Månadsarkiv: januari 2016

Är vi alla egoister i skogsfrågan?

Skogsdebatten är till stor del en miljödebatt. Ska vi prioritera den biologiska mångfalden eller klimatet? Och hur gynnar vi bäst den biologiska mångfalden och hur gör vi störst klimatnytta? Men är det inte så att argumenten egentligen handlar om en egennytta oavsett vilken sida man företräder?

Varken mina kollegor eller miljörörelsens tjänstemän har någon ekonomisk vinning av en viss skogspolitik. Vi drivs nog snarare av en övertygelse om vad vi tror är rätt, och en vilja att göra nytta för våra medlemmar. Men ibland använder vi andra argument än vår egentliga bevekelsegrund. Detta för att få medhåll från fler än de som har samma egenintresse som våra organisationer.

Självklart lyfter skogsnäringen skogsbrukets stora klimatnytta främst för att man vill fortsätta att lönsamt bruka skogarna. På samma sätt försöker miljörörelsen hitta vinklar på klimatfrågan som talar för orörda skogar, just för att man egentligen vill ha orörda skogar. För miljörörelsen blir rekreation ett argument mot skogsbruket fast man egentligen vet att brukade skogar har minst lika stort rekreationsvärde som obrukade för gemene man. Många som är engagerade i miljörörelsen, liksom jag själv, tillhör visserligen den minoritet som finner ett nöje i att hitta vedsvampar under kullfallna träd. Men vardagsflanören gillar att gå i äldre skogar som uppkommit genom brukande, och ibland ger de sig också ut på ett hygge för att plocka bär eller få sikt.

Frågan är om miljörörelsens företrädare egentligen sätter naturen i första rummet eller om man i första hand vill bevara den natur man själv är intresserad av? Frågan ställs på sin spets när man sätter den i ett internationellt perspektiv. För egentligen vill man nog att vi ska bevara våra svenska skogar, även om det måste ske på bekostnad av skog och natur i andra delar av världen.

Det finns inget som talar för att det vore bättre för den biologiska mångfalden att minska användningen av svenskt trä, ifall det innebär att råvarorna istället tas från andra delar av världen. Att världen har begränsade resurser och att Sverige är ett av ganska få länder som kan bruka resurserna hållbart har jag skrivit om här. Ändå vill miljörörelsen gärna ge en bild av att svenskt skogsbruk är dåligt även i en internationell jämförelse.

För några år sedan tog Naturskyddsföreningen fram skriften Under the Cover of the Swedish Forestry Model. En publikation på engelska för att förmå övriga Europa att inte köpa svenska skogsprodukter. Här beskrivs svenskt skogsbruk bland annat som karaktäriserat av storskalig kalhuggning, markberedning, införande av exotiska arter och pesticidanvändning (!). Att svenskt skogsbruk skulle karaktäriseras av användning av pesticider är förstås en ren lögn och jag tror knappast användningen av exotiska trädslag är mer omfattande här än i många andra länder. Men det låter avskräckande för potentiella köpare av träprodukter.

Uppenbart vill Naturskyddsföreningen att just de svenska skogarna ska bevaras även om det innebär ett ökat nyttjande av andra skogar eller naturtillgångar där konsekvenserna blir större för natur och miljö. Ett annat exempel på detta är att man bjuder in Robin Wood, en organisation som befinner sig på ytterkanten i den tyska miljörörelsen, för att sprida sin bild av svenskt skogsbruk och för att Robin Wood ska kunna påverka tyska konsumenter.

Aktioner mot utländska konsumenter syftar knappast till att ändra svensk skogspolitik utan till att förmå konsumenter att välja andra produkter. Här väjer man inte för att slira på sanningen mot konsumenter långt borta som helt saknar kunskap om svensk skog och därför inte kan ifrågasätta påståendena. I ett internationellt upprop på nätet där Naturskyddsföreningen tycks ha ett finger med i spelet anges att tusentals arter försvinner med de svenska skogarna, vilket förstås inte är sant.

Jag kan inte se någon annan anledning till denna internationella svartmålning än att det är just våra egna svenska skogar man vill bevara, och att det ska ske på ett sätt som passar miljörörelsens medlemmar.

 

Annonser

Gynnsam bevarandestatus för naturtyper

I den EU-gemensamma naturvårdspolitiken har begreppet ”gynnsam bevarandestatus” fått stor betydelse. Var sjätte år ska medlemsstaterna rapportera vilken bevarandestatusen är för ett antal EU-gemensamma naturtyper. När Sverige rapporterat statusen för svenska naturtyper anses de i allmänhet ha dålig bevarandestatus. Detta trots att vi har en positiv utveckling för flertalet av de miljöer och strukturer som är viktiga för skogens mångfald. Bedömningen av bevarandestatusen är ett skäl till att vi aldrig kommer att nå miljömålet Levande Skogar så som det nu är utformat.

För att bevarandestatusen för en naturtyp ska anses vara gynnsam ska, enligt art- och habitatdirektivet,  naturtypen finnas i stabila eller ökande arealer och viktiga strukturer och funktioner ska bibehållas. Ofta bedöms bevarandestatusen utifrån om naturtypen finns i tillräcklig omfattning i förhållande till ett referenslandskap. Detta referenslandskap utgörs för många länder av läget i samband med EU-inträdet eller år 1992 då art- och habitatdirektivet infördes. I Sverige har Artdatabanken, som fått uppdraget att rapportera bevarandestatusen, istället valt ett förindustriellt landskap innan människan började påverka naturen, som referenslandskap. Dvs ett landskap där i stort sett hela Sverige utgjordes av urskog. För att bevarandestatusen ska vara gynnsam i Sverige ska varje naturtyp finnas i 20 % av vad som fanns i det förindustriella landskapet och ha motsvarande naturskogskvaliteter.

Till skillnad från de flesta andra EU-länder har Sverige behållit sina skogar, men brukat dem. Skulle andra EU-länder utgå från ett landskap där människan inte påverkat naturen säger det sig själv att det vore helt omöjligt att nå en situation där minst 20 % av varje ”naturlig” naturtyp skulle finnas kvar. Men det är faktiskt omöjligt även i Sverige. Inte ens i teorin kan vi nå gynnsam bevarandestatus de närmaste 50 åren även om vi låter all skog i Sverige stå orörd.

Men varför har Artdatabanken valt den orealistiska nivån 20 % av ”naturlandskapet”?  Jo det handlar om att 20 % ofta anses vara ett tröskelvärde för hur mycket naturliga miljöer som måste finnas i landskapet för att bevara den biologiska mångfalden. Forskningsstudier pekar nämligen på att minst 20 % av landskapet måste utgöras av lämplig miljö för att de mest arealkrävande arterna långsiktigt ska överleva. Men här gör Artdatabanken ett misstag. Studierna pekar på att 20 % lämplig miljö, inte  20% ursprunglig miljö, behövs. Och arterna struntar fullständigt i vilken EU-naturtyp skogen klassas som. Många arter trivs lika bra oavsett om de finns i skog som kan definieras som ”västlig taiga” eller ”näringsrik granskog” eller är en annan skog där rätt strukturer finns men som inte uppfyller naturtypskriterierna. Inte heller för de mest arealkrävande arterna spelar det egentligen någon roll hur mycket det finns av olika naturtyper, om rätt förutsättningar finns någon annanstans.

Det finns inget belägg för att 20% skulle behövas för andra arter än de mer arealkrävande. Sannolikt är det så att ju mer specialiserad en art är, desto mindre arealandel behöver den. Vissa arter är mycket specialiserade och lever exempelvis bara på silikatklippor eller i forsdimman vid vattenfall.  Sådana arter har givetvis aldrig haft ett landskap där 20 % utgjorts av deras miljö. Arter som kräver att en stor andel av landskapet är av rätt miljö är sannolikt ofta generalister och inte beroende av en viss EU-naturtyp.

Ett grundläggande problem med alla skogliga EU-habitat är att skogsbruksåtgärder generellt diskvalificerar dem från att uppfylla kriterierna. Det gör att närvaro av skogsbruk väger tyngre än de effekter skogsbruket har. Det innebär också att naturvårdshänsyn blir meningslös för att klara gynnsam bevarandestatus för naturtyper. Likaså motverkar det naturvårdande skötselinsatser som att gallra fram lövträd.

Ofta hör man att art- och habitatdirektivet kräver av oss att gynnsam bevarandestatus ska uppnås och att Sverige har en skyldighet att bevara de naturtyper som omfattas av EU-direktivet. Detta stämmer inte vad gäller annat än de områden som pekats ut som Natura 2000-områden. Det är därför olyckligt att gynnsam bevarandestatus för naturtyper blivit en del av de nationella miljömålen.

De svenska tolkningarna får stora konsekvenser för uppföljningen av vårt naturvårdsarbete. Oavsett vilka naturvårdsinsatser som görs kommer man alltid att hävda att man gör för lite. Men för att ett mål ska vara motiverande måste det vara realistiskt. Det finns därför starka skäl till att se över kriterierna inför nästa gång EU-rapporteringen ska ske. En sådan översyn bör, till skillnad från när nuvarande kriterier togs fram, ske i samråd med och med insyn av de intressenter som berörs av rapporteringen.