Månadsarkiv: april 2016

Att kombinera naturvård med produktion

Som ett paraply över miljömålen ligger generationsmålet. Det innebär att de stora miljöproblemen ska vara lösta utan att orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. För att klara detta är ett aktivt skogsbruk med export av miljövänliga produkter vårt kanske viktigaste redskap. Ska det dessutom göras med höga naturvårdsambitioner måste naturvården bli effektivare för att inte mer mark ska tas ur produktion. Alternativet att istället intensifiera produktionen riskerar att leda till ett tudelat landskap där produktionsskogarna inte ger oss alla de ekosystemtjänster de ger idag.

Jag har i olika sammanhang pekat på att naturvården oftare borde kombineras med produktion för att naturvårdsskogarna samtidigt ska kunna göra miljönytta genom att ersätta miljöskadliga produkter.

I veckan besökte jag ett skogsområde i Hälsingland som var ett bra exempel på hur naturvården ibland kan kombineras med produktion. Ägaren till skogen hade avverkningsanmält detta äldre skogsområde eftersom en ganska stor del av volymen föll i samband med stormen Ivar, och risken för barkborreangrepp var stor. När Skogsstyrelsen granskade avverkningsanmälan registrerade de skogen som nyckelbiotop och ansåg att den skulle lämnas för fri utveckling. Genom certifieringsbestämmelserna skulle brukande i praktiken omöjliggöras.

Skogen var grandominerad men naturvärdena var framförallt knutna till en rik förekomst av grov asp och björk. Man hade dock även hittat den rödlistade rosentickan på en granlåga. Om skogen skulle lämnas för fri utveckling skulle med tiden lövträden dö ut och förlora sitt värde samtidigt som värdena knutna till granskog successivt skulle bli högre. I praktiken skulle man på sikt bevara skogen för ett annat naturvärde än det som gjort skogen till en nyckelbiotop. Tyvärr är det vanliga i denna typ av skogar att man låter skogen stå orörd trots att värdena uppstått till följd av en storskalig störning. Svensk naturvård i boreala skogar premierar framförallt granskogens värden.

Men skogsägaren stod på sig med stöd av sin virkesköpare. Man menade att värdena knutna till löv bäst skulle bevaras om granen togs ut. Därigenom skulle lövträden få en längre livstid samtidigt som det möjliggjorde en ny lövföryngring. Kanske tack vare risken för barkborrar gav Skogsstyrelsen till sist med sig. Man godkände avverkningen som en naturvårdande avverkning vilket möjliggjorde att virket kunde säljas. Man till och med gav skogsägaren NOKÅS-bidrag för åtgärden, och tecknade ett naturvårdsavtal för att bibehålla lövträden och undvika plantering av barrträd.

Härigenom kunde markägaren genomföra en lönsam avverkning där ca 70 % av virket togs ut. Virket kan göra klimatnytta och en fantastisk miljö för bland annat många insekter och fåglar skapades. Tyvärr förbises den här typen av synergier mellan produktion och naturvård alltför ofta. Men Skogsstyrelsen visade här att man kan omvärdera sina ställningstaganden. Det hedrar dem.

Lövavverkning.jpg

Annonser

Är skogsägarna de största vinnarna i Änok-målet?

För flera år sedan fick bröderna Stenman av Skogsstyrelsen tillstånd enligt 18 § skogsvårdslagen att avverka sin fjällnära skog vid Änok. Skogen har höga naturvärden och måste nog anses utgöra nyckelbiotop, men myndigheterna hade inte prioriterat området för formellt skydd. Nu valde Naturskyddsföreningen att överklaga tillståndet, trots att någon rätt att överklaga inte fanns i lagen. Men föreningen fick för något år sedan rätt, både i frågan om huruvida de skulle kunna överklaga och i frågan om skogen skulle få avverkas. Skogsägarna skulle alltså inte få avverka skogen trots att den av myndigheterna inte ansågs så skyddsvärd att reservat eller biotopskydd var aktuellt.

Sverige är i de flesta avseenden ett rättssäkert land. Här finns det regler om att samhället aldrig ska kunna frånta någon eller allvarligt inskränka användningen av någons egendom utan att man ersätter detta. Så även i skogsvårdslagen. Förbudet mot avverkning innebär alltså att skogsägarna får ersättning för uteblivna intäkter. Därför var i själva verket förbudet mot avverkning kanske inte så dumt för bröderna Stenman, eftersom det idag är svårt att sälja virke från nyckelbiotoper.

Men frågan stannar inte på bröderna Stenmans mark. En stor del av den fjällnära skogen anses idag ha nyckelbiotopskvalitet så som Skogsstyrelsen definierar nyckelbiotoper. Många skogsägare i detta område har därför svårt att sälja sitt virke samtidigt som staten inte vill prioritera skydd av mer fjällnära skog eftersom det redan är så mycket skog avsatt där. Man bedömer helt enkelt inte att de oskyddade fjällnära skogarna har tillräckligt stor betydelse för den biologiska mångfalden. För de drabbade skogsägarna blir detta förstås obegripligt. Skogarna bedöms ju vara nyckelbiotoper som per definition har särskilt stor betydelse för den biologiska mångfalden. Nu drabbas man hårt ekonomiskt eftersom de varken kan avverka eller erbjuds formellt skydd med ersättning för skogarna.

Men nu tycks Naturskyddsföreningen ha ordnat en lösning för dessa skogsägare. Följden av Änok-domen är nämligen att Skogsstyrelsen inte kan meddela tillstånd till avverkning av nyckelbiotoper i fjällnära skog. Skogsägarna som ändå inte kunnat avverka skogen kan därför nu ansöka om avverkningstillstånd med avslag och ersättning som följd.

Men på Naturskyddsföreningen kanske man egentligen inte har anledning att vara särskilt nöjda. De nya avslagen dränerar effektivt Skogsstyrelsens kassa för skydd av natur. Hittills har Skogsstyrelsen ett 50-tal ärenden där man nu kanske tvingas ge avslag och ersätta skogsägarna. Följden blir mindre pengar till andra avsättningar som skulle gjort större naturvårdsnytta.

Jonas Eriksson som länge varit involverad i problematiken beskriver i sin blogg hur myndigheterna har svårt att hantera detta. Länsstyrelserna vill fortfarande inte prioritera skogarna utan lämnar hela ansvaret på Skogsstyrelsen som var den enda myndighet som rakryggat försökte undvika problematiken i domstolen. Att vissa skogar är för stora för biotopskydd innebär nu att ersättning riskerar att utbetalas utan ett formellt skydd enligt gängse skyddsformer. Om inte länsstyrelserna självmant tar ansvar borde regeringen genom regleringsbrev kräva av dem att ansvar tas, eller överföra naturvårdsmedel från länsstyrelser till Skogsstyrelsen.

Ur ett skogsägarperspektiv är det förstås bra att en ersättningsmöjlighet öppnas för nyckelbiotoperna. Nu måste man hitta lösningar i resten av landet så att inga enskilda skogsägare drabbas orimligt hårt av nyckelbiotoperna. Där kan vi nog inte räkna med att det är Naturskyddsföreningen som räddar skogsägarna. Men vem vet?

Naturvårdsavtalen behöver användas mer

Det finns flera olika sätt att formellt skydda natur. Framförallt har naturreservat och biotopskydd använts när det gäller skogsmark. Men det mest flexibla instrumentet, som också är billigast för samhället är att skriva naturvårdsavtal med skogsägaren. Naturvårdsavtalet har många fördelar. Ändå används det i begränsad omfattning, och det tycks finnas en motvilja från myndigheterna att göra avtalen mer attraktiva. Trots en riksdagsproposition där attraktivare naturvårdsavtal föreslogs som åtgärd och ett regeringsuppdrag att se över möjligheten att förbättra ersättningen, har Skogsstyrelsen envist motsatt sig bättre ersättningar. Idag får den som tecknar ett 50-årigt naturvårdsavtal mindre än hälften av vad hon skulle fått för ett biotopskydd. Det gör att ganska få markägare idag väljer att teckna naturvårdsavtal.

Jag tror att samhället skulle vinna mycket på att göra avtalen mer attraktiva. En något högre ersättning till markägaren skulle sannolikt göra naturvårdsavsättningarna totalt sett billigare för staten. Om fler valde naturvårdsavtal istället för exempelvis biotopskydd skulle nämligen kostnaderna minska eftersom ersättningen troligen fortfarande skulle vara betydligt lägre än ersättningen för biotopskydd. Men myndigheterna blundar för detta eftersom man av någon anledning inte tycks se avtalen som ett fullvärdigt skydd. Ett skäl kanske är att avtalen inte kan tecknas för längre tid än 50 år.

Men jag tror att tidsbegränsningen ofta kan vara en fördel även ur samhällets perspektiv. Det gäller inte minst successionsmiljöer med pionjärlövträd, tex lövbrännor och lövdominerade skogar som uppkommit på annat sätt (t.ex. efter hygge). Sådana skogar har som äldre mycket höga naturvärden, men så småningom kommer granen ta över och lövträden med tiden dö ut. Istället för att på sikt skydda ytterligare en granskog kanske det då är mer kostnadseffektivt att åter låta skogen brukas, och istället överhålla ett annat lövdominerat område. Här blir naturvårdsavtal ett effektivt instrument.

En annan situation då naturvårdsavtal är att föredra är skogar där vi idag inte riktigt vet hur naturvärdena bäst bevaras. Då är det bättre att inte skriva fast sig vid vissa föreskrifter för all framtid. Ett exempel på detta är kalkbarrskogar som hyser en rik flora av marksvampar med ett högt bevarandevärde. Dessa skogar har traditionellt ofta brukats genom plockhuggning kombinerat med skogsbete. Ibland kunde skogarna vara mycket glesa. Om dessa skogar blir för täta kommer troligen marksvamparna att missgynnas, samtidigt som en utglesning i brist på bete kanske ger för mycket gräsväxt för svamparnas vällevnad. Vi vet idag inte om det för marksvamparna är bra eller dåligt att hugga i skogarna i brist på betande djur. Ett tidbegränsat avtal kan då vara ett utmärkt instrument för att undvika de värsta misstagen tills vi vet hur värdena bäst bevaras på lång sikt.

I framtiden kommer skogen behövas alltmer för olika ändamål. Det tydliggörs av ett nytt intresse för ekosystemtjänster och av en önskan om en växande bioekonomi med ersättning av fossila material och bränslen. De nya anspråken på skogen gör att det sannolikt ofta är effektivast att kombinera naturvården med brukande och nyttjande av andra ekosystemtjänster. Naturvårdsavtal är ofta en bättre lösning i skogar med kombinerade mål än de traditionella skyddsformerna. Men idag nyttjas inte naturvårdsavtalen för skogar med kombinerade mål. Det behöver förändras, på samma sätt som att avtalen i större omfattning behöver användas för skogar med rekreationsvärden.

Vi vet idag inte vad vi behöver använda våra skogar till om 50 år. Om vi vill bevara naturen tror jag därför ofta det finns fördelar med att lämna frihetsgrader till våra barn att ompröva våra beslut. Carl Folke,  forskningschef vid Stockholm Resilience Centre och en av dem som myntade begreppet ekosystemtjänst pekar på att vi är beroende av en arbetande natur för vår existens. Han har uttryckt det så här: ”Idén att sätta av arter i reservat är jättebra, men det är en lösning som sträcker sig över några decennier. Med en växande befolkning och den ekonomiska utveckling som vi ser framför oss, är mänsklighetens enda chans att börja samarbeta om den biologiska mångfalden. Det traditionella naturskyddet blir då inte så relevant.”

Kanske ett krasst uttalande, men det tydliggör behovet av en flexibilitet för framtiden och nyttan av att naturvårdsområden även kan nyttjas till produktion. Då kan frivilliga naturvårdsavtal vara en lösning.