Månadsarkiv: oktober 2016

Vem ska sätta värde på ekosystemtjänsterna?

Att värdera ekosystemtjänster, i pengar eller på annat sätt, anses vara viktigt för att förstå betydelsen av att bevara natur och för att vi ska kunna göra bra avvägningar mellan olika ekosystemtjänster.

Många menar att vi undervärderar de ekosystemtjänster som inte är ekonomiskt prissatta. Verksamhetsutövare anses i de flesta fall prioritera de tjänster där man kan tjäna pengar. Därför ges virkes- och matproduktion företräde före andra ekosystemtjänster. Så kanske det är om markägaren själv får bestämma och inga lagar eller styrmedel skulle reglera markanvändningen. Men risken är stor att den som har intressen i en viss ekosystemtjänst alltid kommer att övervärdera denna och undervärdera andra tjänster. Det finns alltid faktorer som man kan välja att räkna med eller inte räkna med.

Vilket värde en viss tjänst får avgörs i stor utsträckning av intressena hos den som gör bedömningen. Därför är risken stor för en omvänd felvärdering om den exempelvis görs av personer som till vardags jobbar med biologisk mångfald. En specialistkunskap inom ett visst område kan ibland snarast vara ett hinder för bra avvägningar, vilket jag skrivit mer om här. Risken kanske är att vi istället undervärderar de ekosystemtjänster som vi tror är prissatta. Men det kanske inte finns några ekosystemtjänster som är rättvist prissatta.

Hur värderar vi tex livsmedels- och virkesproduktion? Livsmedelsproduktion värderas ofta till det pris bonden får för maten. Men det är som jag ser det en kraftig undervärdering.

Risken är att vi lägger bebyggelse på åkermark eftersom den inte är så värdefull för exempelvis rekreation. Och bondens avkastningsvärde är ofta inte särskilt högt jämfört med vad en exploatering kan vara värd. Men ger det hela bilden? Man pratar ofta om ekosystemtjänsters optionsvärde, dvs värden som inte kan tillgodogöras idag men som kan bli viktiga i framtiden. Hur mycket är vi beredda att betala för maten om den inte räcker till alla? Hur mycket är det värt att vi som land någorlunda kan försörja oss själva om gränserna stängs? Tar vi med sådana faktorer kommer sannolikt livsmedelsproduktionen värderas mycket högre än idag.

Även de värden skogsbruket bidrar till riskerar att undervärderas kraftigt om vi bara räknar det skogsägaren får ut. Hur värderar man arbetstillfällen från skogen? Möjligheter till vidareförädling? Och framförallt den miljönytta svenska skogsprodukter bidrar till i andra länder genom att ersätta energikrävande och miljöskadliga material?

Jag tror att bättre avvägningar kan ske om markägaren tydligare kan ta del av värdet från andra ekosystemtjänster än mat- och virkesproduktion. Se detta inlägg. Men om ekonomiska värderingar ska ligga till grund för vilka avvägningar vi gör mellan ekosystemtjänster måste de göras oberoende av människors personliga värderingar. Det är en svår utmaning eftersom de som valt att arbeta med dessa frågor ofta gör det på grund av sitt specifika intresse.

Annonser

Oroväckande utveckling kring nyckelbiotoper

Jag träffade förra veckan flera personer som är verksamma i skogen i Jämtland. Vi diskuterade nyckelbiotoper. I Jämtland är drygt 3 % av de produktiva skogarna registrerade nyckelbiotoper, men mörkertalet är stort och sannolikt är den verkliga mängden nyckelbiotop minst dubbelt så stor. Och förmodligen ännu mer i västra Jämtland. En stor del av den slutavverkningsbara skogen berörs. Men dessa nyckelbiotoper ger sig inte tillkänna förrän det är dags att avverka skogen. De jag pratade med sade sig se en ny tendens kring nyckelbiotoperna sedan i somras. Att allt trivialare skogar klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan.

Nyckelbiotoper definieras som områden med stor betydelse för flora och fauna, där det finns eller kan förväntas finnas rödlistade arter. Eftersom samma strukturer anses motivera en biotopklassning oavsett var i landet man är, kan de flesta äldre skogarna i västra Jämtland klassas som nyckelbiotop av den som vill. Det kan nämligen förväntas finnas rödlistade arter i nästan alla äldre skogar eftersom många av arterna är vanliga där. Man tar ingen hänsyn till att den enskilda skogen, med tanke på omgivande skogars karaktär, knappast kan sägas ha stor betydelse för flora och fauna. Det är mycket enkelt att klassa en skog som nyckelbiotop, men det är närmast omöjligt att bevisa att skogen inte är nyckelbiotop. Som markägare blir man därför rättslös.

Jag har själv skog i nordöstra Jämtland. Skogarna där är generellt hårt brukade sedan gammalt. Min mormors farfar sålde år 1851 rätten att under 50 år ta ut all tall över 11 tum vid stubben till sågverksbolagen vid kusten. Vid sekelskiftet 1900 fanns ingen grov tall kvar. Även därefter har förstås skogarna brukats. Hur avtalen för granen reglerades vet jag inte, men även granen höggs till stor del ut. Skogarna är nu oftast likåldriga inom bestånden. Men det kan mycket väl vara så att stora delar av skogen aldrig stått helt kal. Det gör att den äldre skogen ofta kan anses ha naturvärden av den som värderar kontinuitet högt. Precis som överallt annars i Norrlands inland. På mina marker hittar jag rödlistade arter som lunglav, garnlav och knärot i nästan alla äldre bestånd, och ofta även i skog som har varit kal. Spår av tretåig hackspett hittas lätt, och ofta hör man den sårbara kungsfågeln sjunga från någon gran. För den artkunnige är det förstås lätt att även hitta andra rödlistade arter. Moränen är kalkrik. Den som vill göra stora delar av min skog till nyckelbiotop har goda förutsättningar att lyckas.

Dessa skogar bedömdes dock inte som nyckelbiotop i samband med nyckelbiotopsinventeringen och de naturvärden som sticker ut har jag redan avsatt frivilligt. Men jag hör nu andra säga att den här typen av skogar ibland klassas som nyckelbiotop i samband med avverkningsanmälan. Vem som drabbas är dock ganska slumpmässigt beroende på vem som gör inventeringen. Men många menar att Skogsstyrelsens bedömningar förskjutits med tiden.

Den som ska köpa skog till marknadspris i västra Jämtland idag måste förvissa sig om att skogen inte är nyckelbiotop. Annars riskerar man som skogsägare att gå i personlig konkurs. Men på grund av subjektiviteten i bedömningen kan bara Skogsstyrelsen ge en sådan garanti. Och Skogsstyrelsen vill inte göra en sån inventering annat än som uppdragsverksamhet mot betalning. Den som ska sälja skogen vill förstås inte att någon inventering blir gjord. Då riskerar ju stora delar av försäljningsvärdet att försvinna.

Vad Skogsstyrelsen nu gör genom nyckelbiotopsinventeringen är att dränera Norrlands inland på ekonomiska värden. Det finns knappast längre några sågverk kvar i inlandet eftersom inte tillräckligt många vill och kan leverera skog. Men fortfarande är skogen viktig för många människors försörjning oavsett om man är yrkesverksam i skogen eller inte. Många på landsbygden lever inte bara av lönearbete utan behöver flera olika inkomstkällor, där skogsbruk kan vara en viktig del som gör att man kan försörja sig och bo kvar. Jag har tidigare skrivit om att skogsbruket behövs för ett småskaligt jordbruk. I landsdelar där det idag inte är värt att bygga nya hus, möjliggör skogsbruket ofta att man i alla fall har råd att renovera sitt hus. Det bidrar till att byarna hålls vid liv. Med sämre möjligheter att avverka sin skog kommer färre människor ha förutsättningar att bo kvar och fler hus kommer att börja förfalla.

Myndigheterna föreslår nu att nyckelbiotopsrika fastigheter tydligare ska prioriteras i samband med naturvårdsavsättningar. Det är bra. Men det är helt otillräckligt i landets nordvästra delar. Här måste nyckelbiotopshanteringen ses över i grunden.

Artbevarande och ekosystemtjänster

Svenskt naturvårdsarbete har ett oerhört stark fokus på bevarande av rödlistade arter. Vi lägger stora resurser på naturvårdsavsättningar, både frivilliga och formella. Dessa väljs ut nästan uteslutande utifrån deras betydelse och potential för rödlistade arter. För att ett område ska prioriteras för formellt områdesskydd måste det enligt den nationella strategin för skydd av skog vara en så kallad naturvårdsbiologisk värdekärna och ha hög grad av biologisk funktionalitet, dvs vara ett stort område eller ligga nära andra naturvårdsbiologiska värdekärnor. Kriterierna bygger helt på deras förutsättningar att hysa rödlistade arter.

Men när vi pratar om varför vi ska bedriva naturvård säger vi ofta att det är nödvändigt för ekosystemtjänsterna. Vi säger att en rik biologisk mångfald behövs för att naturen även i fortsättningen ska leverera de tjänster vi människor behöver för vårt välmående. Det finns också en tydlig politisk ambition att stärka arbetet med ekosystemtjänster.

Men är verkligen ett fokus på de rödlistade arterna en bra strategi om vi vill säkra ekosystemtjänsterna? Knappast. De arter som bygger upp ekosystemen är i huvudsak ganska vanliga arter, och generellt kan man nog säga att ju högre upp en art är på rödlistan desto mindre betydelse har den för ekosystemtjänsterna. Det vanliga i naturen är att vara ovanlig. Med det menar jag att det är ett begränsat antal arter som helt dominerar ekosystemen, att ett stort antal arter är ganska vanliga, men att den absoluta huvuddelen är arter som är mer eller mindre sällsynta och ofta har ungefär samma roll som andra arter i ekosystemet. Om en ovanlig art försvinner finns alltid någon annan som kan ta dess roll.

Värre är då om så kallade bjälklagsarter, hörnstenar i ekosystemen som blåbär, tall och daggmask, försvinner eller minskar kraftigt. Men bjälklagsarterna glömmer vi oftast i naturvårdsarbetet.

När vi diskuterar förlust av biologisk mångfald i svenska skogar handlar det normalt om enskilda arter som aldrig varit särskilt vanliga. Oftast svampar, lavar och insekter. Men när man säger att förlust av biologisk mångfald internationellt innebär att planetära gränser överskrids, då handlar det om totalomvandling av ekosystem t.ex. att mark hårdgörs och att regnskog blir jordbruksmark eller palmoljeplantager. Men det handlar också om att bjälklagsarter slås ut genom exempelvis utfiskning och massdöd eller blekning av koraller.

För ekosystemtjänsterna behöver vi i första hand en rik mångfald av relativt vanliga arter. För att säkra exempelvis pollinering behövs olika sorters blommande blommor under hela växtsäsongen, vilket gör att det inte räcker med raps och klöver. Men vanliga blommor fungerar lika bra som ovanliga. Det är alltså inte de mest sällsynta arterna vi ska bevara för pollineringen. Detsamma gäller nästan alla viktiga ekosystemtjänster.

Ekosystemtjänster är nyttor för människor. Om de ska göra nytta måste de vanligen levereras i närheten av där människor bor och verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter. Menar vi allvar med att naturvårdsinsatserna ska göras för ekosystemtjänsterna bör vi sprida naturvården i det brukade landskapet eller göra större insatser kring samhällena. Inte som idag försöka koncentrera dem till värdetrakter och avlägset belägna områden där nästan inga människor rör sig.

Den ekosystemtjänst som kanske mest uppenbart skulle gynnas av ett anpassat brukande är friluftslivet. Ändå kan tätortsnära skogsområden med stora värden för friluftsliv inte prioriteras i naturvårdsarbetet idag, om de inte också hyser en skogsbiologisk värdekärna. Och upplevelsevärden har ofta ingenting med rödlistade arter att göra. Ofta skulle friluftsvärdena kunna bevaras genom avtal med skogsägare, där skogsbruk inte behöver uteslutas men kanske måste anpassas. Det vore kostnadseffektiv naturvård.

Vad man lätt glömmer bort är att även virkesproduktion och kolbindning är ekosystemtjänster. Och kanske är de de allra viktigaste ekosystemtjänsterna som levereras från skogen. Ofta undervärderar vi värdet av skogsproduktion som ekosystemtjänst eftersom vi sällan räknar in arbetstillfällen, förädlingsvärden och betydelsen av att ersätta material och produkter som har en skadlig inverkan på miljön i andra länder. Menar vi allvar med att öka det sammanlagda värdet av ekosystemtjänsterna måste vi beakta alla ekosystemtjänster och därför fundera kring hur vi ska kunna kombinera naturvårdsinsatserna med skogsproduktion.