Månadsarkiv: mars 2016

Procentnivåer räddar inte mångfalden

Vissa forskare menar att 20 % av skogen behöver undantas från skogsbruk för att den biologiska mångfalden ska bevaras. Efter att Skogsstyrelsen förra året publicerade nya uppgifter om miljöhänsyn står det klart att vi nu i grova drag är uppe i dessa 20 %. Det är förstås en glädjande nyhet för den som engagerar sig för naturen. I huvuddelen av dessa avsatta områden avstår markägaren brukande helt utan ersättning. Ungefär 9 % av skogen har getts ett formellt skydd, 4 % utgörs av frivilliga avsättningar och ungefär 8 % av produktionsskogen lämnas i form av hänsynsytor. Utöver detta tillkommer stora arealer lågproduktiva skogar som inte får brukas enligt skogsvårdslagen. De lågproduktiva skogarna har givetvis också stor betydelse som värdefulla områden eller som en del i den gröna infrastruktur som behövs för att den gamla skogens arter ska kunna sprida sig i landskapet.

Avsättningarnas fördelning på mindre områden som sparas i samband med avverkning, och större sammanhängande områden gör att skyddad skog finns för både arter som tidigare gynnats av brand och andra storskaliga störningar liksom för de som behöver kontinuerligt skogbevuxen mark.

Men är skogens biologiska mångfald nu säkrad? Även om varken de formella avsättningarna eller de lågproduktiva skogarna är jämnt fördelade över landet, tryggas nog en rik biologisk mångfald i skogslandskapet genom detta. Men det betyder inte att alla nu levande skogsarter i Sverige är säkrade. Många av våra arter trivs nämligen inte i den avsatta skogen. Andra hotas av helt andra faktorer än skogsbruk.

De tröskelvärden på 20 % som många hänvisar till handlar egentligen inte om skyddad natur utan om andel lämplig miljö som behövs i landskapet för de mest krävande arterna. Exempelvis anses stjärtmesen behöva minst 15 % lövrik skog i landskapet för att säkra sin överlevnad. Stjärnmesen som inte bryr sig om ifall lövträden getts ett formellt skydd, har nu en positiv utveckling i skogslandskapet. Andra arter har helt andra behov, och många trivs inte i de skyddade skogarna som i huvudsak lämnas för fri utveckling.

Många av våra rödlistade ”skogsarter” hade tidigare en större utbredning till följd av gamla brukningsmetoder, metoder som inte används idag. Exempel på tidigare mycket omfattande hävdformer är skogsbete och hagmarksskötsel. Arter som var knutna till sådant brukande av trädbärande marker har idag inte tillräckligt stora arealer lämplig miljö för att deras överlevnad ska vara säkrad. Vissa arter kan klaras genom skötselinsatser som efterliknar de störningar gamla skötselmetoder orsakade. Men vill vi säkra andra arter måste vi åter börja bedriva skogs- och hagmarksbete storskaligt. Är vi beredda att göra detta? Personligen tror jag att vi tvingas acceptera att människans brukande av naturen förändras – och därmed också artsammansättningen.

Annonser

Ska människan få ta plats i naturen?

Skogsbruk, precis som jordbruk, påverkar naturen. Det brukade landskapet hyser andra arter än det obrukade. På gott och ont. Men av någon anledning accepterar vi att jordbruket påverkar mångfalden, men inte att skogsbruket gör det. Kanske är det uppenbart att vi varje dag behöver äta mat, men inte att vi varje dag använder skogsprodukter.

I debatten hör vi ofta att vi inte har tillräckligt med naturliga miljöer för den biologiska mångfalden. För att vi ska anses ha gynnsam bevarandestatus för naturtyper ska vi ha minst 20 % av de ursprungliga skogarna, vilket jag skrivit om här. Man bortser från att skogarna har brukats under lång tid och att vi inte kan förvänta oss samma artsammansättning som vi kanske hade i ett förhistoriskt samhälle.

Låt oss leka med tanken att även andra länder skulle ha samma synsätt. Att länder som för mycket länge sedan avskogades också skulle tvingas ha 20 % av landarealen beklädd med naturskogar för att mångfalden ska anses vara bevarad. Vissa arter kräver att en stor andel av landskapet utgör lämplig miljö. Men det relevanta för dessa arter är ju inte hur stor del av skogen som är lämplig, utan just hur stor del av hela landskapet som är lämpligt. Då hjälper det inte att man har mycket jordbruksmark eller hårdgjord yta.

Det anses märkligt nog inte alltid acceptabelt att vi brukar huvuddelen av skogen, men att lika stor andel av naturen i andra delar av världen brukas för exempelvis jordbruk. Dessa länder exporterar ofta jordbruksprodukterna på samma sätt som vi exporterar skogsprodukter. Är det verkligen sämre för mångfalden att vi brukar skogen med god hänsyn och avsättningar än att marken brukas som jordbruksmark eller för andra ändamål?

Trots att skogarna brukas hållbart talar man ofta i naturvårdskretsar om skogsbrukets historiska skuld. Vilken skuld har då alla de länder som tog bort skogen för hundratals eller tusentals år sedan?

Tjädern är ett bra exempel på hur skogsbrukets historiska skuld åberopas. Tjädern har haft en stabil eller något ökande trend de senaste 40 åren. Den klarar sig bra i de brukade skogarna. Ändå hävdar många naturvårdsföreträdare att den stabiliserat sig på en låg nivå jämfört med hur det var tidigare och att skogsbruket därför är ett problem för tjädern. Låt oss anta att de har rätt – tjädern var ännu vanligare förr. Kan vi inte i så fall ändå tycka att det är rätt bra med en stabil stam på 350 000 tjäderpar som representerar den största biomassan av alla Sveriges fågelarter. Att vi tillsammans med alla de nyttor skogsbruket ger också kan ha en hyfsat stor tjäderstam.

Jag tycker faktiskt också att man kan ifrågasätta synen att vi har en stor brist på död ved i skogarna. Riksskogstaxeringens data visar att vi idag har betydligt mer död ved i skogarna än vad vi någon gång haft under de senaste 100 åren. Se figuren nedan.

död vedVolym hård död ved utanför formellt skyddad natur. Figur från Riksskogstaxeringen.

Visserligen har skogar som aldrig brukats betydligt större mängd död ved än dagens skogar, och några arter behöver mer död ved än vad som finns i dagens skogar. Men är det verkligen skogar som aldrig brukats som ska vara förebilden? Skogsbruket har hållit nere mängden död ved under mycket lång tid. Ska vi verkligen eftersträva nivåer som vi kanske inte haft på ett par hundra år? Skogsbruk går trots allt ut på att tillvarata tillväxten och inte låta den dö i skogen.

Givetvis ska vi fortsätta spara död ved i våra skogar. Det är kostnadseffektiv naturvård. Med nuvarande utveckling torde arter knutna till död ved generellt öka i skogarna. Norska forskare gör samma bedömning. Även om enstaka arter har det svårt kanske vi ska vara nöjda med utvecklingen eftersom skogsbruket samtidigt ger så många fördelar.

Ur ett globalt hållbarhetsperspektiv är det bra att svenska skogar brukas. De skogsprodukter vi exporterar ersätter nästan alltid något annat som är sämre för miljön. Brukandet måste ske med stor hänsyn, och så att en rik biologisk mångfald bevaras. Men vi människor finns, och måste också få påverka naturen. Vi kan därför inte eftersträva en natur där människan inte har en plats. Skogsbruket har under lång tid påverkat artsammansättningen, men just nu får vi i många avseenden allt rikare skogar. Vi bör fokusera på att bibehålla denna trend och inte på det som kanske en gång var.

Får vi fler eller färre arter i svenska skogar?

Vad krävs för att den biologiska mångfalden ska anses vara bevarad? Att alla nu levande arter i Sverige finns i livskraftiga populationer? Eller att vi bevarat en rik men föränderlig biologisk mångfald? Ska vi se naturen som någonting statiskt eller något som ibland måste få förändras i en föränderlig värld, där dagens natur kanske inte ger oss de ekosystemtjänster vi önskar? Synen på vilken mångfald som ska bevaras är avgörande för hur vi anser att det går för den biologiska mångfalden i Sverige.

I Sverige tillkommer betydligt fler arter än vad som försvinner. Ungefär 2000 invandrade arter har enligt Naturvårdsverket upptäckts i Sverige, vilket ska jämföras med de 202 som enligt senaste rödlistan försvunnit från Sverige. Många av de nyetablerade arterna är förstås problematiska och räknas som invasiva arter, men de allra flesta bidrar till den biologiska mångfalden eller saknar betydelse för ekosystemens funktion, precis som de flesta inhemska arterna. Jag tror visserligen att vi ska vara försiktiga med att avsiktligt flytta arter, men de arter som kommer hit naturligt bör vi generellt vara tacksamma för.

Som jag skrivit i tidigare inlägg kommer vissa arter att minska eller dö ut oavsett vad vi gör. Men intressant i sammanhanget är att antalet utdöda arter i Sverige faktiskt minskar. Dag Lindgren som ur flera perspektiv analyserat statistiken över utdöda och rödlistade arter har jämfört rödlistan åren 2000 och 2015 här. I rödlistan år 2015 hade vi 202 utdöda arter medan vi enligt rödlistan år 2000 hade 249 utdöda arter. Antalet utdöda arter har alltså minskat med 47 stycken på 15 år. Utdöendet i Sverige är idag negativt! Faktum är att 100 av de arter som var utdöda år 2000 inte längre är utdöda idag. Det beror förstås på att arter antingen återupptäckts eller återinvandrat till Sverige. Att en art förvunnit från Sveriges skogar behöver alltså inte betyda att den försvunnit för alltid. Detta eftersom de skogsarter som riskerar att dö ut i Sverige mycket sällan är hotade globalt.

Vi vet att vi i Sverige har en positiv utveckling för gammal skog, död ved och grova lövträd liksom för flera andra miljöer och strukturer som är viktiga för skogens mångfald. Det kommer att innebära att vi får alltfler arter i skogarna. Särskilt kryptogamer, vars sporer kan sprida sig mycket långt, kommer att öka när det blir fler lämpliga miljöer. Men även insekter kan komma långt bortifrån med rätt vindar, och vi vet redan att flera nya fågelarter på naturlig väg etablerat sig i Sverige.

Den hänsyn och de avsättningar som gjorts framförallt de senaste 20 åren har ännu bara till liten del fått genomslag i artsammansättningen. Detta dels för att de nya arterna ofta inte hunnit etablera sig och dels för att naturvärdena i huvudsak ökar med tiden. Den biologiska mångfalden i svenska skogar kommer i många avseenden bli allt rikare. Men så länge vi bara utvärderar mångfalden efter de miljöer och arter som minskar kommer många fortsatt hävda att trenderna är negativa.

Kan miljömålen i skogen nås?

Vid varje miljömålsuppföljning konstaterar man att miljömålet Levande skogar, liksom de flesta andra miljömål inte kommer att nås med befintliga och beslutade styrmedel. Därför föreslås ständigt nya styrmedel. Frågan är om miljömålet Levande skogar är möjligt att nå överhuvudtaget med dagens preciseringar? Jag kommer här försöka besvara denna fråga med exempel utifrån några av preciseringarna.

Skogens biologiska mångfald är bevarad i alla naturgeografiska regioner

Ofta tolkas denna precisering som att det är exakt den mångfald vi har idag som ska bevaras och att vi ska ha livskraftiga stammar av alla naturligt förekommande arter. Rödlistan blir ett viktigt kriterium för uppföljningen och helst ska inga arter vara rödlistade. I Artdatabankens klassning är nämligen livskraftiga arter just sådana som inte är rödlistade.

Arter som är mycket sällsynta har inte livskraftiga stammar, och många arter är naturligt sällsynta. Detta har jag skrivit mer om här. Några av dessa arter kommer att dö ut, antingen nationellt eller i någon naturgeografisk region, oavsett vad vi gör i skogen. Med ovanstående synsätt kan preciseringen därför omöjligt nås. Av de 82 skogslevande arter som klassas som akut utrotningshotade är huvuddelen listade för att de har en mycket liten population eller mycket liten förekomstarea. Det största hotet mot dessa arter är slumpmässiga lokala utdöenden, och inte i första hand skogsbruk.

Har man istället ett synsätt som innebär att vi ska bevara en rik men föränderlig biologisk mångfald, där vissa arter ökar samtidigt som vissa tillåts minska så kanske vi redan nått preciseringen. Vi är åtminstone på god väg. Men detta synsätt tillämpas inte av myndigheterna.

Naturtyper och naturligt förekommande arter knutna till skogslandskapet har gynnsam bevarandestatus

Bevarandestatusen för naturtyper följs upp utifrån Artdatabankens definitioner och kriterier för de naturtyper som finns upptagna i EU:s art- och habitatdirektiv. Detta har jag skrivit mer om här. Kriterierna innebär att om vi ska nå preciseringen behöver vi nyskapa mer än 2,5 miljoner hektar skog som uppfyller kriterierna för EU-naturtyp. Att skapa nya skogar som uppfyller kriterierna tar många decennier om det överhuvudtaget är möjligt. Preciseringen skulle således inte nås ens om all svensk skog undantogs från skogsbruk.

Hotade arter har återhämtat sig

Denna precisering tolkas ofta som att alla de hotade arterna ska ha återhämtat sig.

Som nämnts ovan är de flesta arterna naturligt sällsynta, och mycket sällsynta arter kommer alltid att vara hotade eftersom risken för utrotning ökar med minskad population. Vi kommer alltså alltid ha hotade arter. Ju rikare mångfald vi har desto fler blir de hotade arterna. Ett mål om att alla hotade arter ska ha återhämtat sig, dvs inte längre vara hotade, är därför fullständigt orealistiskt och knappast önskvärt.

Särskilt intressant blir preciseringen vad gäller de arter som nyligen tillkommit till den svenska floran eller faunan. De är ofta hotade eftersom deras populationer fortfarande är små trots att de är på frammarsch. Det gäller exempelvis brandkronad kungsfågel och brun glada. Kan en art som nyligen tillkommit till faunan återhämta sig?

En generös tolkning av att ”hotade arter har återhämtat sig” skulle ju förstås kunna innebära att flera hotade arter, eller minst två, har återhämtat sig. Då skulle vi förstås nå preciseringen. Hittills har jag dock inte hört någon från myndigheterna förespråka denna tolkning.

Så som miljömålen följs upp kan de alltså inte nås ens i teorin. Men även med en mer generös tolkning av Levande skogar kan vi inte säga att vi klarat miljömålen om vi inte också nått generationsmålet. Generationsmålet innebär att de stora miljöproblemen ska vara lösta utan att orsaka ökade miljöproblem utanför Sveriges gränser. Globalt är vår kanske största utmaning hur vi ska ersätta fossila och miljöskadliga produkter och energislag. För att klara generationsmålet är därför ett aktivt skogsbruk med export av miljövänliga produkter vårt viktigaste redskap. Vi kan alltså inte tro att vi kan klara miljömålen genom att minska användningen av skogen.

När beaktas den enskildes intresse vid utökat strandskydd?

Strandskyddet gäller normalt inom 100 m från vattnet, men om det är behövs för att säkerställa strandskyddsets syften får det i enskilda fall utvidgas till 300 m. För fastighetsägare som lever av sin mark och har mycket mark nära vatten påverkar utvidgat strandskydd förstås markanvändningen på ett mycket ingripande sätt. Det gäller även jord- och skogsbruk trots att de delvis är undantagna från strandskyddet. Undantaget gäller nämligen bara den som har betydande inkomst från näringarna och inte byggnader och anläggningar som hade kunnat placeras utanför strandskyddsområdet. Om förbudsområdet är 300 m brett innebär det förstås en avsevärd begränsning i möjligheten att nyttja fastigheten optimalt.

Många av de beslut om utvidgat strandskydd som togs av länsstyrelserna för något år sedan överklagades till Regeringen. Regeringen börjar nu meddela beslut i överklagningsärendena och flera beslut har ändrats, bl.a. för att länsstyrelserna inte kungjort besluten i rätt tidningar. Men vad man inte berört är att markägare inte blivit delgivna besluten eller erbjudits möjlighet att yttra sig annat än just genom en annons i tidning.

Länsstyrelsen är skyldiga att höra markägaren innan beslut om utvidgat strandskydd. Det får enligt delgivningslagen ske genom kungörelse i tidning om det inte är rimligt att delgivning sker med var och en av dem. I förarbetena till denna lag anges att ” Så kan vara fallet när den sak som målet eller ärendet gäller kan antas vara av begränsad betydelse för dem som delgivningen avser”. För den som lever av sin mark är förstås inte ett förbud mot byggnader och många andra anläggningar och åtgärder av begränsad betydelse.

Vid beslut i strandskyddsärenden ska myndigheterna enligt lag alltid göra en avvägning mellan enskilda och allmänna intressen. Denna proportionalitetsprincip finns inte bara i svensk lag utan även i EU-rätten. Frågan är hur myndigheterna kan göra denna avvägning utan att ta reda på hur markägaren påverkas?

Men markägaren kan väl söka dispens och då kan väl intresseavvägningen göras i dispensprövningen? Nej, sedan de nya strandskyddsbestämmelserna infördes 2010 finns egentligen ingen möjlighet att göra någon avvägning mot enskilda intressen i dispensprövningen. Åtminstone inte om man saknar de sex särskilda skäl som anges i lagen. Ett exempel på detta är den markägare i Halland som ville bygga ett hus 75 m från en mindre bäck. Ärendet gick upp till Mark- och miljödomstolen som konstaterade att platsen var mycket väl lämpad för bebyggelse och att egentliga bevarandeintressen saknades. Samtidigt ansåg domstolen att markägaren hade starka personliga skäl att bygga där. Det fanns egentligen ingenting som talade emot bygget. Förutom lagen. För domstolen konstaterade att markägaren inte hade något av de i lagen uppräknade skälen, och han fick således inte dispens. Någon avvägning mellan intressena kunde således inte göras. Domen överklagades, men Mark- och miljööverdomstolen meddelade inte prövningstillstånd.

Man får alltså ingen andra chans. Den som vill få sina intressen prövade mot bevarandeintressena måste lita till att länsstyrelsen beaktar dem i samband med att strandskyddet utvidgas.

Utan att känna till de enskilda intressena konstaterar länsstyrelserna kort i besluten om utvidgat strandskydd att ”Vid en avvägning mellan enskilda och allmänna intressen i enlighet med 7 kap. 25 § MB finner Länsstyrelsen att förordnandena inte går längre än vad som krävs för att syftet med skyddet ska tillgodoses”. Tycker man verkligen att man beaktat den enskildes intresse här?