Är vi alla egoister i skogsfrågan?

Skogsdebatten är till stor del en miljödebatt. Ska vi prioritera den biologiska mångfalden eller klimatet? Och hur gynnar vi bäst den biologiska mångfalden och hur gör vi störst klimatnytta? Men är det inte så att argumenten egentligen handlar om en egennytta oavsett vilken sida man företräder?

Varken mina kollegor eller miljörörelsens tjänstemän har någon ekonomisk vinning av en viss skogspolitik. Vi drivs nog snarare av en övertygelse om vad vi tror är rätt, och en vilja att göra nytta för våra medlemmar. Men ibland använder vi andra argument än vår egentliga bevekelsegrund. Detta för att få medhåll från fler än de som har samma egenintresse som våra organisationer.

Självklart lyfter skogsnäringen skogsbrukets stora klimatnytta främst för att man vill fortsätta att lönsamt bruka skogarna. På samma sätt försöker miljörörelsen hitta vinklar på klimatfrågan som talar för orörda skogar, just för att man egentligen vill ha orörda skogar. För miljörörelsen blir rekreation ett argument mot skogsbruket fast man egentligen vet att brukade skogar har minst lika stort rekreationsvärde som obrukade för gemene man. Många som är engagerade i miljörörelsen, liksom jag själv, tillhör visserligen den minoritet som finner ett nöje i att hitta vedsvampar under kullfallna träd. Men vardagsflanören gillar att gå i äldre skogar som uppkommit genom brukande, och ibland ger de sig också ut på ett hygge för att plocka bär eller få sikt.

Frågan är om miljörörelsens företrädare egentligen sätter naturen i första rummet eller om man i första hand vill bevara den natur man själv är intresserad av? Frågan ställs på sin spets när man sätter den i ett internationellt perspektiv. För egentligen vill man nog att vi ska bevara våra svenska skogar, även om det måste ske på bekostnad av skog och natur i andra delar av världen.

Det finns inget som talar för att det vore bättre för den biologiska mångfalden att minska användningen av svenskt trä, ifall det innebär att råvarorna istället tas från andra delar av världen. Att världen har begränsade resurser och att Sverige är ett av ganska få länder som kan bruka resurserna hållbart har jag skrivit om här. Ändå vill miljörörelsen gärna ge en bild av att svenskt skogsbruk är dåligt även i en internationell jämförelse.

För några år sedan tog Naturskyddsföreningen fram skriften Under the Cover of the Swedish Forestry Model. En publikation på engelska för att förmå övriga Europa att inte köpa svenska skogsprodukter. Här beskrivs svenskt skogsbruk bland annat som karaktäriserat av storskalig kalhuggning, markberedning, införande av exotiska arter och pesticidanvändning (!). Att svenskt skogsbruk skulle karaktäriseras av användning av pesticider är förstås en ren lögn och jag tror knappast användningen av exotiska trädslag är mer omfattande här än i många andra länder. Men det låter avskräckande för potentiella köpare av träprodukter.

Uppenbart vill Naturskyddsföreningen att just de svenska skogarna ska bevaras även om det innebär ett ökat nyttjande av andra skogar eller naturtillgångar där konsekvenserna blir större för natur och miljö. Ett annat exempel på detta är att man bjuder in Robin Wood, en organisation som befinner sig på ytterkanten i den tyska miljörörelsen, för att sprida sin bild av svenskt skogsbruk och för att Robin Wood ska kunna påverka tyska konsumenter.

Aktioner mot utländska konsumenter syftar knappast till att ändra svensk skogspolitik utan till att förmå konsumenter att välja andra produkter. Här väjer man inte för att slira på sanningen mot konsumenter långt borta som helt saknar kunskap om svensk skog och därför inte kan ifrågasätta påståendena. I ett internationellt upprop på nätet där Naturskyddsföreningen tycks ha ett finger med i spelet anges att tusentals arter försvinner med de svenska skogarna, vilket förstås inte är sant.

Jag kan inte se någon annan anledning till denna internationella svartmålning än att det är just våra egna svenska skogar man vill bevara, och att det ska ske på ett sätt som passar miljörörelsens medlemmar.