Månadsarkiv: augusti 2016

De gamla skogarnas förändring över tid

Statistik från Riksskogstaxeringen visar att arealen gammal skog fördubblats de senaste 20 åren. Detta borde ses som en enormt positiv utveckling för den biologiska mångfalden. Miljörörelsen har dock en helt annan syn. De vill förringa den positiva trenden och menar att beståndsåldern inte visar på vad som egentligen är gammal skog, och att det är skillnad mellan gammal skog och gammelskog. De menar att naturliga skogar hade helt andra egenskaper, som exempelvis betydligt mer död ved och ännu äldre träd. Detta må delvis vara sant, men frågan är om vi verkligen kan förväntas bevara en biologisk mångfald som härrör från ett landskap som kanske inte funnits på flera hundra år? Åtminstone inte det senaste seklet. För skogarna var knappast mycket mer naturliga vid förra sekelskiftet än idag.

Riksskogstaxeringens data pekar visserligen på att det arealmässigt fanns mer gammal skog för 100 år sedan än idag. Men hade dessa skogar verkligen högre naturvärden än dagens gamla skogar? Helt klart är att dåtidens gamla skogar var starkt påverkade av dimensionsavverkningar vilket hade gjort dem mycket glesa. På 1950-talet höll de gamla skogarna ungefär 75 m3/hektar. Redan då hade virkesförrådet ökat, samtidigt som arealen gammal skog hade sjunkit, vilket tyder på att de gamla skogarna var ännu mer glesbestockade för 100 år sedan. I många gamla skogar kanske den kvarvarande volymen inte var mycket större än efter en avverkning med förstärkt hänsyn idag.

Att vi på nationell nivå idag har betydligt mer gammal skog mätt i volym framgår av figuren nedan. Om volymen eller arealen är viktigast kan man diskutera, men helt klart speglar den låga volymen bristande kvaliteter i de gamla skogar som fanns  under första halvan av förra seklet.

Volym i gammal skog över tid

Virkesförrådet i gammal skog över tid

Det finns inte heller mycket som talar för att dåtidens gamla skogar hade mer död ved än dagens. Jag vet inte om Riksskogstaxeringen har dessa data och jag har inte beställt någon sådan analys . Vi vet dock att mängden hård död ved totalt sett är betydligt större idag.

död ved

Volymen hård död ved över tid

Det är inte troligt att den döda veden för hundra år sedan hade en så stark förskjutning mot gammal skog att dessa gamla skogar skulle vara rikare på död ved än dagens gamla skogar. Troligare är att dagens gamla skogar har mer död ved. Död ved och gamla träd anses generellt vara de viktigaste bristfaktorerna för rödlistade arter i dagens skogar. Utifrån sina strukturer var de gamla skogarna knappast rikare för 100 år sedan.

Självklart finns det arter för vilka kontinuiteten är viktigare än förekomsten av gamla träd och död ved i landskapet. Vissa av dessa arter hade kanske bättre förutsättningar i det landskap som fanns vid förra sekelskiftet eftersom mängden kontinuitetsskogar faktiskt minskar. Det gäller dock inte gamla skogar med kontinuitet eftersom dagens gamla skogar torde ha motsvarande kontinuitet som skogar hade för 100 år sedan. Viktigt är också att vår artsammansättning i huvudsak är präglad av storskaliga störningar, vilket talar för att kontinuiteten inte är det viktiga för flertalet arter. Det är därför inte självklart att de skogar som fanns för 100 år sedan verkligen var bättre för mångfalden av naturskogsarter.

Vi vet att mycket få skogsarter har dött ut i Sverige efter 1950. Ofta påpekas dock att många arter lever på övertid och kommer få svårt att klara sig till följd av tidigare förluster av livsmiljöer. Forskare i Norge, där utvecklingen varit likartad, tror inte att vi har en sådan utdöendeskuld vad gäller vedsvampar. Istället har vi en invandringskredit där vi kan förvänta oss invandring av nya arter. Så här skriver de: Nedgangen i død ved i Norge har imidlertid foregått for lang tid tilbake, og bunnen ble trolig nådd en gang på seint 1800 eller tidlig 1900-tallet. Det er derfor vanskelig å se for seg at vi fremdeles skulle ”betale” en utdøelsesgjeld for vedlevende sopper mer enn 100 år seinere. Spørsmålet er om vi i dag har en innvandringskreditt.

Vi borde glädja oss åt den positiva utvecklingen vad gäller exempelvis gammal skog och död ved. Den ger oss inte exakt samma mångfald som skulle varit fallet utan att de svenska skogarna en gång hade börjat brukas. Men den kanske ger oss skogar med en allt rikare mångfald.

Viltet och mångfalden

För några år sedan avverkade mina svärföräldrar några hektar granskog på sin fastighet i norra Skåne. Hela området utgörs av samma typ av mark och har markberetts på samma sätt. En del av området har dock hägnats in för att planteras med ek medan den resterande delen planterades med gran. Att plantera ek utan att hägna ut älg och annat klövvilt är idag lönlöst.FullSizeRender (6)

Att man planterar ek har givetvis i sig positiva effekter på mångfalden jämfört med en granplantering. Men resultatet av inhägnaden visade på betydligt mer långtgående effekter.

Utanför hägnet växer förstås gran men också en del självföryngrad björk. Någon enstaka frösådd tall finns också här och var, de når dock inte alls granarnas höjd.

FullSizeRender (5)

I den planterade granskogen utanför hägnet finns lite björk och även enstaka tallar, ofta nerbetade av älg.

Innanför hägnet ser det helt annorlunda ut. Det är inte bara de planterade ekarna som avviker. Här finns även gott om självföryngrad ek, asp, rönn, sälg, björk och tall som nått samma höjd som eken. Det rika uppslaget ger förstås ett utmanande röjningsarbete, men också en stor möjlighet att skapa blandskogar med andra lövträd än björk. Det som orsakat den stora skillnaden är förstås de stora klövviltstammarna, och särskilt älgen.

FullSizeRender (4)

Den inhägnade ekplanteringen. Här finns ett stort antal trädslag med potential att bli fullstora träd

En av de absolut viktigaste åtgärderna för att långsiktigt säkra en rik biologisk mångfald i våra skogar är att se till att nya lövrika skogar skapas och att skogarna får en variation i trädslag. Detta försvåras och blir idag mycket kostsamt med dagens älgstammar. Risken är stor att vi inte får de nya lövrika skogar vi skulle önska. Samtidigt undviker många skogsägare idag att föryngra naturliga tallmarker med tall till följd av risken för betesskador. Även detta riskerar att bli ett hinder för både biologisk mångfald och produktion av virke.

Vill vi i framtiden få lövrika skogar med en stor biologisk mångfald krävs mindre klövviltstammar, men också att skogsägare behåller lövträden i röjningar och gallringar. Jag tror att de flesta skogsägare har en vilja att gynna lövträd, särskilt av sådana trädslag som inte är så vanliga. Statistik från Riksskogstaxeringen visar att vi de senaste 20 åren fått mer äldre lövrik skog, mer grova lövträd och mer ädellövskog utanför de skyddade områdena. I den bemärkelsen ser det ljust ut för biologisk mångfald knuten till löv. Detta mycket tack vare skogsägares vilja och engagemang.

Men med dagens klövviltstammar är risken stor att skogsägarna i framtiden inte har det utgångsläge som skulle behövas för att fortsätta den positiva utvecklingen. Åtminstone inte vad gäller rönn, asp, sälg och ek. Då kan vi inte skapa de rika äldre blandskogarna, oavsett vi vill eller inte.

Ett minskat viltbete skulle gynna både mångfald, produktion och klimat. När miljö och produktion så tydligt går hand i hand tycker man att det borde finnas förutsättningar för en förändring.

Det pågår stundtals en livlig debatt om skogens biologiska mångfald, och stora samhällsresurser läggs på avsättningar av skog. För framtidens mångfald kanske dagens viltstammar är en lika viktig fråga som avsättningarna. Ändå hörs inga högljudda rop från miljörörelsen, och frågan är nerprioriterad i det statliga naturvårdsarbetet. Det måste vara en felprioritering.

Artskyddet och den svenska skogsbruksmodellen

Enligt artskyddförordningen är det bland annat förbjudet att störa fåglar och att skada deras häcknings- och viloplatser. Enligt föreskrifter till skogsvårdslagen ska man förhindra eller begränsa skador i livsmiljöer och på substrat där det förekommer prioriterade fågelarter, vilket innebär att skador ska förhindras helt i den mån det ryms inom intrångsbegränsningen. Båda bestämmelserna är minst sagt obegåvat formulerade.

Läser man bestämmelserna som de är skrivna får man inte störa exempelvis blåmes eller bofink eller skada deras häckningslokaler vilket förstås skulle omöjliggöra allt skogsbruk och mycket av annan mänsklig verksamhet utomhus. Skogsvårdslagens bestämmelser skulle med en bokstavlig tolkning innebära att hänsyn alltid ska tas upp till intrångsbegränsningen för ett stort antal fåglar, oberoende av om de missgynnas av skogsbruk eller klarar sig bra i det brukade landskapet. Och när förekommer en fågel? När den häckar där? När den synts där vid nåt enstaka tillfälle? Eller om den finns där just vid avverkningstillfället?

Som tur är anser myndigheterna inte att bestämmelserna ska läsas som de är skrivna. Det i sig borde vara en signal om bristande formuleringar. Men även om man bara tillämpar bestämmelserna på arter som tydligt missgynnas av skogsbruk blir de väldigt problematiska. För flera fågelarter missgynnas av skogsbruk. Men det betyder inte att de har svårt att klara sig i det svenska skogslandskapet.

Att skogsbruket missgynnar vissa fåglar kanske innebär att de skulle ha större populationer i ett landskap som helt utgjordes av urskog. Men det innebär inte att skogsbruket riskerar att utrota dem. Den svenska skogsbruksmodellen innefattar nämligen ett antal åtgärder som syftar till att bevara arterna. Nära en tredjedel av skogen är undantagen från skogsbruk genom generell hänsyn, lågproduktiv skog som inte får brukas enligt skogsvårdslagen, frivilliga avsättningar och formellt skydd. Därtill tillkommer brukad skog där nya skogar hela tiden växer till och får egenskaper som de skogar som avverkats haft. Andra fåglar gynnas av de träd många markägare vårdar i hagmarker, på gårdar och i övergångsmiljöer.

Strategin i den svenska skogsbruksmodellen är alltså att bevara arterna genom att säkerställa att lämpliga miljöer hela tiden finns i landskapet. Detta är en helt annan strategi än förbudsbestämmelserna i artskyddsförordningen och i skogsvårdslagens artskyddsföreskrift. Enligt dessa bestämmelser ska arterna bevaras där de för tillfället befinner sig. Detta trots att arternas överlevnad oftast redan är säkrad genom andra åtgärder. Föreskrifternas konsekvenser gör artskyddet ineffektivt ur kostnadssynpunkt och försvårar allvarligt skogsbrukets planering.

Det kan förstås i enstaka fall finnas skäl att göra brandkårsutryckningar och stoppa skogsbruk vid förekomst av mycket ovanliga arter. Det gäller exempelvis vitryggig hackspett som inte kan anses vara säkrad i det svenska skogslandskapet. I sådana fall måste skogsägaren ersättas.

Men att stick i stäv med den svenska skogsmodellen börja tillämpa ett individskydd för en mängd fågelarter tror jag vore mycket olyckligt. Både för vår möjlighet att bedriva ett långsiktigt skogsbruk och för bevarandet av fågelarterna.