Grön infrastruktur – För vad?

Runt om i Sverige ska man nu ta fram regionala handlingsplaner för ”grön infrastruktur”. Målet är att göra naturvården effektivare och att det ska bli lättare för olika arter att sprida sig i landskapet. Helst önskar man en landskapsplanering som inte tar hänsyn till fastighetsgränser.

Synpunkterna kring hur vi ska fördela områden som avsätts för naturvård är minst sagt motstridiga. Antingen ska vi koncentrera avsättningarna där det redan är mycket avsatt, eller så ska vi sprida på dem för att få en representativitet av olika naturmiljöer i landet. Vi anses av somliga inte nå Nagoyamålet för att avsättningarna inte är tillräckligt väl spridda i landet. Samtidigt anses familjeskogsbrukets frivilliga avsättningar och markägarinitierat formellt skydd (Komet) mindre effektivt för att de är alltför spridda.

Tanken att naturvården bör koncentreras har lett till att skogsbolagen lägger alltmer av sina frivilliga avsättningar närmare fjällkanten. Dagens användning av nyckelbiotopsbegreppet bidrar också till den utvecklingen. Men gynnar det verkligen naturvården?

Myndigheterna vill med skogsstrategier och gröna infrastrukturplaner bestämma vilka skogsområden som ska avsättas, inte där det finns ett intresse från markägaren, utan där det stämmer med deras bild av var i landskapet avsättningen gör mest nytta. Men vad har vi egentligen för kunskap för att utforma en optimal grön infrastruktur?

Ett skogsområdes storlek har visserligen betydelse för många arter, och det finns också belägg för att vissa arter behöver en större mängd lämplig livsmiljö i sitt landskap för att långsiktigt överleva. För dessa arter är det bättre med rejält med livsmiljö på en plats än halvmycket på flera. Andra arter tycks inte ha detta behov och gynnas sannolikt mer av att äggen läggs i flera korgar. Stödet för att s.k. klivstenar eller spridningskorridorer fungerar är begränsat, och norska forskare har visat att flertalet kryptogamer inte begränsas av sin spridningsförmåga utan av sin etableringsförmåga. Det som är en spridningskorridor för en art är en barriär för en annan. För flertalet arter är det ytterst osäkert hur en grön infrastruktur bäst utformas.

Ändå lyfts nu ”triadskogsbruk” som en möjlig väg för att bättre bevara mångfalden. Det innebär att mer omfattande naturhänsyn ska tas i vissa landskap samtidigt som den minskade skogsproduktionen där kompenseras genom ett intensivskogsbruk i andra landskap. På så sätt skulle de arter som kräver mycket av en specifik miljö på lång sikt klara sig bättre.

Detta synsätt, liksom mycket av tankarna kring grön infrastruktur, utgår från att naturvårdens enda syfte är att bevara de rödlistade arterna. Skulle målet istället vara andra arter, ett varierat landskap, friluftsliv eller ekosystemtjänster skulle fördelningen av naturvården se helt annorlunda ut. En rik biologisk mångfald gynnar visserligen flera ekosystemtjänster. Men det är de vanliga arterna som har störst betydelse för ekosystemtjänsterna. Generellt har en art mindre betydelse för ekosystemtjänsterna ju högre upp på rödlistan den är. Och ska vi ha en rik mångfald av ganska vanliga arter är det sannolikt bäst att sprida naturvården i landskapet. Eftersom ekosystemtjänster är nyttor för människan bör de i första hand främjas nära där människan verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter.

En mångfald i skogsägarkåren leder till ett varierat skogslandskap. Familjeskogsbrukets hyggen är små men ganska många, vilket gör att landskapet splittras upp. Med naturvårdsbiologernas synsätt vore det istället bättre med större och färre hyggen och att alla i samma landskap fokuserar på likartad miljöhänsyn. Jag är tveksam till att det verkligen är så vi vill ha det.

Annonser

4 thoughts on “Grön infrastruktur – För vad?

  1. Niklas

    Det bästa sättet att gynna biologisk mångfald och spridningskorridorer, torde vara en kraftig utbyggnad av komet-program, samt ta bort myndigheternas vetorätt mot avverkning. Då slipper många markägare springa runt och städa sin skog i preventivt syfte.

    Gilla

    Svara
  2. DagL

    Samhället överskattar nog det totala behovet av åtgärder för att skydda den biologiska mångfalden. Den pensionerade professorn och växtfysiologen Lars Christersson argumenterar för sådana överdrifter är vanliga, vilket jag just uppfattat och sammanfattat på http://downto.dagli.se/?p=214 . Jag tror det verkar rätt att göra på lite olika sätt. Kanske det nya utvidgade komet-programmet kan åstadkomma en sådan vidgning. Man borde närmare analysera vad restriktioner som inte primärt avser artskydd kan åstadkomma ”på köpet”. Att avsätta mycket resurser till artbevarande fjällnära och långt norrut verkar fel, de största bristerna finns söderut. De arter som kommit efter istiden är nog relativt bra på att sprida sig och anpassa sig, det är därför de kommit hit.

    Gilla

    Svara
  3. Ping: Mitt sista inlägg | Herman Sundqvist, skogschef

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s