Avvägningen mellan produktion och miljö i skogsbruket

Den skogspolitik vi nu har anses kännetecknas av två jämställda mål – produktionsmålet och miljömålet. Många anser att svenskt skogsbruk är starkt produktionsinriktat.  Men huvuddelen av Skogsstyrelsens tillsyns- och rådgivningsarbete är inriktat på miljöaspekter. Anledningen till detta är att skogsägarna anses klara produktionsfrågorna på egen hand. Men hur är det egentligen med detta? Jag tror att potentialen att öka produktionen egentligen är större än potentialen att bevara mer av den biologiska mångfalden. En produktionsökning skulle kunna vara motiverad ur ett samhällsekonomiskt perspektiv och ur klimatperspektiv.

Avvägning mellan produktion och miljö kan illustreras på olika sätt. Naturvårdsverket anger exempelvis att vi varje år avverkar mångdubbelt större areal skog än vad vi skyddar, vilket jag anser vara ett mycket märkligt sätt att se på balansen. Jag vill illustrera avvägningen med figuren nedan där den böjda kurvan speglar hur produktion och miljö kan påverkas av varandra.

avvägning produktion miljö

Kurvan blir konvex eftersom  en ökning av miljönyttan inte nödvändigtvis behöver innebära motsvarande minskning av produktionen. Den, i teorin, optimala avvägningen blir i den punkt på kurvan där rektangeln som avgränsas av de streckade linjerna blir så stor som möjligt.  Jämställda produktions- och miljömål skulle kunna anses  sammanfalla med denna punkt, vilket innebär att vi varken når maximal produktion eller maximal biologisk mångfald.

Var vi i verkligheten är på denna kurva är svårt att säga. Helt klart är dock att produktionen kan ökas väsentligt. Många menar att vi inom dagens lagstiftning kan öka produktionen med 50 %. Skulle vi därutöver använda exempelvis behovsanpassad gödsling, dikning och GMO är potentialen sannolikt betydligt högre.

Skulle samhället önska en kraftigt höjd produktion hade det varit motiverat att införa tydligare styrmedel mot detta. Skogsägarna gör det inte självmant. Jag tror faktiskt betydligt fler skogsägare är benägna att ta miljöhänsyn långt över lagens krav.

Jag är ingen förespråkare för intensivskogsbruk men jag ser det som angeläget att man förstår att skogsbruk måste innebära avvägningar och att sådana avvägningar görs åt båda håll. På samma sätt som vi inte bör utnyttja produktionskapaciteten fullt ut, ska vi inte tro att skogsbruk kan ske utan påverkan på naturen.

Annonser

3 thoughts on “Avvägningen mellan produktion och miljö i skogsbruket

  1. DagL

    Figuren illustrerar att en marginell ytterligare ökning av mångfalden kan slå väldigt hårt mot skogsproduktionen i förhållande till nyttan. Det vanligaste och mest åberopade måttet på mångfalden är utrotningsrisken mätt med rödlistan. Av de arter som någon gång de sista tvåhundraåren funnits i Sverige eller Norge har inte någon kategoriserats som globalt utdöd. Fem arter av tjugotusen granskade har dött ut sedan 1950, vars utdöende troligen har samband med skogsbruk. Det var mycket marginella arter utan egentligen ekologisk betydelse dessförinnan. Artutdöendetakten av skogsarter sedan 1970 förefaller halverats. Det tillkommer mycket fler nya arter än vad som försvinner. Av de arter som kategoriserats som utdöda i rödlistan 2000 återstår bara 74% som utdöda i rödlistan 2015, återinvandring är en orsak. Av de mest hotade arterna 2000 har hotet för cirka hälften försvagats 2015 och endast knappt två procent har faktiskt försvunnit, och för några är nog inte försvinnande permanent. Nu är detta inte en komplett presentation och jag förespråkar en fortsatt ambitiös naturvård. Men jag tycker inte det är motiverat med en utbyggd naturvård som förskjuter avvägningen produktion miljö mer åt miljöhållet än idag.

    Gilla

    Svara
  2. DagL

    Några kommentarer om produktionshöjande åtgärder:
    Av de fyra uppräknade metoderna tycker jag exoter och näringstillförsel borde användas i högre grad och att miljörisken med en måttlig ökning är låg.
    Dikning som produktionshöjande åtgärd bör bara användas med stor försiktighet av miljöskäl, jag tänker då mest på att koldioxidutsläpp ofta uppkommer i marken vid förbättrad avvattning, men det finns andra motiv. Underhåll av diken som produktionsbevarande åtgärd bör dock vara mer tolerabelt. För dessa åtgärder kan man fundera på om Skogsstyrelsen kunde vara mer uppmuntrande till utnyttjande med produktionsinriktning.
    GMO underutnyttjas för kortrotationsgrödor inklusive jordbrukets kortrotationsskogsbruk, men för skogsbrukets huvudgrödor tall och gran ligger väsentlig produktionsökning med eventuell storskalig användning bortom nästa sekelskifte. GMO borde inte nämnas av ett sunt tänkande skogsbruk som produktionshöjande åtgärd. Fast det är taktiskt bra ur PR synpunkt, eftersom skogsbruket kan hävda att man inte använder GMO och därigenom ge en bild av miljövänlighet. Konventionell förädling däremot är en åtgärd som framåt höjer produktionen med storleksordningen tio procent som i hög grad reflekteras i dagens planteringar och i redan fattade beslut, löpande verksamhet och befintlig forskning. Mer geninriktade tekniker (inte GMO) får nog så småningom ökad praktiskt användning och ger så småningom ett marginellt tillskott till förädlingsvinsten. Det finns som jag ser det inga väsentliga begränsande faktorer för förädlingen. Den begränsande faktorn är som jag ser det nödvändigheten att följa förädlingsframstegen i tillräckligt gamla fältförsök, därför bör det inte gå mycket fortare än det gör i större skala. Det finns möjlighet att snabbt förbättra produktionen i planteringarna med ökad användning av vegetativ förökning. Den begränsande faktorn idag för en ökad, men måttlig, användning av vegetativ förökning ligger inte i miljörisker eller regelverk, utan i tekniska svårigheter att skala upp förökningsteknikerna och minska kostnaden, så skogsbruket får bra plantor till rimlig kostnad.

    Gilla

    Svara
  3. Niklas

    Det är på tiden att skogsstyrelsen åter börjar satsa på produktion. Idag är det bara miljötjafs från deras sida, vilket är osunt.

    Sedan är en ordentlig markavvattning nödvändig i vårt humida klimat. Dikat åkermark har vi gjort ända sedan vi fick råd med järnskodda spadar och dikningen nämns i bl,a, i Skara stadslag. Även skogen har dikats, sedan skogen började bli värdefull.

    Även gödsling är intressant. Kväve finns ju närmast obegränsad mängd i atmosfären, så där är det ju snarare energitillgång som begränsar. Många torvmarker skulle ju snarare behöva aska, som idag läggs på deponi till ringa nytta.

    Slutligen vad gäller miljö och kulturhistoriska hänsyn, så tror jag att många kan tänka sig att spara en del, bara de finge bestämma fritt över sin egen egendom. Tyvärr är risken stor att många fina miljöer konfiskeras (”skyddas”) av diverse klåfingriga myndigheter och då är det bättre för den enskilda markägaren att hugga bort dessa i tid (sök och plock-metoden).

    Sedan förstår jag inte den allmänna skräcken för GMO. Metoden har en stor potential att snabbt få fram organismer med nya önskvärda funktioner. Sedan kan ju affärsmodellerna kring GMO behöva ses över. På jordbrukssidan finns ju en del mindre lyckade odlingskontrakt på GMO-grödor.

    Gilla

    Svara

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s