Månadsarkiv: juni 2016

Att beakta skogsägarnas drivkrafter vid formella avsättningar

Just nu arbetar Skogsstyrelsen och Naturvårdsverket med en översyn av den nationella strategin för skydd av skog. Den ska bland annat behandla vilka skogsområden som bör prioriteras för reservat, biotopskydd och naturvårdsavtal och hur områdena ska fördelas i landet.

Risken är stor att den nya strategin precis den nuvarande, får ett starkt fokus på att optimera bevarandet av rödlistade arter utifrån områdenas storlek och hur olika naturvärden ligger i förhållande till varandra. Det anses ofta vara det bästa urvalskriteriet för att bevara biologisk mångfald och har också stöd i bevarandebiologisk forskning. Men teorin glömmer en avgörande faktor – markägaren.

Bevarandet av skogens artrikedom beror inte endast på avsättningarnas storlek och hur de ligger i förhållande till varandra, utan det handlar minst lika mycket om hur det kringliggande landskapet brukas och skogsägares vilja att frivilligt bevara värdefull skog eller att skapa nya naturvärden i skogen. Skogsägarnas drivkrafter och de incitament skyddsstrategin skapar borde därför vara minst lika viktiga vid prioriteringen av skogsavsättningar.

Att skapa en grön infrastruktur utifrån hur arterna i teorin kan spridas är vanskligt. Det som är en spridningskorridor för en art blir en barriär för en annan. Om det lyckas beror därför helt på vilken art man följer upp. Däremot är de flesta överens om att bevarande och skötsel av värdekärnor generellt är effektivt för att bevara mångfalden. Sannolikt ger det minst lika mycket att avsätta värdekärnor där det samverkar med skogsägarnas drivkrafter, som där vissa arter i teorin har förutsättningar att sprida sig till en närliggande värdekärna.

Det finns flera styrmedel som idag i praktiken bestraffar den skogsägare som utvecklar och bevarar naturvärden. Det gäller inte minst nyckelbiotoper och artskyddsbestämmelser där den som låtit naturvärden utvecklas riskerar att förlora förfoganderätten över marken, utan ersättning. Problematiken skulle till stor del kunna lösas för drabbade skogsägare genom att i skyddsarbetet prioritera nyckelbiotoper som inte ryms inom frivilliga avsättningar, liksom skog där brukandet riskerar att stoppas på grund av artförekomster. En sådan prioritering skulle betyda mycket för skogsägares drivkrafter att bevara och utveckla naturvärden.

Generellt tror jag en viktig signal från samhället skulle vara att man är beredd att ta ansvar för den skog man anser vara så skyddsvärd att markägaren inte kan bruka den. Ibland sker dock långtgående förbud till följd av artskyddsbestämmelser trots att skogen inte anses vara skyddsvärd. I dessa fall borde man närma sig en insikt om att artskyddsförordningens bestämmelser är orimliga. Att då myndigheterna tvingas avsätta områdena mot ersättning blir i sig ett incitament för en bättre naturvårdspolitik. Egentligen bör ju varken markägaren eller staten tvingas avsätta skog som inte är skyddsvärd.

Även Komet-arbetssättet skulle vara effektivt för att tillvarata skogsägarnas drivkrafter. Genom att prioritera de skogsområden som skogsägaren själv vill avsätta blir naturvården en möjlighet istället för ett hot. Idag har den skogsägare som vill avsätta sin värdefulla skog begränsad möjlighet att bli ersatt samtidigt som andra skogsägare drabbas av reservat mot sin vilja. För båda dessa grupper av skogsägare tar man idag ofta bort incitamenten att bevara och skapa naturvärden.

De som arbetar med statlig naturvård har ofta så stor tilltro till naturvårdsbiologisk forskning att man glömmer bort människan. När man försöker optimera naturvården endast utifrån befintliga värdekärnor är risken stor att man låter det bästa bli det godas fiende.

Tillit och samhällskontrakt

Många menar att Sveriges välfärd i stor utsträckning bygger på tillit. Saltsjöbadsavtalet innebar att man kom överens om att överlåta lönerörelser och arbetslivsfrågor till arbetsmarknadens parter. Det förtroende man gav varandra skulle bidra till en samhällsekonomi i balans och innebar ett ömsesidigt erkännande av ekonomisk tillväxt som basen för ett välfärdssamhälle. Och kanske har just detta haft betydelse för den välfärd vi har idag. Att man litade på varandra utan statliga regleringar.

Den svenska skogsbruksmodellen bygger också på tillit. Skogsägarna har sökt och fått förtroendet att under frihet bruka sin mark på ett ansvarsfullt sätt. Samtidigt har skogsägarna tagit detta ansvar och åtagit sig att i genomsnitt ta större hänsyn än vad lagstiftningen kräver. Modellen har varit mycket framgångsrik. Sedan principen om frihet under ansvar fick ordentligt genomslag för drygt 20 år sedan har vi ökat vår skogsproduktion samtidigt som vi fått alltmer naturvärden i skogarna. Mängden gammal skog och död ved har fördubblats, det blir allt fler grova lövträd i skogarna och skogsägare har frivilligt undantagit mer än en miljon hektar produktiv skogsmark från brukande i form av frivilliga avsättningar. Friheten möjliggör individuella lösningar på hur man kan kombinera miljö och produktion, vilket blir betydligt effektivare än schablonmässiga regleringar.

Skogsägarna har hållit sin del av kontraktet eftersom man litat på att även samhället ska hålla sin del. Med en stark äganderätt vågar man bevara och utveckla naturvärden. Ett exempel på där skogsägare tagit ansvar, men samtidigt förväntade sig motsvarande ansvarstagande från staten, var när man åtog sig ett moratorium som innebar att man inte skulle avverka nyckelbiotoper medan staten fick rådrum att lösa ersättningsfrågan för de skogsägare som drabbades på ett orimligt sätt.

Men de senaste åren har någonting hänt. Idag bedöms betydligt fler områden vara nyckelbiotoper än vad man ursprungligen ansåg skulle vara fallet, samtidigt som skogsägare med stor andel nyckelbiotop ofta får stå utan ersättning. Skogsstyrelsens föreskrifter har blivit alltmer detaljerade, miljöbalkens bestämmelser tillämpas i större utsträckning på skogsbruket och skogsbruksåtgärder riskerar allt oftare att förhindras av artskyddsförordningen. Skogsägarens frihetsgrader har i väsentlig grad begränsats samtidig som ersättningsmöjligheter ofta saknas när staten förhindrar brukandet.

Nu har regeringen tillsatt en skogspolitisk utredare som ska utreda om skogsägaren verkligen bör vara den som är ansvarig för att följa skogsvårdslagen, och huruvida miljörörelsen ska ha större inflytande på skogsbruket genom en tydligare rätt att överklaga beslut enligt skogsvårdslagen. Man fjärmar sig alltmer från ”Frihet under ansvar”. Trots att skogsägarna levt upp till de högt ställda förväntningarna tycks staten inte längre ha tillit till dem. Staten håller inte sin del av samhällskontraktet.

Detta samtidigt som samhället ställer allt högre krav på frivilliga åtaganden från skogsbruket i form av exempelvis målbilder för god hänsyn, grön infrastruktur och nya etappmål för frivilliga avsättningar. Frågan är om denna utveckling kan fortsätta. Vad händer när den ena parten bryter kontraktet? Kan man då lita på att skogsägarna även i fortsättningen ska hålla sin del? Idag är det en ekonomisk risk att låta naturvärden utvecklas i skogen eftersom skogen plötsligt kan förlora sitt ekonomiska värde om den utvecklas till nyckelbiotop eller blir bebodd av någon art som omfattas av artskyddsförordningen. Det går inte längre att lita på att man får behålla förfoganderätten i skogar där man tagit särskild hänsyn. Jag tror därför att alltfler skogsägare börjar förlora sin tillit till staten och de myndigheter som hanterar skogsfrågorna.

Om tilliten går förlorad kommer vi också förlora mycket av det arbete som byggts upp under 20 år. Det måste vi i det längsta undvika – för allas skull. Jag anser därför att skogsägarna bör hålla sin del av kontraktet och fortsatt ta sitt ansvar för skogens miljövärden. Men det förutsätter att samhället inom en ganska snar framtid tydligt och trovärdigt deklarerar att man står upp för skogsägarnas frihet och garanterar ersättning till den som inte längre kan bruka sin skog för att skogen hyser naturvärden.