Artbevarande och ekosystemtjänster

Svenskt naturvårdsarbete har ett oerhört stark fokus på bevarande av rödlistade arter. Vi lägger stora resurser på naturvårdsavsättningar, både frivilliga och formella. Dessa väljs ut nästan uteslutande utifrån deras betydelse och potential för rödlistade arter. För att ett område ska prioriteras för formellt områdesskydd måste det enligt den nationella strategin för skydd av skog vara en så kallad naturvårdsbiologisk värdekärna och ha hög grad av biologisk funktionalitet, dvs vara ett stort område eller ligga nära andra naturvårdsbiologiska värdekärnor. Kriterierna bygger helt på deras förutsättningar att hysa rödlistade arter.

Men när vi pratar om varför vi ska bedriva naturvård säger vi ofta att det är nödvändigt för ekosystemtjänsterna. Vi säger att en rik biologisk mångfald behövs för att naturen även i fortsättningen ska leverera de tjänster vi människor behöver för vårt välmående. Det finns också en tydlig politisk ambition att stärka arbetet med ekosystemtjänster.

Men är verkligen ett fokus på de rödlistade arterna en bra strategi om vi vill säkra ekosystemtjänsterna? Knappast. De arter som bygger upp ekosystemen är i huvudsak ganska vanliga arter, och generellt kan man nog säga att ju högre upp en art är på rödlistan desto mindre betydelse har den för ekosystemtjänsterna. Det vanliga i naturen är att vara ovanlig. Med det menar jag att det är ett begränsat antal arter som helt dominerar ekosystemen, att ett stort antal arter är ganska vanliga, men att den absoluta huvuddelen är arter som är mer eller mindre sällsynta och ofta har ungefär samma roll som andra arter i ekosystemet. Om en ovanlig art försvinner finns alltid någon annan som kan ta dess roll.

Värre är då om så kallade bjälklagsarter, hörnstenar i ekosystemen som blåbär, tall och daggmask, försvinner eller minskar kraftigt. Men bjälklagsarterna glömmer vi oftast i naturvårdsarbetet.

När vi diskuterar förlust av biologisk mångfald i svenska skogar handlar det normalt om enskilda arter som aldrig varit särskilt vanliga. Oftast svampar, lavar och insekter. Men när man säger att förlust av biologisk mångfald internationellt innebär att planetära gränser överskrids, då handlar det om totalomvandling av ekosystem t.ex. att mark hårdgörs och att regnskog blir jordbruksmark eller palmoljeplantager. Men det handlar också om att bjälklagsarter slås ut genom exempelvis utfiskning och massdöd eller blekning av koraller.

För ekosystemtjänsterna behöver vi i första hand en rik mångfald av relativt vanliga arter. För att säkra exempelvis pollinering behövs olika sorters blommande blommor under hela växtsäsongen, vilket gör att det inte räcker med raps och klöver. Men vanliga blommor fungerar lika bra som ovanliga. Det är alltså inte de mest sällsynta arterna vi ska bevara för pollineringen. Detsamma gäller nästan alla viktiga ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster är nyttor för människor. Om de ska göra nytta måste de vanligen levereras i närheten av där människor bor och verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Menar vi allvar med att naturvårdsinsatserna ska göras för ekosystemtjänsterna bör vi sprida naturvården i det brukade landskapet eller göra större insatser kring samhällena. Inte som idag försöka koncentrera dem till värdetrakter och avlägset belägna områden där nästan inga människor rör sig.

Den ekosystemtjänst som kanske mest uppenbart skulle gynnas av ett anpassat brukande är friluftslivet. Ändå kan tätortsnära skogsområden med stora värden för friluftsliv inte prioriteras i naturvårdsarbetet idag, om de inte också hyser en skogsbiologisk värdekärna. Och upplevelsevärden har ofta ingenting med rödlistade arter att göra. Ofta skulle friluftsvärdena kunna bevaras genom avtal med skogsägare, där skogsbruk inte behöver uteslutas men kanske måste anpassas. Det vore kostnadseffektiv naturvård.

Vad man lätt glömmer bort är att även virkesproduktion och kolbindning är ekosystemtjänster. Och kanske är de de allra viktigaste ekosystemtjänsterna som levereras från skogen. Ofta undervärderar vi värdet av skogsproduktion som ekosystemtjänst eftersom vi sällan räknar in arbetstillfällen, förädlingsvärden och betydelsen av att ersätta material och produkter som har en skadlig inverkan på miljön i andra länder. Menar vi allvar med att öka det sammanlagda värdet av ekosystemtjänsterna måste vi beakta alla ekosystemtjänster och därför fundera kring hur vi ska kunna kombinera naturvårdsinsatserna med skogsproduktion.

Annonser

3 thoughts on “Artbevarande och ekosystemtjänster

  1. Dag Lindgren

    Som svar på en enkät till allmänheten om vad vi skall ha skogen till var svaren 70% att bevara arter och 9% naturupplevelserna. Om man tror på enkäten visar detta mycket klart att det är en mycket stark majoritet för rödlistan jämfört med ”andra ekosystemtjänster”. De andra tjänsterna har mest lokalt värde och blir därför bara viktiga för skogsbruk i allmänhet nära ”folket”, och de arealerna är inte stora.

    Vad som nu tycks stå i fokus är att bevara de icke rödlistade arternas ekosystemtjänster lokalt via artskyddsförordningen. Det skall finnas riklig tillgång på tjäder och lavskrika på varenda kvadratmil. Att lokala förekomster fluktuerar, som i en natursituation, verkar inte längre tolerabelt. Men lokala nedgångar är bara av intresse för skog i närheten av var folk vistas eftersom de minskar naturvärdena men knappast är ett hot mot arterna.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s