Månadsarkiv: september 2016

Vinklat skogsreportage i SVT

Förra veckan visade SVT Västerbotten ett TV-inslag om skogsavverkningar. Inslaget fick stor spridning på sociala medier. Det bygger på en animering av satellitbilder där det för varje år framgår var man tagit upp hyggen i ett större område i Västerbotten från år 1950 till idag. Inslaget och animeringen finns här. Gissningsvis 60-70 % av skogen har slutavverkats under denna tidsperiod, dvs ungefär 1 % varje år. Men hur detta presenteras i SVT är mycket missvisande.

År 1950 är alla skogar gröna, vilket antyder att det är obrukade skogar. Därefter blir varje skog som avverkats gul och i slutet av animeringen dominerar de gula fälten på kartan. Man får intrycket att vi går från ett orört landskap till ett hyggeslandskap på 65 år. Reportern i inslaget säger att ”Nästan hela kartbilden som Jon Andersson visar växlar från grön till nästan helt gul vilket visar framväxten av kalhyggen”. Man ger sken av att skogarna fortfarande är kalhyggen efter 65 år. Visserligen säger man senare att ”Många av kalhyggena är återbeskogade”, men formuleringen ger snarast ett intryck av att det långtifrån skett överallt. Här borde SVT ha koll på att återbeskogning måste ske efter alla slutavverkningar, vilket var fallet även på 1950-talet.

Färgskalan från grönt till gult ger ett förrädiskt intryck av att ju grönare bilden är desto äldre är skogen.

Sanningen är förstås att många av de skogar som lyser gula på kartan idag är upp till 65 år gamla. Vid startåret 1950 var skogarna på intet sätt orörda och mängden gamla träd var sannolikt betydligt färre än vad vi har idag. Skogarna var svårt sargade av omfattande dimensionsavverkningar och inte alls orörda på det sätt den helgröna färgen vill ge sken av. Hur de svenska skogarna såg ut under första halvan av förra seklet har jag skrivit mer om här. Sen kan man möjligen, trots det välstånd skogarna gett oss, önska att Västerbottens inlandsskogar aldrig brukats och att de idag vore en orörd vildmark.

Animeringen visar också på ett tätnande nät av svarta streck som är de skogsbilvägar som blivit allt fler. Vägarna är dock inte skalenliga och bilden ger intryck av att ta upp en betydligt större areal än de i verkligheten gör. De som rör sig i Norrlands inland är nog väl medvetna om att skogsbilvägarna sällan ligger så tätt att de i sig är ett avgörande hinder för rekreation eller biologisk mångfald. Men de har förstås ökat dramatiskt till följd av att vi idag transporterar timmer på lastbil istället för på flottlederna. Skogsbilvägarna skulle vara lika viktiga om skogarna fortfarande hade brukats med blädningsmetoder.

En detalj i sammanhanget är att lavskrikan som i inslaget inte anses klara sig i de brukade skogarna, är en av de många skogsfåglar som faktiskt ökar i antal enligt Svensk Fågeltaxering.

Animeringen belyser dock ett verkligt skeende i stora delar av Norrlands skogar – att skogar som förr brukades med dimensionsavverkningar idag brukas med hyggesbruk. Det medför förstås vissa konsekvenser. Vissa arter som är gynnade av ett kontinuerligt trädskikt kan missgynnas, vilket jag skrev om i mitt förra inlägg. Och många av de skogar som föryngrats under 50-, 60-, 70- och 80-talen har inte den potential för biologisk mångfald och rekreation som de skulle kunnat ha. Hänsynen var betydligt mer begränsad då, kanske särskilt i Västerbottens inland där skogarna präglades av skogsbolag och staten med större hyggen och fler contortaplanteringar. En avverkning ser dock idag helt annorlunda ut.

En intressant kommentar i TV-inslaget är att den bild animeringen visar gäller hela landet. Detta är sant utifrån vad animeringen egentligen visar. Det gäller även om man skulle ha år 2016 som startår eller om vi väljer ett landskap där alla skogar varit kala sedan förut. Även nu avverkar vi ca 1 % av skogen varje år vilket skulle ge samma bild efter 65 år. Problemet är att kalhyggena kumuleras i filmsekvensen vilket de inte gör i verkligheten. Skulle vi på andra platser göra en animering där gult är kalhygge och där skogen blir grönare ju äldre skogen är, så skulle bilden bli en helt annan. Kartbilden skulle ofta vara grönare idag än 1950.

På SVT:s webbplats låter man också tittarna göra en omröstning om vad vi ska använda skogen till. Alternativen man kan rösta på är:

  • Den ska ge vinst
  • Den är för naturupplevelser
  • Den ska bevaras för växter och djur

Som man frågar får man svar. Som om en brukad skog bara gör nytta genom att ge vinst till ägaren? Att den skapar arbetstillfällen, binder kol och ersätter miljöskadliga produkter kan inte beaktas. Inte heller att växter och djur också kan trivas i brukade skogar eller att de brukade skogarna har minst lika stora värden för naturupplevelser som jakt och bärplockning.

Ibland frågar jag mig om vinklade budskap i public service beror på så stor okunskap att man okritiskt litar på uppgifter från en person eller organisation, eller om public service-journalister faktiskt vill sprida ett budskap som stämmer väl med deras personliga åsikter.

Annonser

Är kontinuitetsskogsbruk lösningen för skogens många värden?

Hyggesfritt skogsbruk eller kontinuitetsskogsbruk kan definieras på många olika sätt. Det jag kommer att skriva om här är blädningsliknande metoder, dvs ett skogsbruk med träd i olika åldersklasser och storlekar i samma bestånd, där främst de större träden tas ut. Jag kommer alltså inte syfta på exempelvis luck- och kanthuggningar eller skärm- och fröträdsställningar, vilka ibland också räknas som hyggesfria metoder. Och innan ni slutat läsa – ja, jag tror att kontinuitetsskogsbruk kan vara en del av lösningen för vissa av skogens värden.

Ofta framställs kontinuitetsskogsbruk som en metod som skulle gynna de flesta av skogens värden, inte minst biologisk mångfald, rekreation och klimat. Samtidigt vill förespråkarna gärna hävda att det är minst lika lönsamt för skogsägarna. Trots detta är det väldigt liten andel av skogen som brukas med kontinuitetsmetoder, vilket sannolikt tyder på att skogsägarna inte alls delar bedömningen om lönsamhet. Studier pekar snarare på att ca 40 % av skogens nuvärde i genomsnitt skulle gå förlorad med dagens skogar vid en övergång från trakthyggesbruk till kontinuitetsskogsbruk.

Många har nog en förskönad bild av hur kontinuitetsskogsbruk ser ut. Jag tror väldigt många saknar insikten att alternativet till ett trakthyggesbruk är ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk. Åtminstone om vi också ska få del av den miljönytta förnybara produkter från skogen kan bidra med. Alternativet är inte bibehållandet av någon form av idealskog som jag tror många föreställer sig. I en produktionsinriktad kontinuitetsskog domineras aldrig skogen av gamla träd. Den produktionsinriktade kontinuitetsskogen är ofta inte särskilt attraktiv för friluftslivet, skogsbruket orsakar inte färre körskador och skapar inte fler av de strukturer som  är viktiga för biologisk mångfald. Snarare är det svårare att bibehålla död ved, hänsynsträd och hänsynsytor över längre tidsperioder. Och de övriga äldre träden ska ju avverkas.

Men vissa svårspridda arter som är beroende av ett kontinuerligt trädskikt gynnas. Det gäller främst arter som inte specifikt är beroende av gamla och döda träd. Vissa mykorrhizasvampar kan gynnas om de är knutna till gran och bok och ibland även till andra ädellövträd. Även hänglavar på gran anses vara gynnade. Beroende på hur kontinuitetsskogsbruket bedrivs och lyckas kan skogarna bli ganska glesa och luckiga vilket också kan vara en fördel för vissa arter. För några fågelarter är även den skiktning kontinuitetsskogsbruket kan bidra till värdefullt.

Men sanningen är att den art som gynnas mest är gran. Detta samtidigt som så mycket annat gynnar granen och de naturvärden som är knutna till granen. Huvuddelen av våra reservat och biotopskydd lämnas för fri utveckling vilket gynnar granen och dess följearter. Särskilt i södra Sverige planteras alltför lite tall eftersom det ofta är ogörligt med dagens älgstam. Det innebär att gran ofta planteras på tallmarker vilket är mycket olyckligt både för biologisk mångfald och produktion. Vad vi behöver på sikt är nog inte i första hand mer granskog.

Granen är tillsammans med boken vårt enda utpräglade sekundärträdslag, vilket innebär att den har en god förmåga att växa upp i sluten skog. Även några av de andra ädellövträden kan växa upp i sluten skog men kräver då ljusare luckor i skogen. Tall, ek och våra nordliga lövträd är pionjärträd och kräver stora öppna områden för att kunna etablera sig. De har förr gynnats av storskaliga naturliga störningar som bränder, och är nu i brist på dessa mer eller mindre beroende av hyggen för att kunna föryngra sig i större skala.

Det innebär att trakthyggesbruket på lång sikt även är att föredra för alla de arter som direkt eller indirekt är beroende av pionjärlövträden. Lunglav och vitryggig hackspett må vara beroende av äldre träd, men i brist på bränder är de också beroende av hyggen för att deras livsmiljöer ska nyskapas. Ett produktionsinriktat kontinuitetsskogsbruk i hela landskapet skulle succesivt minska förutsättningarna för dem att överleva. Att med miljöargument hävda att vi helt ska sluta med trakthyggesbruket är därför inte trovärdigt. Huvuddelen av Sveriges skogsmark har nämligen präglats av storskaliga störningar, vilket också speglar vår flora och fauna.

Däremot vore det värdefullt med ett kontinuitetsskogsbruk på vissa platser med rätt förutsättningar – där det finns särskilt kontinuitetsgynnade arter, på vissa platser med starka rennäringsintressen och i vissa områden med betydelse för friluftslivet. Det måste ske där skogsägaren har intresset och där rätt förutsättningar i övrigt finns. Samhället bör även överväga att mot ersättning skriva avtal med markägare om ett kontinuerligt skogstäcke i vissa miljöer. Kontinuitetsskogsbruket kan ibland vara ett sätt att kombinera naturvård med brukande, vilket jag ser som eftersträvansvärt. Men för att bäst tjäna miljön bör det kombineras med naturvårdsavsättningar och naturvårdande skötsel samt ett trakthyggesbruk som omfattar större delen av skogsmarken.

Om att stå upp för sina beslut inför skogsägarna

Det blir allt ovanligare att Skogsstyrelsens tjänstemän kommunicerar direkt med enskilda skogsägare. Trenden går mer och mer mot att Skogsstyrelsen blir en tillsynsmyndighet som kommunicerar genom skriftliga beslut istället för att vara den rådgivande myndighet man en gång i tiden var, en myndighet som ibland kunde träffa skogsägaren i fält för att diskutera en åtgärd.

Att vara en tillsynsmyndighet som i huvudsak ska begränsa skogsägarens frihetsgrader är förstås inte så kul när man ska träffa den som drabbas av begränsningarna, dvs skogsägaren. Då är det mycket enklare att konfronteras mot utföraren, dvs den organisation som oftast köper virket och utför skogsbruksåtgärden. Sådana personer som inte personligen berörs. Men risken med att aldrig behöva stå upp för de beslut man tar, är att man ställer kraven på en nivå som går längre än vad som är rimligt.

Genom så kallad systemtillsyn och genom förslag om att utföraren istället för skogsägaren ska vara ansvarig för skogsbruksåtgärder kan det bli så att Skogsstyrelsen i praktiken aldrig kommer i kontakt med skogsägaren. Ett föreläggande eller förbud kan riktas mot den virkesköpande organisationen som möjligen i sin tur får förklara för skogsägaren varför hon inte får göra som det var tänkt.

Med stöd av allmänna hänsynsregler i miljöbalken kan man ställa krav på försiktighetsmått utifrån vad som är rimligt för verksamhetsutövaren, inte för skogsägaren. Att räkningen för fördyrade avverkningskostnader sedan läggs på skogsägaren behöver man aldrig stå upp för mot henne.

Jag tycker att Skogsstyrelsen borde kommunicera sina beslut mer med skogsägarna, inte mindre. Exempelvis borde skogsägaren bli tillfrågad innan man registrerar en nyckelbiotop. Att så inte sker uppfattas ofta av skogsägaren som att man inte har något att säga till om och att man inte ges chansen att argumentera för sin sak. När nyckelbiotopen väl är registrerad blir det i praktiken ofta mycket svårt att dra tillbaka beslutet. Genom att rådgöra med markägaren innan, kan myndigheten ibland få information om exempelvis historiken vilket bör kunna påverka bedömningen och avgränsningen av nyckelbiotopen.

Jag vet att det ibland betraktas som ett psykosocialt arbetsmiljöproblem att konfronteras mot den skogsägare som drabbas hårt av t.ex. en nyckelbiotop. Men det är ingenting mot de psykosociala och ekonomiska påfrestningar skogsägare ibland kan drabbas av till följd av besluten. Genom att skogsägaren kan känna att hon har inflytande tror jag att det skulle kännas bättre för båda parter.

En av de frågeställningar som ska behandlas i den skogspolitiska utredningen är vem som ska ha ansvaret att fullgöra skyldigheter enligt skogsvårdslagen. Skulle skogsägaren fråntas sitt ansvar kommer hon få mindre inflytande över hur t.ex. en avverkning genomförs. För utföraren kommer skogsägarens önskemål väga lättare jämfört med den marginal som behövs för att säkerställa lagens krav. Det kan vara mer betydelsefullt än vad man tror eftersom skogsvårdslagen sällan utgör en skarp gräns.

Men det stora problemet med att frånta skogsägaren ansvaret kanske skulle vara att myndigheten aldrig skulle behöva stå upp för sina beslut mot den som verkligen berörs. Risken är att man då i allt mindre omfattning bryr sig om den enskilda människan i besluten.