att hälften av de rödlistade fåglarna och huvuddelen av de hotade fåglarna är rödlistade bara för att de är sällsynta. Så frågan är om ornitlogiska föreningen egentligen tycker att antalet rödlistade arter är oacceptabelt många? Fågelskådning skulle väl vara betydligt tråkigare utan sällsynta arter?

Annonser

En lång rödlista indikerar en rik biologisk mångfald

Det naturliga är att de flesta arterna är sällsynta. Ett relativt fåtal arter dominerar ekosystemen, medan ett mycket stort antal arter finns i mycket små populationer. Om detta råder det nog stor vetenskaplig enighet.

Kriterierna för rödlistning beskrivs här. Ett viktigt skäl till att arter rödlistas är att de är sällsynta. Ungefär en fjärdedel av de rödlistade arterna är rödlistade bara på grund av att de har en mycket liten population (D-kriteriet). Detta är alltså inte arter som minskar. För denna grupp är läget självklart: Om det finns många arter med en mycket liten population blir det fler rödlistade arter enligt D-kriteriet. Att de flesta arterna är naturligt sällsynta får till följd att fler arter totalt också ger fler mycket sällsynta arter. En stor artrikedom ger därför utan tvekan fler arter som rödlistas enligt D-kriteriet.

Men – invänder någon då – flertalet arter finns ju på rödlistan för att de minskar. Så är det, men bara en mindre del (ca 15 %) finns där för att de har en kraftig minskning (A-kriteriet). Resten rödlistas för att de minskar samtidigt som populationen eller utbredningen är liten (B- och C-kriteriet). Jag har tidigare skrivit om att vissa arter kommer att minska oavsett vad vi gör, men beroende på hur vi agerar kommer olika arter att minska. Hur många arter som minskar i absoluta tal är förstås beroende av hur många arter vi har. Har vi många arter får vi sannolikt fler som minskar. Detta blir särskilt uppenbart om minskningen inte är så dramatisk, vilket ofta är fallet för de arter som klassas enligt B- och C-kriterierna.

Andelen rödlistade arter tycks vara ungefär likartad för olika landskapstyper. Bilden nedan är lånad från Artdatabanken och visar rödlisteindex för olika landskapstyper.

rodlisteindex-landskapstyper

Jordbrukslandskap och marin miljö avviker något, men för alla landskapstyper ligger indexet på mellan 0,86 och 0,94. Dvs andelen rödlistade arter är ungefär likartad.

I bilden nedan syns antalet rödlistade arter i absoluta tal för de olika landskapstyperna:

antal-rodlistade-arter-olika-landskap

Här är avvikelserna betydligt större. Hur många arter som är rödlistade i varje landskapstyp avgörs i mycket större omfattning av hur många arter som finns totalt i landskapstypen än av hoten mot landskapstypen. Många arter ger många rödlistade arter.

Ett annat exempel på att en rik mångfald ger en längre rödlista är att antalet rödlistade arter skiljer sig mycket inom landet. I Skåne finns det nästan dubbelt så många rödlistade arter som det finns i Jönköpings län. Anledningen till detta är förstås att det finns så många fler arter i Skåne. Där finns de nemorala arterna som inte finns på småländska höglandet.

För mig är det uppenbart att en lång rödlista indikerar en i grunden stor artrikedom. Men jag tar gärna emot synpunkter som visar på motsatsen. När jag i bloggar lyfter olika frågeställningar kan jag inte alltid hänvisa till forskningsrapporter. Jag bygger det ibland på ett, i mitt tycke, logiskt resonemang. Syftet är att väcka frågor och ibland att ifrågasätta rådande naturvårdsdogmer. Att sådana frågor väcks ser jag som nödvändigt för att vi ska komma vidare i naturvårdsdiskussionen.

Rödlistan osynliggör de positiva trenderna

Jag har tidigare skrivit om att många arter skulle missgynnas av ett kontinuitetsskogsbruk. När jag påpekar problematiken får jag ofta som motreaktion att det ju bara är vanliga arter som skulle minska och inte de rödlistade. Det är sant att många av de arter som skulle missgynnas idag är vanliga, även om det på sikt även skulle innebära att många rödlistade ljusälskande arter liksom arter knutna till pionjärlövträd också skulle drabbas hårt.

Men det skulle också innebära att rödlistan skulle se helt annorlunda ut efter en tid. Och det är ingenting som talar för att antalet rödlistade arter totalt sett skulle minska. Skulle vi helt eller i stor omfattning gå över till hyggesfritt skogsbruk kommer många vanliga arter som mjölkört, kruståtel, hallon och älg att bli rödlistade. För att en art ska rödlistas räcker det nämligen med att arten minskar med 15 % under 10 år, eller under tre generationer för arten. Även några av våra vanliga pionjärträdslag riskerar då att rödlistas, även om det skulle ta längre tid eftersom en generation för träden är så lång.

Rödlistan sägs vara en prognos för risken att enskilda arter dör ut. Men att arter är rödlistade, eller rent av hotade, betyder inte att de på allvar riskerar att dö ut från den svenska naturen. Att rödlistan i stor utsträckning överdriver risken för utdöende har bland andra Dag Lindgren visat.

Självklart kommer varken mjölkört eller hallon försvinna från Sverige för att vi ändrar skogsbruket. Detsamma gäller många av de arter som missgynnas av dagens skogsbruk. Tänk er en art som är så känslig för skogsbruk att den garanterat försvinner vid en slutavverkning och aldrig kan komma tillbaka, men som finns i livskraftiga populationer i fjällkedjan. När artens alla lokaler nedan fjällkedjan avverkats kommer arten också försvinna från rödlistan eftersom den inte längre minskar. Den har ju fortfarande livskraftiga populationer kring fjällen.

Kraftigast ökning av antalet rödlistade arter får vi när vi gör en dramatisk förändring i en markanvändning som pågått under en längre tid. Exempel på sådana påtagliga förändringar är igenväxning av tidigare vanliga ängs- och betesmarker, eller som i det här exemplet en dramatisk minskning av hyggesarealen.

Om en minskning av mjölkört och hallon är ett problem eller inte låter jag är vara osagt. Men det belyser ett problem kring hur vi utvärderar utvecklingen i skogsmiljön. Rödlistan tar inte hänsyn till om det är en önskad eller oönskad förändring som orsakat minskningen. Hur ska vi värdera vilka arter som det är acceptabelt att de minskar och vilka som det inte är det?

Det är ett problem att vi i första hand utvärderar utvecklingen i naturmiljön utifrån de arter och faktorer som minskar. Oavsett vad vi gör får vi då negativa trender. För det vi följer upp minskar ju per definition. I miljömålsuppföljningen konstateras att nyckelbiotoper avverkas trots att mångdubbelt fler nyskapas. Alltså går det dåligt för miljön i det avseendet. Men ännu vanligare är att skogsbrukets misslyckanden exemplifieras med rödlistade och minskande arter utan att de arter som ökar nämns.

Risken är stor att man anser att skogsbruket misslyckats för att exempelvis spillkråka och kungsfågel minskat den senaste 15-årsperioden. Detta trots att det går bra för de flesta andra skogsfåglarna. Arter kommer att minska hur vi än gör, men beroende på hur vi agerar kommer olika arter att minska. Det är därför inte rationellt att bara titta på de minskande arterna utan att också titta på de som ökar. Då först förstår vi att vi får något annat istället.

Vi får mer gammal skog, mer död ved och fler grova lövträd i våra skogar. Det måste rimligen berika den biologiska mångfalden, och de nyskapade nischerna kommer att nyttjas av skogens växter och djur. Både av rödlistade och icke rödlistade arter. Jag misstänker att rödlistan undervärderar betydelsen av nya miljöer vilket jag skrivit om här. Men oavsett detta ger rödlistan bara halva bilden. De arter som gynnas av en förbättring kommer aldrig synas på samma sätt som de minskande gör.

Natura 2000 – När tas hänsyn till andra intressen?

Just nu arbetar Naturvårdsverket med att ta fram en ny handbok för Natura 2000-prövningar. Den ska förhoppningsvis klargöra hur tillståndsförfarandet ska se ut när man vill bedriva en verksamhet som kan påverka ett Natura 2000-område, när tillstånd måste sökas och när tillstånd kan ges.

Många menar att Natura 2000 i flera avseenden är vårt starkaste skyddsinstrument, eftersom det i praktiken är omöjligt att få undantag från bestämmelserna om utpekade arter och livsmiljöer påverkas negativt. I ett reservat kan man ju faktiskt få dispens om man har särskilda skäl.

Precis som artskyddsbestämmelserna bygger Natura 2000 på fågeldirektivet, respektive art- och habitatdirektivet. Enligt art- och habitatdirektivets artikel 2.3 ska åtgärder som vidtas i enlighet med direktivet ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov och till regionala och lokala särdrag. Men frågan är när man tar dessa hänsyn?

Vid utpekandet av Natura 2000-områdena tar man dem inte. Det finns prejudicerande EU-domar som tydliggör att utpekandet endast får göras på vetenskaplig grund. För ett par år sedan fick länsstyrelserna i uppdrag att peka ut nya Natura 2000-områden eller komplettera befintliga. Det skulle göras för några arter och naturtyper där EU-kommissionen funnit brister i det svenska nätverket. Det gällde t.ex. för  karsthällmarker, havsgrottor och tumlare. Utan att EU bett om det pekade dock flera länsstyrelser på eget initiativ ut nya områden för helt andra arter och naturtyper. Man ansåg sig helt enkelt inte ha något val. Deras vetenskapliga kriterier fastlade att även andra naturtyper och arter hade brister. På Gotland förlorade ett stort antal markägare sin nyttjanderätt på helt andra platser, som alibi för att göra Bunge-täkten till Natura 2000-område. Det hade ju sett konstigt ut om de vetenskapliga kriterierna endast pekat ut Bästeträsk och Bungeområde. Hur som helst – inga sociala och ekonomiska hänsyn här.

Men vid prövningen då? Tas hänsyn till de andra intressena när en markägare söker tillstånd för att ändå få vidta nån åtgärd på sin Natura 2000-klassade mark? Nej, länsstyrelsen får inte ge tillstånd om utpekade livsmiljöer kan skadas. Man kan t.ex. inte väga in att skadan är liten och nyttan är stor. Bara om åtgärden måste genomföras av tvingande orsaker av väsentligt allmänintresse. Typ Botniabanan. I sådana undantagsfall krävs också regeringens tillåtelse. Ingenting för enskilda markägare alltså.

Men när skadas egentligen en utpekad livsmiljö? I artikel 6.3 anges att aktuella projekt ska bedömas på lämpligt sätt med avseende på konsekvenserna för målsättningen vad gäller bevarandet av området. Och målsättningarna sätts i de bevarandeplaner länsstyrelsen tar fram för varje Natura 2000-område. Kanske är det i bevarandeplanerna man tar den föreskrivna hänsynen till ekonomiska, sociala och kulturella behov?

Nja, i de flesta fall sätts bevarandemålen så att all mark som klassats som naturtyp ska bevaras. Finns det 55 hektar karsthällmarker är bevarandemålet 55 hektar, eller åtminstone 54,5. Det gör att det i praktiken inte finns möjlighet att vidta några som helst åtgärder som påverkar naturtyperna. Men hade länsstyrelsen kunnat sätta målet till 45 hektar för att inte lägga en död hand på nyttjandemöjligheterna?

Trots att bevarandemålen blir avgörande för om man ska kunna få tillstånd, kan bevarandeplanerna inte överklagas. Och jag tror det är väldigt få markägare som inser eller blir informerade om att det kanske är i utformandet av bevarandeplanerna deras enda chans att påverka sin kommande markanvändning ligger.

I Sverige uppfattas ett Natura 2000-område i praktiken som ett totalt exploateringsförbud, åtminstone om marken är utpekad som naturtyp. Jag misstänker att det ser annorlunda ut i andra EU-länder. Att man som markägare ibland kan ges möjlighet att bygga ett hus eller kanske rentav sätta upp ett vindkraftverk inom ett Natura 2000-område. Men detta vet jag inte.

Oavsett detta ser jag det som viktigt att Naturvårdsverket i arbetet med handboken tydligt redovisar när hänsyn ska tas till ekonomiska, sociala och kulturella intressen enligt artikel 2.3 i direktivet. Hittills har bestämmelsen varit osynlig i svensk tillämpning.