Månadsarkiv: februari 2016

Grön infrastruktur – För vad?

Runt om i Sverige ska man nu ta fram regionala handlingsplaner för ”grön infrastruktur”. Målet är att göra naturvården effektivare och att det ska bli lättare för olika arter att sprida sig i landskapet. Helst önskar man en landskapsplanering som inte tar hänsyn till fastighetsgränser.

Synpunkterna kring hur vi ska fördela områden som avsätts för naturvård är minst sagt motstridiga. Antingen ska vi koncentrera avsättningarna där det redan är mycket avsatt, eller så ska vi sprida på dem för att få en representativitet av olika naturmiljöer i landet. Vi anses av somliga inte nå Nagoyamålet för att avsättningarna inte är tillräckligt väl spridda i landet. Samtidigt anses familjeskogsbrukets frivilliga avsättningar och markägarinitierat formellt skydd (Komet) mindre effektivt för att de är alltför spridda.

Tanken att naturvården bör koncentreras har lett till att skogsbolagen lägger alltmer av sina frivilliga avsättningar närmare fjällkanten. Dagens användning av nyckelbiotopsbegreppet bidrar också till den utvecklingen. Men gynnar det verkligen naturvården?

Myndigheterna vill med skogsstrategier och gröna infrastrukturplaner bestämma vilka skogsområden som ska avsättas, inte där det finns ett intresse från markägaren, utan där det stämmer med deras bild av var i landskapet avsättningen gör mest nytta. Men vad har vi egentligen för kunskap för att utforma en optimal grön infrastruktur?

Ett skogsområdes storlek har visserligen betydelse för många arter, och det finns också belägg för att vissa arter behöver en större mängd lämplig livsmiljö i sitt landskap för att långsiktigt överleva. För dessa arter är det bättre med rejält med livsmiljö på en plats än halvmycket på flera. Andra arter tycks inte ha detta behov och gynnas sannolikt mer av att äggen läggs i flera korgar. Stödet för att s.k. klivstenar eller spridningskorridorer fungerar är begränsat, och norska forskare har visat att flertalet kryptogamer inte begränsas av sin spridningsförmåga utan av sin etableringsförmåga. Det som är en spridningskorridor för en art är en barriär för en annan. För flertalet arter är det ytterst osäkert hur en grön infrastruktur bäst utformas.

Ändå lyfts nu ”triadskogsbruk” som en möjlig väg för att bättre bevara mångfalden. Det innebär att mer omfattande naturhänsyn ska tas i vissa landskap samtidigt som den minskade skogsproduktionen där kompenseras genom ett intensivskogsbruk i andra landskap. På så sätt skulle de arter som kräver mycket av en specifik miljö på lång sikt klara sig bättre.

Detta synsätt, liksom mycket av tankarna kring grön infrastruktur, utgår från att naturvårdens enda syfte är att bevara de rödlistade arterna. Skulle målet istället vara andra arter, ett varierat landskap, friluftsliv eller ekosystemtjänster skulle fördelningen av naturvården se helt annorlunda ut. En rik biologisk mångfald gynnar visserligen flera ekosystemtjänster. Men det är de vanliga arterna som har störst betydelse för ekosystemtjänsterna. Generellt har en art mindre betydelse för ekosystemtjänsterna ju högre upp på rödlistan den är. Och ska vi ha en rik mångfald av ganska vanliga arter är det sannolikt bäst att sprida naturvården i landskapet. Eftersom ekosystemtjänster är nyttor för människan bör de i första hand främjas nära där människan verkar. Exempelvis gör naturliga fiender till skadeinsekter störst nytta i eller i anslutning till skog som vi vill skydda mot skadeinsekter.

En mångfald i skogsägarkåren leder till ett varierat skogslandskap. Familjeskogsbrukets hyggen är små men ganska många, vilket gör att landskapet splittras upp. Med naturvårdsbiologernas synsätt vore det istället bättre med större och färre hyggen och att alla i samma landskap fokuserar på likartad miljöhänsyn. Jag är tveksam till att det verkligen är så vi vill ha det.

Annonser

Hur kan rödlistan ge vägledning om i vilka landskapstyper naturvårdsinsatser gör mest nytta?

I tidigare inlägg har jag skrivit om varför det är vilseledande att lyfta det stora antalet arter på rödlistan för att påvisa en problematisk situation för skogens mångfald. En stor mängd rödlistade arter visar dock att det finns en stor mångfald att bevara vilket kan innebära ett stort ansvar för dem som brukar miljön. Bland svenska landskap finns det flest rödlistade arter i Skåne, vilket framförallt visar att mångfalden är rikast där, men möjligen också att insatserna skulle göra störst nytta där.

Att en stor del av de rödlistade arterna finns i skogen återspeglar främst att skogen täcker en så stor del av Sveriges yta. Men tittar vi på de arter som förekommer i olika landskapstyper finns det i stort sett lika många rödlistade arter i jordbrukslandskapet, trots att det bara täcker 8 % av landets areal. Odlingslandskapet är egentligen en rikare landskapstyp än skogen.

Vill vi få en bild av var den biologiska mångfalden är mest hotad, borde det vara betydligt mer relevant att titta på exempelvis regionala utdöenden än på antalet rödlistade arter. Bilden nedan visar hur stor andel av de rödlistade arterna som försvunnit från minst ett län.

andel-regionala-utdoenden

Den landskapstyp som drabbats av störst andel regionala utdöenden i sen tid är urban miljö följt av jordbruksmark, sötvatten och våtmark. Först på sjätte plats kommer skogen.

Med detta vill jag inte påstå att insatserna för skogens mångfald är onödiga eller att det inte finns skäl att bli effektivare. Däremot lägger man i miljödebatten och politiken ett orimligt fokus på skogens mångfald, ofta på bekostnad av andra miljövärden. Detta trots att enorma insatser redan görs i skogen samtidigt som många av trenderna är positiva. Vill vi verkligen bevara den biologiska mångfalden borde vi lägga ett betydligt större fokus på exempelvis jordbrukslandskapet. Men där handlar det i stor utsträckning om att bibehålla brukandet. På jordbrukssidan tycks stora delar av miljörörelsen närmast ha glömt bort mångfaldsfrågan och fokus läggs istället på köttet och klimatfrågan. Tänk om man kunde uppbringa samma engagemang för fler betande djur eller för skogens potential för klimatet!

 

En rödlista utifrån de verkliga hoten

Ofta används uppgiften att ungefär 1800 skogslevande arter är rödlistade, som ett argument mot skogsbruket. Detta tolkas ofta som att 1800 arter hotas av skogsbruk, och det är nog också det debattörerna vill få oss att tro. Jag har tidigare skrivit om att en lång rödlista snarast är ett tecken på en rik biologisk mångfald. Men man måste också ha klart för sig att skogsbruk inte behöver utgöra det största hotet bara för att en art lever i skogen. Hoten kan utgöras av klimatförändringar, avsaknad av skogsbränder, jakt, upphört skogsbete och mycket annat. Väldigt många rödlistade arter klassas som skogslevande, men trivs egentligen bäst i trädbärande betesmarker och liknande miljöer. De hotas främst av igenväxning och minskad hävd.

Andra arter finns på rödlistan för att de har mycket små populationer. De minskar inte, och det kanske inte finns något hot man kan förutse. Men arter med mycket små populationer löper större risk att dö ut, och därför rödlistas de. Det viktigaste hotet för dem är slumpen och oförutsedda händelser.

Vill man med hjälp av rödlistan påvisa skogsbrukets inverkan, och kanske också veta vilka anpassningar som bäst kan göras i skogsbruket, borde man redovisa rödlistan utifrån vilka hot som är störst för de olika arterna, inte utifrån i vilken landskapstyp de förekommer. På så sätt skulle rödlistan kunna bli mer operativ.

I nätversionen av dagens rödlista kan man visserligen söka arter utifrån negativa påverkansfaktorer, men det är något helt annat än de viktigaste hoten. För en stor andel av de skogslevande arterna anses avverkning vara en viktig negativ påverkansfaktor, vilket kan innebära att arten skulle påverkas negativt av att just det träd där den lever avverkas. Exempelvis anges avverkning som negativ påverkansfaktor för de arter som hotas av almsjukan. Likaså är avverkning en negativ påverkansfaktor för många av de arter som hotas av att trädbärande betesmarker växer igen, eftersom det vore negativt om t.ex. just den gamla ek där arten finns avverkas. Det kan faktiskt vara så att avverkning anses vara en negativ påverkansfaktor men hotet är brist på avverkning. Påverkasfaktorerna säger alltså nästan ingenting om hoten.

Nedan har jag listat några hotfaktorer som inte har med skogsbruk att göra, och gett exempel på rödlistade arter som bör höra hemma under respektive hotfaktor. Här finns också andra exempel på skäl till att hotet inte i första hand är skogsbruk.

Hotfaktorer Exempel på arter
Slumpvisa lokala utdöenden (Är naturligt sällsynta) gotlandsknagglav
Jakt varg
Åtgärder i andra länder bivråk
Utebliven skogsbrand svart barkskinnbagge
Klimatförändringar ryssnarv (minskad landhöjning)
Kvävenedfall, miljögifter mm pilgrimsfalk, skugglosta
Habitatförändringar i andra naturtyper ortolansparv
Exploateringar skuggkejsarfoting
Ökad konkurrens, predation mm från andra arter springkornrotvecklare (hotas av vildsvin)
Upphörd hävd (t.ex. bete, slåtter, hamling) djävulssopp, matt pricklav
Ändrad markanvändning  (främst nerlagd jordbruksmark) mnemosynefjäril
Almsjuka eller andra trädsjukdomar almbarkvecklare
Insamling alpnycklar, fjällbrud
Annat där hotet inte kan antas vara skogsbruk
Klassas i kategorin DD (kunskapsbrist) späd trasselmossa
Klassas i kategorin RE (utdöd) jordviva (utdöd pga uppgrävning)
Finns i skog men där naturtypen inte är viktig för arten brun gräsfjäril
Har stor del av sin förekomst i impediment eller fjällbjörkskog glanstagel, nordsångare,
Lever främst i alléer, parker, hagmarker, trädgårdar apeltagging
Är gynnade av fristående träd och/eller stark solexponering större flatbagge
Är beroende av specifika miljöer t.ex. vattenfall, silikatklippor älvängslöpare, forspåskrislav
Är på gränsen av sitt utbredningsområde pipistrell,
Finns främst i områden med mkt stor andel skyddad skog mörk blåslav, nordlig mulmblomfluga

Givetvis finns det många arter som påverkas negativt av skogsbruk. Men idag presenteras rödlistan på ett sätt som gör att den används som ett slagträ i debatten på ett osakligt eller missvisande sätt. En nyanserad bild av hoten mot skogens arter skulle inte bara göra rödlistan mer användbar för skogsbruket. Det skulle också öka förståelsen för att många arter minskar eller är fåtaliga av helt andra skäl än vi tror.

Är kontinuitetsskogsbruk bättre för friluftslivet?

Det finns många olika åsikter om hur skogarna bör skötas för att bäst gynna friluftslivet. Det finns också forskningsstudier kring vilka typer av skogar som uppskattas mest. Men ingetdera ger egentligen något bra svar på hur skogarna bör skötas.

I en studie från naturvårdsverket fick folk utifrån fotografier ange vilka miljöer som är attraktiva för dem att utöva friluftslivsaktiviteter i. Äldre skogar upplevdes som attraktivare än yngre, vilket förstås är naturligt. Samtidigt måste man nog ta denna typ av studier med en nypa salt. Människor, särskilt de som inte är ute i naturen så ofta, har svårt att bedöma vad som är attraktivt utifrån ett foto. Detta kan exemplifieras genom att fler enligt studien tycks föredra att gå i videsnåren än på rismarkerna i fjällen. Blev man nersläppt i verkligheten skulle man nog göra an annan bedömning. Åkermarker gavs väldigt låga poäng i studien, och jag tror inte heller att man vill gå i själva åkermarken. Däremot tror jag det är många som uppskattar att gå på en mindre väg eller stig i direkt anslutning till åkermarken. Många människor uppskattar nämligen sikt och vyer.

Anders  Lindhagen på SLU har forskat mycket kring svenskarnas friluftsliv. Även han har studerat mäniskors preferenser av olika skogsmiljöer. Dessa studier tyder på att de allra populäraste skogarna är äldre, ofta  likåldriga skogar med god sikt, dvs vanligen sena stadier i ett trakthyggesbruk. Man uppskattar inte avverkningsrester, och normalt inte heller större mängder vindfällen. Med detta som utgångspunkt har han visat denna bild där värdet för friluftslivet jämförs mellan trakthyggesbruk och blädning:

skogsbruksmetoder friluftsliv

Blädningen ger skogar som hela tiden är ganska ok, med mindre dippar ungefär var 10:e år då man gör en avverkning. Trakthyggesbruket å andra sidan ger attraktiva skogar först i slutet av omloppstiden, med då blir de faktiskt riktigt bra rekreationsskogar. Efter slutavverkning tar det sedan lång tid innan de åter blir attraktiva.

Jag tror att många som vill att vi ska bruka skogarna med kontinuitetsmetoder för friluftslivets skull, ofta ser framför sig pelarsalar där vissa grova träd tas ut och nya tillkommer. Men i pelarsalarna tillkommer inga nya äldre träd och skogen kan inte bibehållas i samma stadium på lång sikt. Däremot kan vi överhålla skogar under lång tid. Det har dock ingenting med kontinuitetsskogsbruk att göra och ger inga intäkter från skogsbruket. Däremot kan det vara en värdefull åtgärd t.ex. i tätortsnära miljöer med stor betydelse för friluftslivet. Och det är nog just i sådana miljöer, där man kanske bara besöker ett skogsområde, som det är värt att fundera på vilken typ av skog som är mest attraktiv. Det rör sig bara om en liten andel av skogsmarksarealen. För t.ex. dem som bor på landsbygden tror jag man måste göra helt andra överväganden

För den som bor på landsbygden är det inte relevant att välja ut en skogstyp som är mest attraktiv. Där blir det mycket mer intressant att ha en variation i landskapet. Man vill kanske promenera eller plocka svamp i den äldre skogen, men samtidigt ha tillgång till hyggen för att plocka hallon och lingon, jaga älg eller för att ibland få utsikt. En variation mellan olika skogsbestånd i trädslag och åldrar blir positivt, inte minst när man färdas längre sträckor eller längs med vägarna. Även i det varierade skogslandskapet kan det vara positivt om några skogar brukas med kontinuitetsmetoder och därmed hålls skiktade.

Men vore det inte ganska tråkigt om landskapet till största delen utgjordes av fullskiktad grandominerad skog?