Månadsarkiv: maj 2016

Välkända artgrupper hotas inte av skogsbruk

Avverkning anses generellt vara ett av de viktigaste hoten mot de rödlistade arterna. Det kanske beror på att avverkning anges som en negativ påverkansfaktor för många arter i rödlistan. Men att avverkning anges som negativ påverkansfaktor betyder inte att det är ett viktigt hot. Ofta innebär det bara att en avverkning av just de träd som är viktiga för artens individer skulle vara skadligt, vilket inte behöver betyda att det finns något hot om att just de träden ska avverkas. I många fall, t.ex. vad gäller arter knutna till trädbärande betesmarker, anges avverkning som negativ påverkansfaktor, samtidigt som det stora hotet är upphörd hävd, och kanske brist på avverkning. Vanligen anges flera negativa påverkansfaktorer för varje art.

Givetvis är det många arter som klassats som hotade där skogsbruket försvårar bevarandet. Det gäller särskilt mossor, lavar, svampar och insekter. För dessa arter är avsättningar och naturvårdshänsyn ofta avgörande. Men när vi pratar om högre fauna och flora och de artgrupper som de flesta människor känner igen är bilden en helt annan. Det gäller däggdjur, fåglar och kärlväxter. Jag har valt att titta lite närmare på dessa grupper.

Av de 15 skogslevande fågelarter som är hotade enligt den senaste rödlistan är det endast en,  – vitryggig hackspett, som entydigt kan sägas vara hotad av skogsbruket. Inte heller vitryggen skulle dock överleva om dess miljöer lämnades för fri utveckling. Utan storskaliga bränder och oreglerade älvar i landskapet skulle granen successivt ta över huvuddelen av vitryggens skogar. Och jag tror inte att vi är beredda att helt släppa bränderna fria. Fyra av de hotade fågelarterna (brun glada, brandkronad kungsfågel, gulhämpling och taigablåstjärt) har nyligen tillkommit till den svenska faunan och är hotade för att de fortfarande har små populationer. Någonting har dock gjort att de i sen tid funnit nya livsmiljöer i den svenska skogen. Av de övriga är det åtminstone två, gulsparv och ortolansparv, som gynnas av avverkningar. Dessa hotas främst av förändringar i jordbrukslandskapet.

Av de 12 hotade skogslevande däggdjursarterna kan ingen entydigt sägas vara hotad av skogsbruket. För några av fladdermusarterna anses visserligen avverkning av boträd vara ett av flera hot, men det gäller främst avverkning i parker, hagmarker och gårdsmiljöer vilket inte i första hand handlar om skogsbruk.  Även avverkning av strandnära lövskog kan utgöra ett av flera hot för någon fladdermusart, men generellt blir det nog mer av denna miljö. Det största hotet är sannolikt slumpmässiga utdöenden eftersom dessa fladdermöss i Sverige är fåtaliga och ofta finns på gränsen av sitt utbredningsområde. För varg, järv och lo är jakt det största hotet.

Totalt finns 270 hotade kärlväxtarter i Sverige. Av de 29 av dessa som lever i skogen torde skogsbruk vara ett hot för 5-10 st. Några av de som anses missgynnade av skogsbruk kan samtidigt gynnas av skogsbruksåtgärder. Flera av de skogslevande hotade kärlväxterna är brandgynnade. Det gäller exempelvis brandnäva, cypresslummer och mellanlummer. För dessa anges avverkning som en stor negativ påverkansfaktor i rödlistan, vilket sannolikt beror på att de anses missgynnade av de täta ungskogar som kan komma upp efter en avverkning, precis som efter en brand. Samtidigt torde avverkning och markberedning kunna gynna arterna i brist på brand.

Den svenska skogen är sannolikt tämligen världsunik genom att den arealmässigt dominerande markanvändningen idag inte utgör något större hot mot de mest välkända artgrupperna. Detta i sig är ett tecken på att den svenska skogsbruksmodellen med dess avsättningar och hänsyn, inte utgör något större hot mot ekosystemens funktion.

Många av de andra artgrupperna är i andra länder så okända att det inte varit möjligt att rödlista arterna i dem. Sverige torde vara ett av de länder som har bäst koll på sin flora och fauna. Vi vet att många mossor, svampar, lavar och insekter missgynnas av skogsbruket, men även här saknas mycket kunskap. Att det helt saknas statistik över arternas faktiska utveckling har jag skrivit om här. När vi lär oss mer om dessa förhållandevis okända arter tror jag att man kommer att upptäcka att det ibland är helt andra faktorer än skogsbruket som gör att de är sällsynta eller minskande och att de ibland kanske inte alls bör ses som hotade.  Men framförallt tror jag att vi kommer att lära oss mer kring hur vi bäst kan bevara dem i skogslandskapet. Hur framgångsrika vi än blir på detta område kommer flertalet arter även i framtiden vara sällsynta, precis som de ska vara. Vissa kommer öka och andra kommer att minska. Och genom att arter är sällsynta eller minskande kommer de också vara rödlistade. Precis som de ska vara.

Att offentliggöra avverkningsanmälningar på karta

Skogsstyrelsen valde för en tid sedan att ta fram en karttjänst där man mycket enkelt kan se alla enskilda avverkningsanmälningar och hur de är placerade i förhållande till olika naturvärden och förekomster av olika arter. Beslutet att lägga ut karttjänsten säger sig nu Skogsstyrelsen vara villig att se över efter kritik från bland andra skogsägarföreningarna Södra och Norrskog. Syftet med karttjänsten är uppenbarligen att möjliggöra för exempelvis miljöorganisationer att granska avverkningsanmälningar, och att allmänheten ska kunna hjälpa till att exempelvis hitta nyckelbiotoper inför en avverkning. Skogsstyrelsen var tidigare tydlig med att de ansåg att ideella inventeringar på enskildas mark är någonting bra och önskvärt. De ideella föreningarna skulle hjälpa de enskilda att ta sitt sektorsansvar.

Men syftet med inventeringarna är ju oftast inte att förbättra hänsynen utan att helt stoppa avverkningarna. Sektorsansvaret, som innebär att skogssektorn som helhet tar ett ansvar utöver vad lagen kräver, kan inte utkrävas av den enskilde. Skogsstyrelsen bör inte med hjälp av ideella organisationer styra var friviliga avsättningar ska placeras. Och när ett område med hjälp av miljörörelsen klassas som nyckelbiotop blir inte avsättningen frivillig. Den blir högst ofrivillig och kan kosta skogsägaren hundratusentals kronor. Att underlätta privata inventeringar på enskild mark har således ingenting med sektorsansvaret att göra utan tycks snarare ge ett bidrag till Skogsstyrelsens myndighetsutövning. Frågan är om vi vill ha denna privatjustis?

Skogsstyrelsens intentioner om att genom karttjänsten förbättra sektorsansvaret, tror jag visar på att man alltför ofta utgår från storskogsbruket i myndighetsarbetet. Man saknar förståelse för psykologi och drivkrafter hos enskilda skogsägare. Risken är nog stor att karttjänsten får precis motsatt effekt. Enskilda skogsägare vill själva kunna bestämma hur man sköter sitt skogsbruk och uppskattar inte att det kommer pekpinar från organisationer som inte borde ha något att säga till om i frågan.

Miljörörelsen kan genomföra sina inventeringar med stöd av allemansrätten, vilken innebär en rätt att besöka naturen och att för husbehov ta vissa naturprodukter oavsett vem som äger marken. Men allemansrätten innebär inte någon rätt att vara med och bestämma hur marken ska brukas. Den som besöker skogen måste finna sig i att den inte ser ut på samma sätt vid nästa besök. Om detta kontrakt bryts från den ena parten minskar viljan att bjuda ut allmänheten till skogen, hålla vägar öppna mm.

Att Skogsstyrelsen nu offentliggör avverkningsanmälningar med koppling till artuppgifter förtydligar behovet av att se över nyckelbiotopsbegreppet. Sannolikheten att ett område ska klassas som nyckelbiotop ökar dramatiskt om inventeringen syftar till att få skogen till nyckelbiotop jämfört med en inventering som syftar till att hitta de bästa värdekärnorna. Och när Skogsstyrelsens tjänstemän ställs inför en redan färdig bedömning måste man ha starka argument för att inte göra nyckelbiotop av skogen. Blotta misstanken att Skogsstyrelsetjänstemän kan ha en personlig relation till dem som genomför inventeringar och vill stoppa avverkningar kräver ett förutsägbart och rättsäkert nyckelbiotopsbegrepp.

Det har under en längre tid funnits önskemål om att enskildas frivilliga avsättningar ska offentliggöras på en karttjänst. Skogsägarföreningarna har tidigare undersökt möjligheterna att bidra med detta. Men hur skulle man nu, med fortsatt förtroende från skogsägarna, kunna göra detta utan att uppgifterna riskerar att användas mot skogsägarna själva? De enorma insatser skogsägare gör frivilligt har av miljörörelsen snarare kritiserats än hyllats. Alla frivilliga avsättningar har naturligt nog inte höga naturvärden idag. Tillsammans med Skogsstyrelsens nya karttjänst skulle ett offentliggörande medföra ifrågasättanden av vilka avsättningar som gjorts, och om de då byts ut får man kritik för detta. Det lockar inte till att offentligt redovisa dem. Kanske har Skogsstyrelsen med sin karttjänst för lång framtid spolierat möjligheten att få frivilliga avsättningar utlagda på karta.

Det finns inget entydligt svar på vad som är en hänsynskrävande biotop

Skogsstyrelsens hänsynsuppföljningar kommer nog alltid användas som ett slagträ mot skogsbruket. Det kommer alltid att finnas miljöer i skogen som skogsägaren inte sparat men som kan bedömas vara sådan hänsyn som ska sparas enligt skogsvårdslagen. Det gäller inte minst hänsynskrävande biotoper. Eftersom alla biotoper som Skogsstyrelsens inventerare bedömer vara hänsynskrävande inte sparas, höjs emellanåt röster för ett absolut förbud att avverka sådana områden, liksom krav på straffsanktioner för dem som avverkar dem. Vad kritikerna bortser från är att det är en subjektiv bedömning vad som är en hänsynskrävande biotop och att det sällan finns något facit i frågan. Det är därför lagstiftningen ser ut som den gör, dvs att skador på biotoperna inte är förbjudna men att skador på dem ska förhindras eller begränsas.

Det är olyckligt när man i kritiken utgår från att inga hänsynskrävande biotoper får skadas. Detta eftersom det sällan finns någon sanning vad som är en hänsynskrävande biotop. Senast i raden att använda hänsynsuppföljningen för att svartmåla skogsbrukets miljöhänsyn är Naturskyddsföreningens Malin Sahlin som gör det i sin blogg. Inte heller hon bryr sig om subjektiviteten i bedömningen av vad som är en hänsynskrävande biotop utan konstaterar bara att skogsägarna gör fel.

Den senaste statistiken visar att 17 % av de berörda hänsynskrävande biotoperna fått allvarliga skador i samband med skogsavverkningar.  Men är egentligen 17 % en så dålig siffra eller är det kanske så att skogsbrukaren och Skogsstyrelsens inventerare i många fall bara gjort olika bedömningar av vad som varit hänsynskrävande biotoper? Skogsstyrelsens kvalitetsgranskning av myndighetens egen hänsynsuppföljning  tydliggör hur subjektiv bedömningen är. Här skriver man:

”När det gäller hänsynskrävande biotoper inkl. nyckelbiotoper så visar resultatet att inventerarna till knappt hälften av fallen (62 av 134) identifierat helt eller delvis samma biotoper. Med detta menas att det räcker med att endast en del av biotopen täcks in av båda inventerarna för att identifieringen ska räknas som samstämmigt”.

När två av Skogsstyrelsens egna inventerare i fält ska bedöma vad som är en hänsynskrävande biotop gör man alltså (ungefär) samma bedömning i mindre än hälften av fallen. Hur ska skogsägaren med säkerhet veta vad som är en hänsynskrävandebiotop när Skogsstyrelsens experter inte är i närheten av entydiga bedömningar? Många hänsynskrävande biotoper är solklara och lättavgränsade, men i andra fall är det den enskildes preferenser, väderlek eller vilket håll man kommer ifrån som avgör om en biotop anses vara hänsynskrävande.

Självklart gör skogsbrukare misstag, och i många fall borde hänsynskrävande biotoper ha identifierats och sparats trots att så inte varit fallet. Skogsbruket arbetar därför med att implementera de målbilder för god miljöhänsyn som tagits fram gemensamt i skogssektorn. Dessa behandlar även hänsynskrävande biotoper och ska bland annat bidra till en ökad samsyn inom sektorn kring vad som är en hänsynskrävande biotop. Det är bra och leder förhoppningsvis allt oftare till att skogsbruket och Skogsstyrelsens inventerare gör samma bedömningar. Men naturen är alltför oförutsägbar för att man i ord och bild ska kunna göra en beskrivning som täcker in alla biotoper. Oavsett utbildningar och kalibreringsövningar kommer därför skogsägare även i framtiden avverka biotoper som av andra bedömts som hänsynskrävande. I stället kommer andra områden sparas som kanske på sikt har minst lika stor betydelse för skogens biologiska mångfald. Det kanske bara är bra att vi gör lite olika.

Blir det fler nyckelbiotoper i skogarna?

Skogsstyrelsen skickade nyligen ut en enkät om nyckelbiotoper för att få en bild av olika aktörers syn på, och användning av, begreppet. En fråga handlade om hur man ser på möjligheten att det över tid nyskapas nyckelbiotoper i skogarna. De flesta instanserna såg det som självklart att nyckelbiotoper nyskapas. Detta ansågs förstås vara något i grunden bra, samtidigt som många ansåg att begreppets effekter innebär att detta också kan utgöra ett hot.

Men det anmärkningsvärda var att några instanser inte ansåg att det nyskapas nyckelbiotoper i nämnvärd omfattning. Naturskyddsföreningen anger exempelvis att det inte finns något underlag som pekar på att så är fallet i någon större utsträckning. Tvärtom menar de att det finns det underlag som visar att vi förlorar nyckelbiotoper i landskapet, utan att dessa ersätts. Även Artdatabanken uttrycker lite inlindat att det är osäkert i vilken utsträckning skogsmiljöer med lämpliga kvaliteter utvecklas och koloniseras.

För att ett område ska vara nyckelbiotop ska det dels anses ha stor betydelse för flora och fauna, och dels ska där finnas eller förväntas finnas rödlistade arter. Genom frivilliga avsättningar och hänsynsytor får vi hela tiden mer av skogens värdefulla miljöer. Riksskogstaxeringens data visar tydligt att vi får mer gammal skog, död ved, grova lövträd, ädellövskog och äldre lövrik skog med död ved, dvs just sådana miljöer och strukturer som anses ha stor betydelse för flora och fauna. Alla med kunskap i frågan är nog överens om att många av dessa nyskapade områden nu eller i framtiden kommer ha tillräckliga strukturer för att utgöra nyckelbiotop. Frågan som kvarstår då är huruvida det i samma skogar kommer finnas eller kunna förväntas finnas rödistade arter.

Artdatabanken tycks göra bedömningen att rödlistade arter i flertalet fall har svårt att kolonisera nya områden, vilket jag tidigare skrivit om här. Men det är vanligare med rödlistade arter än man tror, och många rödlistade arter dyker upp där rätt förutsättningar skapas. Det gäller inte minst rödlistade insekter som förbisetts i nyckelbiotopsinventeringen och ofta dyker upp i produktionsskogen. I delar av landet, t.ex. i Jämtland där jag själv har skog, kan man med fog hävda att det kan förväntas finnas rödlistade arter i nästan all äldre skog.

När det nu skapas en massa nya nischer i skogen är det inte troligt att dessa nischer kommer att lämnas outnyttjade av skogens växter och djur. Det är inte heller troligt att bara vanliga arter koloniserar dem. Det vanliga i naturen är ju att vara ovanlig. Studier av nyckelbiotopers historik har också visat på att endast en mycket liten del av biotoperna är jungfruliga miljöer. Även om de nyskapade miljöerna inte kan tillgodose alla arter är det nog egentligen inget tvivel om att det ofta kommer att kunna förväntas finnas rödlistade arter i dem. Det gör att man undrar varför kunniga organisationer inte medger att nya nyckelbiotoper bildas.

Skogsstyrelsens kontrollinventeringar pekar på att 2,8-4,4 % av den formellt oskyddade skogen utgör nyckelbiotop. Detta kan jämföras med de 1-2 % av skogsmarken som bedömdes vara nyckelbiotop för 20 år sedan. Ökningen beror delvis på ny kunskap om brister i inventeringen och även på att det har skett en förskjutning av nyckelbiotopsbegreppet som innebär att fler skogar uppfyller kriterierna. Men jag tror också att många skogar som inte var nyckelbiotop för 20 år sedan faktiskt är det idag.

Många av de skogsområden som hade naturvärden för 20 år sedan men då inte bedömdes ha nyckelbiotopskvaliteter skulle nog Skogsstyrelsen klassa som nyckelbiotoper idag. Det vore intressant att veta om de organisationer som anser att nyckelbiotoper knappast nyskapas, i konsekvensens namn skulle göra en annan bedömning. Det skulle innebära att deras ribba för vad som klassas som nyckelbiotop är högre än Skogsstyrelsens. Det är nog denna högre ribba många skogsägare efterfrågar. Tyvärr tror jag inte organisationerna står fast vid sitt synsätt när man kommer ut i skogen.